Idrott och fest; för många smälter dessa två företeelser ihop. Förväntar man sig ett riktigt bra och upplevelserikt idrottsevenemang med många glädjeämnen – ett friidrotts-VM, till exempel – kan många nog ta ordet idrottsfest i sin mun. Men det finns en annan, folklig, festtradition med idrottsanknytning, och i sin senaste bok, Bevægelse i festen: Idrætshistorie som festhistorie, finner han i festens historia kopplingar inte bara till idrott utan också till självbestämmande och demokratisträvanden. Så småningom gick idrotten och festen skilda vägar, men Eichberg ser likafullt ett inslag av festkultur även i modern idrott. Leif Yttergren, som själv forskat om folkliga idrotter med starka inslag av folkligt festande, har läst Henning Eichbergs bok. Den akademiskt skolade historikern Yttergren saknar tydliga definitioner, noggrann nothantering och källkritik; den vetenskapligt nyfikne historikern Yttergren imponeras av beläsenheten och gläds över läsvärdet.

Festens historia

Leif Yttergren
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm



Henning Eichberg
Bevægelse i festen: Idrætshistorie som festhistorie
93 sidor, hft., ill.
Slagelse: Bavnebanke 2006 (Bevægelsesstudier 8)
ISBN 87-88986-47-0

Den tyskfödde, men sedan länge danmarksbaserade idrottsforskaren Henning Eichberg fortsätter att producera spännande och intresseväckande forskning som spänner över både tid och rum. För några år sedan beslöt den konservative danska regeringen att skära ned på anslaget till det idrottskritiska forskningscentrat Idrottsforsk vid Gerlevs idræthøjskole på västra Själland, vilket innebar att Idrottsforsk tvingades att lägga ned verksamheten. Man kunde då frukta att Eichbergs produktivitet skulle avstanna, men icke. Han är numera verksam vid Center for Forskning i Idræt, Sundhed och Civilsamfund vid Syddansk Universitet, och glädjande nog för idrottsforskningen är Eichberg lika aktiv som vanligt.

I sin senaste, behändigt tunna bok (63 sidor plus litteraturanvisningar) ”Bevægelse i festen” behandlar Eichberg sambandet mellan festen (= festivaler, karnevaler o dyl, en tydlig definition saknas i boken) och idrotten över en lång tidsperiod. Även geografiskt verkar det inte finnas några gränser för Eichberg. Läsaren tas med på en resa från ”en tatarisk folkefest” till en ”dansk landsbyfest” och däremellan görs avstickare till bland annat irländska Tailtaennaspelen och de skotska Highland Games. Eichbergs metodik är både hans styrka och svaghet. Man får en känsla av han väljer ut de ”fester” som passar hans teser. Ingen diskussion förs rörande urvalet eller undantag från de återgivna exemplen, eller om de överhuvudtaget finns några.

Vilka är då Eichbergs huvudteser? Han gör, som alltid i sina studier, en väsentlig skillnad mellan de bärande elementen i den förmoderna idrotten och den moderna. Han menar bland annat att den förstnämnda i grunden enbart var en ”festhistorie” som blomstrade trots att de styrande klasserna försökte stoppa dessa fester med förmaningar och förbud. Eichberg menar att före den moderna idrotten fanns det överhuvudtaget ”ingen ídraettshistorie´som sådan, isolerat set” (s.15). Huruvida de antika olympiska spelen också inkluderas i denna slutsats framgår ej och det hade varit intressant att få en utläggning om detta.

Eichberg riktar skarp kritik mot idrottshistoriker som enligt honom helt felaktigt lösgör de idrottsliga elementen ur festsammanhanget och kopplar dessa till ”i grunden usammenhængende, elementer fra børneleg og krigstræning” (s. 15). Han riktar också skarp kritik mot de idrottshistoriker (och de är många,  Allen Guttmann, Eric Dunning m fl) som försöker omkonstruera ”festhistorien” till enbart fotbollshistoria eller hockeyhistoria:

Det er heller ikke særligt oplysende, hvis man adskiller disse folkgames fra den moderne sport gennem negative kendetegn… Dette førløper-perspektiv, som er udbredt blandt idrætsforskere, anvender den moderne sports systemdannelse som målestok på de folkelige lege. Dermed overser man, at folkeligt boldspil grundlæggende var – fest. (s. 23)

Kan man då hitta något svenskt exempel som verifierar eller falsifierar Eichbergs festtes? Det bästa exemplet som verifierar tesen torde den gutniska idrottens speciella vågtradition vara, vilken etnologen Mats Hellspong belyst i sina studier av den svenska folkliga idrotten. I det gotländska våget var idrotten och festen starkt sammanbundet på ett sätt Eichberg beskriver från andra platser i världen.  I den formella skriftliga inbjudan som en socken gav till en annan, vilka i flera fall finns bevarade på Landarkivet i Visby, reglerades inte bara tävlingsinslagen utan även mat och dryck m m. Gutnisk idrott var lika med fest. Ett förhållande som allt mer försvunnit under senare tid i takt med den ökade sportifieringen av framför allt Stångaspelen, den gutniska idrottens ”olympiad”.

Den moderna idrottens genombrott, vilket Eichberg förlägger till sekelskiftet 1800, innebar dramatiska konsekvenser för festen, den ändrade nämligen helt karaktär. Den blev tagen ur sitt sammanhang och ”festens og idrættens veje skiltes”. Men festen försvann inte helt ur idrotten utan tog sig nya former beroende på det rumsliga och tidsmässiga sammanhanget. I till exempel Östeuropa uppstod folkfester i samband med murens fall och dessa kom initialt att spela en roll i de nya staternas demokratiutveckling.

I mer officiella sammanhang utvecklades festen till en slags ”parade” med de olympiska spelen som extremexempel. Eichberg konstaterar att intresset för OS ökade under 1900-talet och de blev en arena för ”systemkonkurrence” (fascismen, kapitalism, kommunism, öst-väst osv), men även detta förändrades:

Men i 1980’erne, i Samaranch-æraen, blev de Olympiske Lege gjort til et medieshow, som man iscenesatte i samarbejde med sponsorerne og underholdningsindustrien. Markedskræfterne havde sejret, og ’festen’ viste sig som en pengemaskine. (s. 46)

Kring de olika alternativrörelserna i Kalifornien kring 1970 uppstod en motreaktion mot den moderna idrotten och en återfödelse av idrottsfesten i de s k New Games. Eichberg tar som sagt exempel från skilda håll i världen för att belägga sina teser, och relevansen i dessa kan ibland diskuteras, inte minst när det gäller ovan nämnda New Games. Det återuppstod även på skilda håll i världen ”legefester”(s. 55), men de kämpade i motvind och blev snart marginaliserade.

Henning Eichberg har en mycket omfattande produktion bakom sig. Han är intresseväckande, idrottskritisk, starkt polemisk mot det idrottshistoriska etablissemanget, tesdrivande och inte minst beläst. Allt detta märks med all önskvärd tydlighet i ”Bevægelse i festen”. Boken avslutas med en 29 sidor lång litteraturlista, uppdelad efter ämnesområde vilket är en utmärkt service för den som vill gå vidare.  Finns det då inget kritiskt att säga? Om man är skolad (som undertecknad) i det traditionella empiriska historiehantverket där den vetenskapliga kosmetiken (tydliga definitioner, klara syftebeskrivningar och frågeställningar, diskussion av forskningsläget, noggrann nothantering, källgenomgång och källkritik mm) är fundamentala element i framställningen, då kan man störa sig på bristen på tydlighet och systematik i Eichbergs framställning. Den kan lätt bli en smula spretig och yvig, men det går inte ut över läsvärdet, möjligen användbarheten.



© Leif Yttergren 2007


Köp boken från Saxo.dk

Kjøp boken fra Saxo.dk

Køb bogen fra Saxo.dk


www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann