![]() |
ISSN 16527224 ::: Publicerad den 14 september 2005 |
|||
![]() |
Spelarna ger liv åt svensk damfotbollshistoria
Ingela Kolfjord
Hälsa och samhälle, Malmö högskola
Damelvan: Ett porträtt av svensk damfotboll 264 sidor, inb. Stockholm: Bokförlaget Forum 2005 När jag recenserade Jonny Hjelms Amasoner på planen svensk damfotboll 19651980 skrev jag att jag väntade på en uppföljare som skulle ta sig an åren efter 1980. Nu har den kommit och det är inte bara en uppföljare. Wegerup beskriver tiden från 1960-talet och framåt och gör också historiska tillbakablickar i samband med presentationen av persongalleriet, som består av elva spelare som får var sitt kapitel i boken. Intervjuerna med spelarna levandegör forbollen på ett mycket personligt sätt. I kapitlen kommer också andra till tals. Det är tränare, förbundskaptener, familj och andra tillhörande fotbollens fält. Vi möter ”mopedfanset” som körde 24 mil tur och retur för att bevaka Öxabäcks matcher, symbolen för den plats fotbollen rymmer i mångas liv. Wegerup som själv spelat fotboll i 17 år och arbetat som reporter på flera av Sveriges stora tidningar frågar sig i förordet ”Alla de som inte kom med då?” Det finns ju så många stora spelare i svensk damfotboll. Wegerup har valt att intervjua kvinnor som haft olika positioner i svensk fotboll under den svenska fotbollsperioden. Nej, alla skickliga medspelare hade inte kunnat få ett eget kapitel i Damelvan, men Wegerup har lyckats bra med att föra in många lagspelare, motspelare, supporters och motståndare i texten. Motståndet mot kvinnor som spelar fotboll har varit starkt och finns där fortfarande. Villkoren har under 2000-talet och efter svenskornas internationella framgångar blivit bättre men de är inte i närhetan av deras manliga spelande kollegers villkor och positioner. I boken möter vi flera som aktivt motarbetat kvinnofotboll och många som helhjärtat stött den. Kampen om bättre villkor har drivits i decennier och de senare åren har de också uttalats i könsmaktstermer. Det var efter Tina Nordlunds uttalande ”Det är ju roligt att som damfotbollspelare få vara med i tv. Det händer inte så ofta” när hon mottog diamantbollen år 2000 som en mediadebatt om kvinnors diskriminering inom fotbollen startade. I Umeå har jämställdhetsfrågor stått högt på dagordningen och där har man med kamp, hård träning och disciplin förädlat spelet, fått fler sponsorer, större publik och större intäkter. Det är till Umeå som en av bokens huvudpersoner Marta Viera da Silva värvas. Marta kommer från små förhållanden och mötte stort motstånd som fotbollspelande flicka i Brasilien. Hon hade dock stöd av sin mor och värvades av storklubben Vasco da Gama redan som fjortonåring. Trots dåliga villkor, dåliga planer, långa resvägar och besvikelser har kvinnorna i boken genom kärleken till bollen blivit kvar inom fotbollen och utvecklats till professionella spelare och många av dem har haft stöd av sina föräldrar och ambitiösa tränare. Det är spelet, kampen, tävlingslusten, vinnarinstinkten, vinsten, målgörandet, visioner om att bli ”bäst” och kamratskapet som driver och drivit dem. När det inte fanns flicklag på orten spelade bl.a. Pia Sundhage och Victoria Svensson i pojklag. Pia spelade i tre år under namnet Pelle men blev avstängd då ledarna i ett motståndarlag upptäckte att Pelle var en flicka.
|
![]() |
|
www.idrottsforum.org | Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann |