ISSN 1652–7224   :::   Publicerad den 31 augusti 2005
Läs mer om idrott och funktionshinder på idrottsforum.org

Heltäckande om handikappidrott

Anders Östnäs
Socialhögskolan i Lund




Karen P. DePauw & Susan J. Gavron
Disability Sport (2nd ed.)
376 sidor, inb.
Champaign, Ill.: Human Kinetics 2005

För drygt en månad sedan hade jag förmånen att recensera Sport: The First Five Millenia av idrottshistorikern Allen Guttmann. Han skrev – som jag uppfattar det – en grundbok kring idrottens utveckling och förändringprocess under femtusen år. En med rätta prisad bok!

Denna bok, som jag ska ta itu med nu, har samma ansats och inriktning – att vara en grundbok kring handikappidrott. Precis som Guttmann sätter författarna in handikappidrotten i ett socio-historiskt perspektiv. Och precis som Guttmann lyckas författarna väl med sin uppgift. Det ska också sägas att denna bok utgår i viss utsträckning från första upplagan, som kom 1995 med titeln ”Disability and Sport” (samma författare). Den första upplagan var den första övergripande bok som satte in handikappidrotten i ett bredare perspektiv. De senaste tio åren har det skett en hel del på handikappidrottens område. Framför allt har handikappidrotten erhållit en större acceptans på alla områden – bland forskare, utbildare, utövare, åskådare, anhöriga m.fl. Paralympics har t.ex. vuxit från en relativt oansenlig företeelse till att bli ett av världens största idrottsevenemang. I denna andra upplaga är konceptet detsamma som i föregående upplaga samtidigt som några nya kapitel tillkommit. Övrigt material har aktualiserats.

Författarna är väl förfarna forskare och tungt engagerade inom handikappidrotten sedan många år. Karen P. DePauw verkar på Virginia Polytechnic Institute and State University, USA. Hon har varit involverad inom handikappidrotten sedan 1981 och tillhör sedan länge redaktionskommittén inom APAQ – Adapted Physical Activity Quarterly. APAQ är en av världens ledande forskningstidskrifter inom handikappidrottsområdet.

Susan J. Gavron är associerad professor emeritus vid Bowling Green State University i Bowling Green, Ohio, USA. Hon har bl.a. deltagit i USOC Committee on Sports for the Disabled och har en nästan livslång erfarenhet av handikappidrott i USA. Genom att nya kapitel har tillkommit har också en del nya kapitelförfattare kompletterat DePauw och Gavron. Det gäller framför allt kapitlen kring idrottsmedicin och idrottsutrustning. Trots att bägge författarna är från USA och viss fokus läggs på den amerikanska handikappidrotten har man vinnlagt sig om att ”globalisera” innehållet – och lyckats väl med det. 

Boken är liksom tidigare upplaga uppdelad i tre delar, Overview of Sports and Individuals With Disabilities, Sport and Sport Performance och The Changing Landscape of Disability Sport. Första delen är i sin tur indelad i sex delkapitel, Introduction, Historical Context of Disability, History of Disability Sport, Structure and Organisations for Disability Sport, Competitions and Sport Opportunities for Athletes With Disabilities, samt Sport and Disability: A World View.

Andra delen tar upp följande teman: Sports and Athletes With Disabilities, Coaching and Training Athletes With Disabilities, Sports Medicine and Athletic Training for Athletes With Disabilities, Sport Equipment, samt Event Management. Del tre har följande innehåll: Challenges and Controversies in Disability Sport, Female Athletes With Disabilities in Sport, och The Future of Disability Sport

Dessa fjorton kapitel följs av sju appendix, bibliografi och index. De olika appendix innehåller bl.a. milstenar inom handikappidrotten, lista över viktiga förkortningar inom handikappidrotten, internationella handikappidrottsorganisationer, paralympiska kommittéer, relevanta tidskrifter mm. Varje delkapitel har också inledningsvis några rader kring ”Readers goal” och ”Chapter Synopsis” samt insprängda ”Key points”, kort presentation av några aktuella handikappidrottare samt en avslutande ”Concluding Comments”. Det märks att författarna har grundlig lärarerfarenhet, vilket medfört ett pedagogiskt och lyckat upplägg av boken.

Här finns naturligtvis mycket att diskutera utifrån det rikhaltiga innehållet. Nedan följer några nedslag, som jag tycker är värda att lyfta fram.

Dövidrotten. Förhållandet mellan dövidrotten och den traditionella handikappidrotten har ofta diskuterats. I introduktionskapitlet tar författarna upp dövidrotten som en del av handikappidrotten. Detta är intressant även utifrån ett svenskt perspektiv. Dövidrotten i Sverige – läs SDI (Sveriges Dövas Idrottsförbund, bildat 1912) – var länge associerad till SHIF – Svenska Handikappidrottsförbundet (bildat 1969). Vid Riksidrottsmötet i Umeå 1995 ansökte SDI om att bli ett fristående idrottsförbund. Valberedningen ville avslå ansökan, men mötet ville annorlunda. SDI blev ett eget idrottsförbund efter engagerade inlägg av dövidrottens företrädare och – inte minst – friidrottens Bengt Westerberg. Den internationella dövidrotten deltar inte i Paralympics utan har sina egna världsspel, som numera ofta benämns Deaflympics. Utifrån bokens breda perspektiv på handikappidrotten inkluderas således även dövidrotten, även om separering sker på de internationella idrottsarenorna.

Dövidrotten var också först med att organisera sitt idrottsutövande. Sports Club for the Deaf bildades i Berlin 1888. Fyra år senare bildades den första dövidrottsföreningen i Sverige – IK Hepatha (1892). Den föreningen är, vad jag vet, världens äldsta dövidrottsförening, som fortfarande bedriver verksamhet. Den första internationella tävlingen för döva (Silent Games) hölls i Paris 1924. Tävlingen arrangerades av CISS – International Committee of Sports for the Deaf – som är den organisation som företräder dövidrotten i världen.

Hinder för utövandet av handikappidrott. Boken tar upp de hinder som ofta föreligger när det gäller utövandet av handikappidrott. Här finns vissa likheter med hinder för kvinnors idrottsutövandet. Här saknas ofta organiserade idrottsprogram, svårigheter att bedriva tidig spontanidrott, problem med material (t.ex. idrottsrullstolar för olika idrotter), avsaknad av träningsprogram och tränare samt begränsande psykologiska och sociologiska hinder. I en ”key point” heter det bl.a.

Physical and attitudinal barriers initially limited athletes with disabilities from meaningful participation in sport. Despite much progress and greater opportunities today for athletes with disabilities, economic, psychological and sociological barriers remain.

I boken poängteras också vikten av förebilder inom handikappidrotten. I Sverige har bl.a. f.d. simmaren och föredragshållaren David Lega och den framgångsrike skytten Jonas Jakobsson betytt mycket för det ökade intresset för handikappidrotten i Sverige under senare år.

Historik. Historiskt sett har få handikappidrottare lyckats slå sig in i ”friskidrottens” elitskikt. Några av de få undantagen är den enarmade ungraren Takacs, som tog guld i pistolskytte vid OS i London 1948 och dressyrryttarinnan Liz Hartel från Danmark, som blev silvermedaljör i Helsingfors-OS 1952 trots en svår polioskada.

Neurokirurgen Sir Ludwig Guttman (skaparen av Spinal Injuries Centre vid Stoke Mandeville Hospital i Aylesbury, England 1944) kan ses som handikappidrottens fader och en handikappidrottens motsvarighet till Pierre deCourbertin, initiativtagaren till de moderna olympiska spelen. Han insåg tidigt handikappidrottens dubbla roll – som tävlingsidrott och faktor i rehabiliteringsprocessen. De första internationella tävlingarna i handikappidrott – Stoke Mandeville Games – ägde rum 1948. Sedan dess har handikappidrotten förändrats, expanderat och utvecklats på nästan alla plan. En viktig milstolpe var etableradet av IPC – International Paralympic Committee – i slutet av 1980-talet. Från 1988 (Seul, Sydkorea) har Paralympics ägt rum på samma plats som de olympiska spelen – några veckor senare. Utvecklingen av handikappidrotten speglar i stort den vidgade acceptansen och integrationen av människor med funktionshinder i samhället.

Utmaningar och kontroverser. Det finns ingen anledning att dölja det faktum att det finns stora konflikter och stridigheter inom den breda handikappidrottsrörelsen. Ett sådant exempel är uteslutningen av samtliga utvecklingsstörda vid Paralympics i Aten 2004 på grund av att det spanska volleybollandslaget vid Paralympics i Sydney 2000 hade med icke utvecklingsstörda i sitt lag. Laget diskades naturligtvis, men det fick samtidigt förödande konsekvenser för samtliga utvecklingsstörda. I stället för deltagande vid Paralympics i Aten fick de utvecklingsstörda komma till Bollnäs för sitt tävlande i Global Games. En ringa tröst i sammanhanget.

Precis som inom ”friskidrotten” har konkurrensen ökat inom handikappidrotten, prispengarna är större liksom mediauppmärksamheten. Detta har bl.a. medfört – för vissa – att idrottens etiska och moraliska regelsystem åsidosatts.

Ett annat exempel är klassificeringsfrågan. För en icke insatt i regelsystemet är klassificeringen av funktionshindrade utövare mycket svåröverskådlig. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att klassificeringen finns, för att man ska kunna tävla utifrån likartade villkor. Det här är en svår balansgång inom många av handikappidrottsdisciplinerna. Under senare år har man från ansvarigt håll sökt reducera antalet klasser för att göra tävlingarna mer överskådliga och begripliga för åskådaren. Detta drabbade bl.a. David Lega för några år sedan, där hans klass (svåraste funktionshindret inom simningen) uppgick i en klass med mindre svåra funktionshinder. Det medförde naturligtvis att han var chanslös – från att ha varit dominerande i sin klass. Närmaste motsvarighet inom ”friskidrotten” är viktklassindelningen inom t.ex. boxning, brottning och tyngdlyftning. Det har ju t.ex. aldrig diskuterats att en tungviktare i boxning skulle möta en lättviktsboxare. Till skillnad från handikappidrotten har tvärtom fler klasser tillkommit inom boxning och brottning under de senaste trettio åren.

Precis som inom ”friskidrotten” förekommer dopning inom handikappidrotten – om än i mindre utsträckning. Drygt tio tävlande blev t.ex. diskvalificerade och avstängda i fyra år på grund av dopning vid Paralympics i Sydney 2000. Även vid Paralympics i Aten 2004 förekom en del dopingfall.

 

* * *


Detta är en bred och övergripande bok om handikappidrotten granskad utifrån olika perspektiv. Jag saknar möjligen fördjupningen och mer av problematisering. Här likställs t.ex. begreppen integrering/integration och inclusion, vilket inte är vanligt vare sig inom den handikappvetenskapliga diskursen eller den som förekommer inom forskningen kring handikappidrott. Å andra sidan hade en mer vetenskaplig problematisering av handikappidrotten krävt en betydligt tjockare bok. Här saknas trots allt inte referenser till aktuell handikappidrottsforskning. Med sitt – i god mening – enkla språk, pedagogiska uppläggning och breda perspektiv är boken ett föredöme och kan anbefallas studerande inom idrotts- och handikapporienterade utbildningar, lärare och andra intresserade av handikappidrotten som socialt och kulturellt fenomen.





www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann