Languages on this page:

Det är intressant hur man, när problem kommer på tal inom idrotten som också finns empiriskt belagda i samhället i övrigt, tenderar att söka spegelmetaforen, det vill säga att idrotten blott ska uppfattas som en spegelbild av samhället. För det är i ärlighetens namn inte särskilt rätt tänkt, av flera skäl. Spegelbilden är ju inte identisk med den eller det som speglar sig – bilden blir ju spegelvänd, vänster blir höger – och i den meningen är idrottens knappast att betrakta som en spegelbild av samhället. Dessutom implicerar spegelmetaforen att idrotten är slaviskt bunden till samhällets normer och beteenden – spegelbilden har ju inget eget liv, blinkar den som speglar sig blinkar spegelbilden (om än med fel öga, så att säga) och blinkar den inte händer inget i spegeln. Men idrotten kan inte på motsvarande sätt svära sig fri från ett eget ansvar för hur det ser ut, till exempel med rasism. Exemplet är inte slumpmässigt valt, utan avser att leda till Jonathan Longs och Karl Spracklens nyutkomna antologi Sport and Challenges to Racism (Palgrave Macmillan), som Christian Widholm har läst, och som just behandlar självständiga, rasismbekämpande initiativ inom idrotten. Bokens 16 kapitel har med två undantag skrivits av forskare från den engelskspråkiga världen, såsom det vanligen är; undantagen är en text från Holland samt en om norska förhållanden, författat av Mette Andersson. Oaktat den anglo-amerikanska övervikten avger vår recensent ett övervägande mycket positivt omdöme, även om han gärna skulle sett ett svenskt bidrag, gärna författat av Jesper Fundberg.

Kamp mot rasism inom idrotten

Christian Widholm
Södertörns högskola



Jonathan Long & Karl Spracklen (red)
Sport and Challenges to Racism
283 sidor, inb.
Basingstoke, Hamps.: Palgrave Macmillan 2011 (Global Culture and Sport)
ISBN 978-0-230-23615-8

Antologin Sport and Challenges to Racism syftar till att upplysa beslutsfattare inom idrottssektorn och akademiker om rasismens natur och utbredning inom idrotten (s. 10). Redaktörerna för antologin går sålunda i polemik mot uppfattningen att rasismen hela tiden minskar till följd av att vårt samhälle avancerar på upplysningens färdväg (s. 12). Efter att ha läst antologin förefaller dessa utgångspunkter relevanta.

Antologin innehåller 16 kapitel. Efter introduktionsdelens två kapitel följer resterande kapitel som delats in i tre teman: Praktik, Identitet och Utmaningar. Enligt baksidestexten är arbetet internationellt, men jag vill hävda att den anglosaxiska, åtminstone den engelskspråkiga, slagsidan till viss del skapar en ensidig bild. Av de 18 deltagarna är det bara två, Mette Andersson från Norge och Jacco van Sterkenburg från Holland, som inte kommer från ett engelskspråkigt land. Leeds Metropolitan University förefaller dessutom överrepresenterat med fyra deltagare. Å andra sidan finns det empiri från Leeds som verkar passa särdeles bra vid analyser med fokus på konstellationen rasism–idrott. I kapitlet, av Paul Thomas (s. 185-198), om antirasistiska projekt bland Leedssupportrar i slutet 1980-talet blir läsaren varse den närmast gränslösa rasism, understödd av National Front, som tilläts grassera kring hemmaarenan Elland Road under 1970- och 1980-talen. Det är bitvis skrämmande läsning.

Trots den anglosaxiska slagsidan erbjuder antologin en mängd infallsvinklar och olikartade berättelser som förenas genom bokens huvudtema. En återkommande aspekt i flera kapitel är idrottssektorns (västvärldens) bristande förmåga att se den normalitet den reproducerar.

Denna aspekt aktualiseras till exempel i Jacco van Sterkenburgs kapitel (s. 19-34) som handlar om det regeringsstödda arbetet (Meedoen allochtone jeugd door sport) med att använda sporten till att integrera olika befolkningsgrupper i Holland. I projektet tydliggörs vilka konsekvenserna blir när antirasismen formuleras utifrån en osynliggjord norm. I dokumenten som ligger till grund för arbetet används de, enligt van Sterkenburg,  minst sagt problematiska begreppen allochtoon (person med en utländsk förälder) och autochtoon (person med två holländska föräldrar) på ett oreflekterat sätt. Begreppen som cementerar holländsk normalitet och utländsk abnormalitet har förvisso inte uppfunnits inom idrottssektorn utan stammar från en officiell vardagsretorik som upprätthåller en tydlig gräns mellan infödda (holländare) och utlänningar i de flesta samhällsektorer. Vi har sålunda att göra med en antirasistisk strävan som resulterar en olycklig sidoeffekt. Vi kan kalla den hegemonisk vithet. Problemet återfinns även delvis i det officiella programmet Racial Equality Charter som lanserades i början av 2000-talet inom engelsk idrott. Det menar författarna Karl Spracklen och Jonathan Long i deras kapitel (s. 67-82).

Utan att veta att han hördes i etern sade Atkinson: ”He is what is known in some schools as a fucking lazy, thick nigger.” 24 timmar senare hade Atkinson fått sparken från ITV och gjort offentlig avbön.
Vitheten reproduceras även på andra sätt och på annat håll inom sportvärlden. Ett kapitel, skrivet av Ben Carrington, handlar om hur det sportjournalistiska systemet upprätthåller den vita normen. Carringtons artikel utgår ifrån den tragiska historien om den kända engelska fotbollsexperten Ron Atkinson som försade sig i en direktsändning av matchen mellan Chelsea och Monaco i Champions League 2004. Monaco vann med 3-1. I en reklampaus tittade Ron och medkommentatorn på en repris där Chelseaspelaren Desailly gjorde ett misstag. Utan att veta att han hördes i etern sade Atkinson: ”He is what is known in some schools as a fucking lazy, thick nigger.” 24 timmar senare hade Atkinson fått sparken från ITV och inom kort hade Atkinson, som tidigare varit känd för att stå på minoriteternas sida, gjort offentlig avbön. Innan stormen hade lagt sig lät sig Atkinson intervjuas i ”the black newspaper”, New Nation. Atkinson ska ha frågat med gråt i rösten om reporten ansåg att han var rasist. New Nations reporter svarade: Jag tycker inte att du är rasist, men jag anser att du bär på rasistiska element som du inte är medveten om (s.92). Ben Carrington menar således att denna omedvetenhet samt sättet att göra sig av med dem som trampat i klaveret exemplifierar en inneboende problematik i det sportjournalistiska systemet i Storbritannien. Systemet synliggör aldrig normen och när väl rasismen kommer till ytan ser man snabbt till att avlägsna den utan att ta sig tid att analysera den närmare – så kan man snabbt återgå till business as usual.

Gisslet med den osynliggjorda vitheten exemplifieras också av flera författare (Ouseley s. xi, Spracklen & Long s. 79, Brooks s. 147, Andersson s. 158) som belyser obalansen mellan idrottsutövarnas brokiga ursprung och den homogenitet som karakteriserar idrottens ledningsgrupper. Än så länge har arbetet med att skapa en inkluderande idrottsrörelse tyvärr inte nått fram till den vita frizon som maktens korridorer utgör.

Hur rasismen inom idrottsrörelsen ter sig i Norge är givetvis intressant för att det är ett grannland som har mycket gemensamt med den svenska kontexten, men frågan ter sig också särskilt aktuell efter tragedin på Utøya i somras. Mette Anderssons artikel är sannolikt skriven omkring ett år före tragedin, men det är svårt att inte läsa in mördarens bottenlösa rasism som publicerades några dagar efter dåden.

När den norska tyngdlyftaren Ruth Kasirye valdes till fanbärare vid invigningen av olympiaden i Peking 2008 möttes, skriver Andersson, det av positiva reaktioner från redaktörerna inom norska mainstream-medier, men bland tidningsläsarna uttrycktes motsatta åsikter. En insändare menade att det var fel at välja en icke-vit fanbärare ty Kasirye var en person som man inte kunde identifiera sig med (s.151). Emellertid menar Andersson att rasismen inom norsk idrott är relativt outtalad och som sig bör finns det officiellt sanktionerade projekt med syfte att få olika befolkningsgrupper att börja idrotta. Dessa program följer mönstret som osynliggör den norska (vita) normen. I sin studie har Andersson intervjuat norska idrottare med utländsk bakgrund och de har svårt att identifiera en tydlig rasism inom norsk idrott. Däremot säger de flesta respondenterna att det i det norska samhället i stort finns en besvärande vardagsrasism, som idrottssektorns välvilja knappast kan ändra på (s. 162-3).

Eftersom antologin inte innehåller något svenskt bidrag inventerade jag snabbt minnesbanken för att komma på en svensk studie att relatera till. Jag tänkte bland annat på Jesper Fundbergs avhandling som på ett förtjänstfullt sätt diskuterar dilemmat med vithet och hur svårt det var för respondenterna i hans studie att beskriva sig själva. Temat med de ”färgblinda” spelarna och ledarna inom svensk pojkfotboll hade passat väl i Sport and Challanges to Racism. Jag funderade givetvis också på hur Riksidrottsförbundet förhåller sig till frågor om rasism. Jag har inte hunnit lusläsa dokumenten på rf.se, men ett (Etnisk mångfald och integration - visar idrotten vägen?)har jag läst och det är författat av den ovan nämnde, kompetente forskaren Fundberg. För den svenska idrottsrörelsens vidkommande verkar det lovande att man knutit Fundberg till sig.

Jag har redan påpekat att jag betraktar den anglosaxiska slagsidan i antologin som en liten nackdel.  Dessutom tycker jag att det är egendomligt att inget kapitel ens snuddar vid nationalistisk logik och hur den samverkar med rasismen inom idrotten. Men på det hela taget är Sport and Challanges to Racism en mycket bra antologi som torde vara användbar för beslutsfattare inom idrotten och jag anser också att den kan fungera som litteratur inom ett flertal samhällsvetenskapliga och humanistiska kurser vid högskolor och universitet.



© Christian Widholm 2011.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se

Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Kristian Sjövik