Fäder förväntas ta ett mer delaktigt ansvar för barnen idag än i tidigare generationer, ofta genom att engagera sig i barnens fritidsaktiviteter. Den traditionella familjeförsörjarrollen utmanas av ett aktivt omhändertagande av barnen under deras fritid. Antologin Fathering through Sport and Leisure, redigerad av Tess Kay, är ett försök att visa på sportens och fritidens roll i mäns fadrande.

Författarna menar att såväl familjeforskning som idrotts- och fritidsforskning har varit i avsaknad av studier när det gäller fadrande, trots att man flera årtionden inom familjeforskning visat hur viktig fritiden är för familjers relationsskapande. Det påtalas också att det saknas forskning om mäns fadrande efter en skilsmässa, homosexuella mäns fadrande samt religionens och kulturens betydelse för fadrande relaterat till fritid och sport.

I boken diskuteras bland annat:

• föräldraförväntningar och ungdomssporter,
• fäder och döttrar,
• fritid och gemensam vuxentid i familjer med två försörjare samt
• skilsmässa, faderskap och fritid.

Dock är det endast ett kapitel, skrivet av Nicole Willms, som diskuterar fader–barnrelationen utifrån barnens perspektiv. Detta föranleder Ruth Jeanes att rubricera sitt bidrag med frågan ”Where are the kids? Researching fathering, sport and leisure through  children’s voices”. Jeanes pekar på vikten av att forskning också bedrivs bland barn; vilka förväntningar och erfarenheter har de av sina fäder och sina fritidsaktiviteter i de varierade familjeuppsättningar som existerar?

Willms, som gjort retrospektiva intervjuer med kvinnor om deras idrottsutövande och relation till deras fäder, berättar att erfarenheterna bestått av en varierad flora av både glädje och sorg. När flickorna var aktiva i olika collegesporter kände de stor glädje över det stöd som fäderna gav dem i form av att vara deras fans, tränare och mentorer. Kvinnorna kände sig som barn uppskattade och älskade och deras idrottsutövande bidrog till skapandet av en fader–dotterrelation. Baksidan av en del fäders engagemang var de ”överengagerade” och kränkande föräldrar som straffade flickorna med verbala/emotionella smädelser när de inte levde upp till fädernas önskemål och instruktioner. I Willms’ studie förhöll sig flickorna strategiskt på olika sätt till de kränkningar de utsattes för. En grupp ”reproducerade” förhållningssättet genom att naturalisera faderns uppträdande som en nödvändig träning, ett förhärdande till det verkliga träningslivet som kan bestå av kränkande coacher.

Boken presenterar studier som också visat att fäder som deltar i barnens fritidsaktiviteter upplever sig ha en bättre livskvalité än de fäder som är oengagerade.

Flickorna gjorde olika grader av motstånd, på en skala från ”fredligt” motstånd till ett mer rebelliskt. En strategi var t ex att välja en sport som inte var faderns för att undkomma hans instruktioner. Ibland föredrog flickorna att försöka kommunicera och förhandla med fäderna om deras uppförande. Emellanåt kunde flickorna få stöd av en mor, en coach eller en vän i samtalen med fäderna. I de flesta fall försökte fäderna lyssna och de lyckades ibland reducera ett negativt uppförande. Sammanfattningsvis berättar flickorna om sina relationer med fäderna på ett nyanserat och komplext vis. De har uppskattat den uppmärksamhet och det kamratskap relationen inneburit men ofta känt sig pressade att träna, tävla och förkovra sig på det sätt som tillfredsställde deras fäder. Kvinnorna tenderade att tolka fädernas kärlek och uppmärksamhet som kontextbundet till deras deltagande och framgång i respektive sport.

En annan bild växer fram i kapitlen där fädernas röster finns. Fäderna talar om sitt engagemang som intimitetsskapande, ett sätt att fostra och vägleda den kommande generationen.  Genom sport och andra fritidsaktiviteter tillsammans med barnen skapar de en bild av sig själva som goda fäder som för över ”de rätta” moraliska värderingarna på barnen. Männen berättade att det var viktigt att skapa en god relation med barnen, en relation som kunde bestå när de flugit ur boet.

För män som var skilda från barnens mödrar blev fritiden tillsammans med barnen mycket viktig för att skapa och bevara banden dem emellan, för att stödja barnen, för att förstärka deras gemensamma relation, samt för att förstå olika aspekter av livet och lära av varandra. Flera av fäderna hade också gjort olika arbetstidsarrangemang för att i större utsträckning kunna delta i barnens fritidsaktiviteter. Boken presenterar studier som också visat att fäder som deltar i barnens fritidsaktiviteter upplever sig ha en bättre livskvalité än de fäder som är oengagerade. Sämst lottade vid egenuppskattning av livskvalité var de separerade fäder som inte hade en gemensam fritid tillsammans med barnen.

I sitt bidrag menar Jay Coakley att sport generellt och ungdomssporter specifikt har utrustat fäder med en arena där de kan involveras med barnen utan att utmana den dominerande könsideologin. Samtidigt som samhället ”krävt” ett större deltagande av fäder de senaste årtionden har deras traditionella försörjarroll kunnat kombineras med ett större fritidsengagemang tillsammans med barnen. Denna närvaro i barnen liv har dock inte haft större effekter på arbetsfördelningen i hemmet mellan makarna.”[S]ports, as largely homosocial arenas, serve as convenient sites for men to negotiate masculinity and be involved as fathers without beeing forced to make a choice between domesticating masculinity and masculinizing domesticity.”(s 44)

Vera Dyck och Kerry Daly som intresserat sig för fäders förhandlingar till vuxentid (utan barn) skriver att det oftast är fäderna i deras studie som initierade en sådan tid, medan det oftast var mödrarna som skötte de praktiska arrangemang som krävdes för barnen för att de vuxna skulle kunna ägna sig åt bara varandra. Paren i deras studie prioriterade barnens behov framför att ha en barnfri fritid tillsammans. Paren menade dock att vuxentid var viktigt för att hålla ihop familjen samt att denna partnertid gjorde dem till bättre föräldrar. Paren använde vuxentiden till att återuppliva en romans, till sexuell intimitet, för att delge varandra stöd och kamratskap, för att skratta och ha roligt, diskutera svårigheter och för att drömma om framtiden.

Kapitlen presenterade i boken är huvudsakligen baserade på empiri hämtade från författarnas verksamhetsländer, USA, Kanada, England och Australien. Det kommenteras flera gånger i texten att forskningen på området är mycket bristfällig och att den bör breddas med forskning om män från skilda kulturer, religioner, klasser och män med skilda sexualiteter. Vilken betydelse har fadrandet, och hur tar sig utryck, för till exempel den homosexuelle mannen?

Viktiga frågor är också hur fadrandet gestaltar sig i olika postindustriella länder som har vitt skilda föräldraförsäkringssystem, olika arbetsmarkandskulturer samt olika sätt att organisera idrotten. Även om vi i de skandinaviska länderna har exempel på dominerande och kränkande fäder inom idrotten, och en ”hemyrkeskår” som huvudsakligen består av kvinnor, förmodar jag att man kan finna ett brett spektrum av fadrande såväl här som i andra länder. Jag ser fram mot mer forskning på fältet rörande populationen fäder men också om barn och modrande inom idrott och andra fritidsaktivteter. Om vi går det till mötes som jag antar bokens omslagsbild vill förmedla, en lustfylld fritid för en engagerad far och hans barn, eller om den maskuliniserade idrotten istället cementerar en traditionell auktoritär fadersgestalt i en mer modern och förklädd tappning – ja, det får framtiden utvisa.