En verkligt gammal genre inom sportlitteraturen är biografin. För fotbollens del går traditionen ända tillbaka till 30-talet med Sigge Lindbergs Mitt liv mellan stolparna (1932) och Sven Rydells Mitt livs match (1935). Sedan dess har en lång rad böcker kommit ut och den skillnad som kan märkas är att det förr handlade om självbiografier, skrivna av spökskrivare, medan det numera oftast är namngivna, mer eller mindre etablerade författare, som tagit sig an olika spelare. På sitt sätt kan denna utveckling ses som en statushöjning av genren.

Sportförlaget är det förlag som under senare år verkligen profilerat sig inom biografins område och därför kan det vara av intresse att närmare granska deras produkter. De två senaste är biografier om Malmö FF:s 60-och 70-talsikon Bosse Larsson, skriven av Jonny Ambrius, och AIK:s 50-talsprofil Kurre Hamrin, vars italienska karriär blev än mer beryktad. Författare är i detta fall Hans Bolling. Vi har alltså att göra med två lokala hjältar som bägge tveklöst rankas som några av våra allra största nationella fotbollsstjärnor. Enda skillnaden skulle vara att Hamrins karriär nådde en högre internationell dignitet, medan Bosse Larsson mer framstod som en malmöitisk local working class hero.

Låt oss bryta den historiska kronologin och börja med Bosse Larsson-boken trots att hans karriär startade när Hamrins redan pågick för fullt. Bosse Larsson-biografin utgör nämligen ett slående exempel på de problem som kan finnas inbyggda i genren. I detta fall har vi att göra med en folkskygg lokal hjälte, som knappt verkar ha medverkat i projektet. Endast en tämligen intetsägande 8-sidig intervju på slutet har han bjudit på. Möjligt är att det var bedrift nog av Ambrius att få till stånd denna, för Bosse Larssons slutenhet efter den aktiva karriären är allmänt omvittnad i Malmö. Paradoxalt nog tycks Kung Bosse ha fått en kick av att boken publicerats för plötsligt blev han mer offentlig och satt rentav och signerade den bok han själv endast till nöds medverkat i. Hade någon skrivit en biografi om honom nu efteråt hade han alltså säkert varit mera medgörlig. Nu behöver givetvis inte huvudpersonens motsträvighet utgöra ett problem. En god författare kan naturligtvis ändå få ihop en bra och intressant bok. Tyvärr är det inte fallet här. Faktum är att den allra första meningen, som lovade så gott, i slutändan framstår som bokens bästa mening. Den lyder: ”Bo Larsson är symbolmässigt lika signifikativ för Malmö som Kockumskranen en gång var.” Meningen för tankarna till en rik tidsskildring, där man förväntar sig att Bosse Larssons karriär kopplas samman med de stora skeendena: Malmös forna roll som stolt provinsiell industristad, stadens senare förfall, dagens pånyttfödelse av ett mångkulturellt Malmö – som fått en ny lokal hjälte i form av Zlatan Ibrahimovic och som rest nya symboler, först och främst skyskrapan Turning Torso.

Dessvärre har inte Jonny Ambrius varit den rätte mannen att ro iland detta på pappret så lovande projekt. Boken tycks bygga på något slags samling tidningsklipp han funnit och bitvis så slaviskt följer att han till och med emellanåt noga kommenterar Kung Bosses insatser i meningslösa träningsmatcher under försäsongen. Att Bosse Larsson inte fungerat som ett bollplank under skrivandet innebär att han inte kunnat fråga varför hustrun Anita inte såg någon av Bosses matcher i Stuttgart under tre års tid. I boken står att hon var isolerad och att klubben Stuttgart inte gjorde mycket för att bryta detta tillstånd. Likväl undrar man som läsare varför inte Bosse själv kunde se till att hon kom till arenan. Handlingsförlamningen säger onekligen något om svensk mentalitet vid denna tid – vi har att göra med en skygghet som känns mycket fjärran dagens globaliserade (fotbolls)värld.

Materialbristen är alltså skriande och den har inte fyllts ut av författarens egna analyser och tidsskildringar. På sina håll kan man skönja intressanta spår, som att Bosse Larsson uppenbarligen var impopulär på fotbollsläktarna i Stockholm (och Göteborg). Vi har att göra med en lokal folkhjälte som inte accepterades fullt ut i övriga landet. Detta tema hade man önskat att Ambrius utvecklade och han borde haft förutsättningarna för detta då han i sitt tidigare författarskap visat prov på en stor skånsk patriotism. Därför är det lite synd att han inte vågar löpa linan ut och verkligen problematisera det spänningsfyllda förhållandet mellan skånska Malmö och centralmakten i Stockholm som så tydligt framgår av exemplet Bosse Larsson. Han är också inne på intressant kritiska tankegångar om MFF:s högst systematiska spelstil på 70-talet under tränaren Bob Houghtons ledning. Inom MFF-lägret har den starka ”vi mot dom”-känslan som florerat närmast tabubelagt en sådan självkritik. Här framgår att även Kung Bosse själv tyckte spelet såg lite tråkigt ut när han satt på läktarplats bevittnandes MFF. Just ryktet om den långlivat tråkiga spelstilen kan ha varit förklaringen på att publikintresset rasade så totalt under 80-talet, då MFF paradoxalt nog hade ett mycket roligt spelande lag.

Sedan kan man väl tillägga att detta faktiskt är den 13:e boken med en tydlig MFF-anknytning, som kommit ut sedan 2003. Denna formliga explosion av MFF-litteratur innebär att varje ny bok får allt svårare att tillföra något verkligt nytt. Dessutom ställs allt större krav på stilistisk skicklighet. Inget av detta lever Ambrius upp till.

För att gå över till Hans Bollings Kurre Hamrin-skildring, så kan genast sägas att här inte finns den övergripande problematik som präglar historien om Bosse Larsson. Hans Bolling är en skolad idrottshistoriker som har förmågan att måleriskt sätta in sin historia i ett större sammanhang. Och detta är nödvändigt, ty även om Kurre Hamrin varit behjälplig under resan och frikostigt berättat om sitt liv, så är det ändå svårt att skapa en riktigt fascinerande historia. Många av idrottens hjältar är för vanliga utanför idrottens värld, varför deras egna ord och tankar inte riktigt förmår att fängsla fullt ut. Därför är det tur att Bolling kan koppla samman Hamrins liv med sådant som Leopold von Rankes ideal om historieskrivning och makarna Myrdals teorier om befolkningsfrågans kris i Sverige.

Kurre Hamrin var för övrigt närmast en motsats till Bosse Larsson. Även han kom ur enkla förhållanden i folkhemmets Sverige, men där upphör likheterna. Hamrin tog till sig världen i sådan utsträckning att han än idag bor i Florens och där samlar på antikviteter. Hans förhållandevis korta svenska karriär har väl gjort att inte heller han är en riktigt svensk nationell folkhjälte. Några aversioner mot hans person finns absolut inte, men likafullt förblir populariteten starkast i AIK-kretsarna runt Solna. Vad alla mest tycks känna till är hans fantastiska dribblingsraid mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958. Smått otroligt att läsa är att Hamrin först fem år senare fick se på film hur målet egentligen gått till! Sådana guldkorn får en att verkligen tänka till, liksom det faktum att Bosse Larssons hustru förblev fast i bostaden i Stuttgart. Att bollen förr var så blöt att en spelare som nickade kunde falla ned medvetslös är en annan berättelse som får en nutida läsare att haja till.

Om man ställer böckernas huvudpersoner mot varandra framgår att olika personligheter reagerade olika på proffslivets erfarenheter i 50- och 60-talens Europa. Faktum är att detta skulle kunna vara ett tips för framtida biografskrivare. Läs andra biografier och jämför stjärnorna mer med varandra. På så vis kanske mer överraskande nyanser kan lockas fram ur berättelserna. Annars finns risken att genren fortsätter att gå lite på tomgång.

© Torbjörn Andersson 2008

---

	Köp Kurre Hamrin och Bosse Larsson från Adlibris.se
	Kjøp Kurre Hamrin of Bosse Larsson fra Capris.no
	Køb Kurre Hamrin og Bosse Larsson fra Capris.no