”Ajax är inte, och har aldrig varit,
en judisk klubb”


Mickael Möller






Nick Hornbys Fever Pitch från 1993 var nog den bok som på allvar förändrade den breda allmänhetens uppfattning om vad en fotbollsbok kan vara. Den blev en enorm succé och startskottet till den våg av ny och annorlunda fotbollslitteratur som följde därefter. Bara några månader efter Fever Pitch landade Simon Kupers Football against the Enemy på bokhandlarnas hyllor. Även denna blev en stor framgång, och hänförda kritiker och läsare placerade snabbt Kuper i samma division som Hornby och ett par andra redan erkända namn inom genren.

Sedan dess har Kuper bevarat sin position som en av vår tids mer intressanta fotbollsskribenter. Alltid väl påläst (omfattande research och flitigt fältarbete är väl närmst ett Kuperskt signum) har han bidragit med skildringar med stor autencitet och trovärdighet. Kuper har dessutom förmågan att anlägga ett bredare perspektiv på fotbollen, och placera den i ett socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang utan att det känns konstruerat eller ansträngt.

Med sin AJAX, the DUTCH, the WAR tar Kuper ytterligare ett steg längs denna väg. Boken är ett försök att beskriva på vilket sätt fotbollen i Europa påverkades av andra världskrigets skeenden. Särskilt fokus riktar han mot Holland och de holländska fotbollsklubbarnas agerande i förhållande till den nazistiska ockupationsmakten, dess dekret och restriktioner.

Kuper resonerar också kring de mekanismer som får människan att in i det sista hålla fast vid det normala och leva sitt liv som vanligt, även under fullständigt onormala omständigheter. Hur kunde fotbollen fortsätta rulla omkring på planer i hela Europa mitt under brinnande krig, frågar sig Kuper. Hur var det möjligt att i samma stund som de tyska trupperna invaderade Sovjetunionen, befann sig 90 000 åskådare på en arena i Berlin för att se den tyska ligafinalen?

För att om möjligt finna svar på sina frågor plöjer Kuper igenom luntor av protokoll, anteckningsböcker och andra handlingar som cirkulerat bland fotbollsklubbarna vid den här tiden. Han granskar FA:s (Football Association – det engelska fotbollsförbundet) korrespondens med dess europeiska motsvarigheter, han korsar Europa för att intervjua gamla spelare, han lusläser enskilda klubbars mötesreferat och rapporter etc. etc. Hans envisa sökande ger naturligtvis resultat, och många av fynden han presenterar ter sig (åtminstone från vår tidshorisont) fullständigt häpnadsväckande och absurda.

Ett exempel beskriver hur den tyska ockupationsmakten i Holland beslutar att judar inte får närvara vid idrottsarrangemang. För att inte hamna i onåd hos det nya ”herrefolket” bestämmer klubben Sparta Rotterdam sig för att hänga upp en skylt vid ingången till sin arena med texten ”Förbjudet för Judar”. Skylten väcker givetvis reaktioner, och vid ett senare möte diskuterar klubbstyrelsen åter ämnet. Men vad som framförallt engagerar dem är storleken på skylten, som några menar blev lite väl stor - skyltens innebörd diskuteras överhuvudtaget inte.

Detta är en bra illustration till två begrepp som Kuper flitigt använder i sin bok, nämligen fout (fel) och goed (god). Den holländska självbilden var under lång tid att holländarna agerade gott under de här åren - de gjorde ju allt vad de kunde för att skydda judar undan tyskarnas häxjakt. Och ändå, säger Kuper, var det bara Polen som procentuellt förlorade fler judar till tyskarnas Endlösung. Hur är detta möjligt i ett land där alla agerade gott? Bilden av Holland som en god nation är därför en myt, säger Kuper, och radar upp en mängd exempel ur fotbollens värld för att bevisa detta.

Efterhand har holländarna rannsakat sig själv, men Kuper (själv av judisk familj) är trots det irriterad över att bilden av ”det goda Holland” fortfarande är så utbredd bland andra länder, inte minst i Israel. I själva verket var de av samma skrot och korn som alla andra. Ja, till och med sämre, säger Kuper och jämför Holland med Frankrike (där det fanns en riktig motståndsrörelse) och Danmark (som verkligen hjälpte judarna).

”Cowardly and grey” är de begrepp som Kuper använder för att beskriva holländarnas egentliga karaktär. Deras tysta medgörlighet och konflikträdsla, menar han, var avgörande skäl till att de inte behövda lida lika mycket som andra nationer under krigsåren. Tyskarna behövde knappt kämpa i Holland, utan mötte istället ett broderfolk, som utan större protester, ibland rent av föredömligt, verkställde de tyska direktiven. Denna medgörlighet genomsyrade även de holländska fotbollsklubbarna som, argumenterar Kuper, inte gjorde mycket för att hjälpa sina judiska medlemmar eller spelare under krigets svåra år.

Kupers granskning av Ajax handlar framför allt om klubbens svårigheter att förhålla sig till sitt eget förflutna och sin ”judiska historia”. Kuper menar att med så uppenbara kopplingar till det judiska Amsterdam – både före och efter kriget - är det skrämmande att Ajax förnekar relationen, och istället väljer en linje som säger att ”Ajax är inte, och har aldrig varit, en judisk klubb”.

Ajax hade redan från sin start många anhängare i Amsterdams judiska kvarter, som låg helt nära klubbens hemmabana. Dessa uppfattade själv knappast Ajax som en utpräglad judisk klubb, men genom sitt engagemang och allmänna stöd satte de ändå stor prägel på miljön runt Ajax.

Som en följd av ockupationen förändrades successivt klubbens hållning gentemot de egna judiska medlemmarna, som till sist inte hade något annat val än att ”frivilligt” säga upp sitt medlemskap eller uteslutas. Överlag verkade Ajax inte ha några problem med att foga sig till den nya ordningen, och också dra fördelar av den. Kuper visar t. ex. hur en av Ajax dåtida ”sponsorer” stärkte sin förmögenhet genom att teckna mångåriga byggkontrakt med tyskarna.

Den trygghet och det nätverk som hade byggts upp inom ramarna för klubben försvann gradvis under åren fram till 1941. Och från att ha varit helt integrerade i fotbollsfamiljen Ajax, följde nu ett utanförskap som innebar att Amsterdams judar i stort sett stod ensamma och bortglömda när tyskarnas deportationer tog fart på allvar ett par år senare.

Inte förrän efter kriget när hemvändande judar åter etablerade sig i Amsterdam öppnades åter dörren. Många av dem, nu utan familj, släkt och vänner, bearbetade sina krigsupplevelser med hårt arbete. Deras välstånd växte efterhand och en del valde att investera sina nya förmögenheter i Ajax, som för många – paradoxalt nog - utvecklas till en alternativ gemenskap och ”familj”.

Utan deras generösa stöd skulle Ajax aldrig ha utvecklats till den framgångsrika klubb den är idag, menar Kuper. Alla vet det, och ändå är det ingen som erkänner det. Genom samtal och intervjuer med klubbledare, styrelseledamöter, funktionärer och andra, blottlägger han det officiella Ajax märkliga dubbelmoral och ambivalens i den här frågan.

Ajax: the Dutch, the War erbjuder fascinerande läsning om en svår tid full av moraliska prövningar. Kuper sticker inte under stol med sin egen hållning, och kanske är det just hans ivriga argumentering i egen sak som gör att boken ibland haltar något. Å andra sidan är det just denna upprördhet som är bokens styrka, som driver den framåt och gör den så gripande.

Kupers bok är i grunden en berättelse om människan själv, om hennes beteende i en situation av onormalt yttre tryck, om hennes civilkurage eller brist på detsamma. Här handlar det om människor inom fotbollens värld. Människor som var - och är - av samma skrot och korn som alla andra.

Mickael Möller är frilansjournalist, skribent på Himmelriket och student på kursen Fotbollen i samhället.


Köp boken från Bokus.



Simon Kuper
Ajax, the Dutch, the War: Fotball in Europe during the Second World War
London: Orion 2003 (264 s.)