I januari 2007 disputerade Jesper Andreasson vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet på avhandlingen Idrottens kön: Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag. I sin avhandling redovisar Andreasson en etnografisk studie av ett herrhandbollslag och ett damfotbollslag. Han har följt lagmedlemmarna i deras idrottsliga vardag, och visar hur deras identitet i och förståelse av den egna lagsporten i stort sett konstrueras inom ramen för en maskulin hegemoni. Vi bad forumets egen expert på genusforskning, Ingela Kolfjord, att recensera Andreassons avhandling, och hennes läsning har gett upphov till en rad insikter som mindre handlar om avhandlingens ämne än om svårigheterna att som manlig genusforskare undvika att reproducera de egna traditionella genuskonstruktionerna. I sin recension ger hon exempel på hur Andreasson metodologiskt och i tolkningar och analyser av sitt material styrts av en konventionell maskulin förståelse av och klassisk mytbildning kring kvinnor och kvinnors idrottande, samtidigt som han uppvisar stor förståelse och insikt när det gäller de handbollspelande herrarnas minst sagt märkliga föreställningar och beteenden.

En manlig genusforskares dilemman

Ingela Kolfjord
Hälsa och samhälle, Malmö högskola



Jesper Andreasson
Idrottens kön: Genus, kropp och sexualitet i lagidrottens vardag
267 sidor, hft.
Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet 2006 (Lund Dissertations in Sociology 73)
ISBN: 978-91-628-7009-6

Idrottens kön är en enkel, slagkraftig och lockande titel som snabbt föranledde mig att be om ett recensionsexemplar. Efter att ha läst boken, en doktorsavhandling i sociologi som studerar ett herrhandbollslag och ett damfotbollslag, är jag dock lika ambivalent till bokens innehåll som författaren är i sina analyser av de studerade lagen. Jag ha svårt att skönja integreringen av den refererade mycket intressanta teoretiska litteraturen/forskningen i den analytiska framställningen av empirin. Både de teoretiska kopplingarna till empirin och analysen i sig pendlar mellan motsägelsefulla tolkningar. Analysen pendlar också på ett inte alltid fruktbart sätt mellan strukturell förklaringsnivå och individnivå. En ibland mycket skärpt analys kan bara några rader senare omkullkastas genom motsägelser eller negligering av det tidigare sagda. Författaren vill studera hur lagidrotten kan förstås i relation till föreställningar om maskulinitet och femininitet men frågan är hur väl det lyckas när forskarens ”genusglasögon” är impregnerade av mytiska och traditionella genuskonstruktioner som styr både observationer av och frågor till de intervjuade, och tolkningarna av deras svar.

Redan i de inledande observationerna av respektive lag kan skönjas ett maskuliniserat seende. Och varför väljer man att döpa herrlaget och damlaget så att de i boken tituleras Kulamännen respektive Solbykvinnorna.  Båda begreppen är belastade av genus. Kula finns inom en militaristisk diskurs som ofta används i idrottsliga sammanhang och bidrar till den idrottsliga genusdifferentieringen (Fuller 2006). Kulamän associeras till snabbhet, ”framåtanda” medan Solbykvinnor blir lite rart, det lite jordnära och lantliga, det lite sköna och varma. Kvinnorna är (passivt) landet, gemeinschaft, medan männen står för (aktivt) framåtskridande, geschellschaft. Denna dualism i diskursen positionerar kvinnor och män och har varit och är framträdande i såväl vetenskap som praxis. Kvinnor och män dikotomiseras i relation till varandra på samma sätt som den respektabla respektive icke respektabla kvinnan upprätthålls genom motsatspar. I diskursen finns horan och madonnan, den söta och den fula, biff eller babe. De kvinnor i Andreassons studie som ifrågasätter damfotbollens underordning och politiserar sina idrottsliga villkor kategoriseras av författaren som de konforma alternativt de oppositionella. Dessa kategorier döljer den komplexitet i kvinnornas ifrågasättande som existerar och som författaren faktiskt också belyser i texten. När en kvinna i fotbollslaget vid ett tillfälle sätter en sopkvast i handen på en kollega i herrlaget beskrivs situationen som komisk och tragisk, samtidigt som författaren förmedlar att kvinnan med sin handling önskar förmedla de skilda villkoren för män och kvinnor (se s 160). Situationen skulle med andra ord också kunna beskrivas som en politisk handling där kvinnan synliggör en social orättvisa genom att med sopkvasten som symbol peka på det medlöperi Robert Connell[1] beskriver.

När männens relationer till det motsatta könet beskrivs görs det i förhållande till flickvänner och fruar, de frivilligt exkluderade. När kvinnornas relationer till partners beskrivs görs det i relation till fotboll, familjeliv och barnafödande, de ”ofrivilligt försummade”.

För Marie innebär hennes idrottande en självklar frånvaro av barn och familjeliv. Fotbollsspelandet kan i detta avseende likställas med barnlöshet eftersom de kroppsliga såväl som sociala förändringar som ett havandeskap medför får till följd att fotbollskarriären, om än tillfälligt, måste avslutas. I den idrottsliga vardagen kombinerat med heltidsarbete finns det helt enkelt en föreställning om att det inte finns något utrymme för att bli mor. (s 154)

Det obligatoriska moderskapet definierar en ung fotbollsspelande kvinna utan barn som barnlös. En kvinna (kanske mycket äldre) och som på grund av utbildning väljer att skaffa barn senare än samhällets normerande ålder för barnafödande beskrivs inte som barnlös utan som en kvinna som planerar för kombinationen utbildning, karriär och barn/familj. Däremot måste en fotbollsspelande kvinna i 20-årsåldern skjuta upp sitt barnafödande. ”Att fortsätta spela fotboll kan därmed ses som ett uttryck för hur mycket respektive spelare är beredd att ge upp eller skjuta på framtiden”. (s 153)

Andreasson är medveten om den genusfierade diskursen men har själv svårt att frigöra sig från den. När Kulamännen beskrivs i en observation kan man läsa: ”Karlsson som är en av de yngsta spelarna i laget ser väldigt liten och tunn ut i jämförelse med de betydligt större kombattanterna han försöker springa ifrån” (s 74; min kursivering). I observationen av ett träningstillfälle i damfotbollslaget (som egentligen var en mycket kort observation då författaren samtidigt skulle intervjua en av spelarna) kan vi läsa; ”Att de båda målvakterna, till följd av det dåliga vädret, blir både genomblöta och leriga av övningarna verkar inte bekomma dem”.  Frågan är då varför det skulle bekomma dem – är det möjligen för att de är kvinnor och inte förväntas acceptera att bli våta och leriga?

Frågan blir relevant då kvinnorna själva uttrycker att det ingår i förmanligandet av dem att förfäras över deras smutsiga fotbollspraxis. Tove säger på sidan 169, ”Ja, det är nog lite myt med pojkflicka ändå. Alltså, det är ju om det är manligt att ta i och skita ner sig och, ja du vet. Då är det ju bra att vara pojkflicka isåfall. Så alltid när man varit liten så har man ju blivit kallad för pojkflicka för att man spelar fotboll”. Några sidor senare i boken säger samma Tove: ”Det känns som när jag tänker, nu när vi pratar om det och jag tänker på det, så tänker jag på fotboll och en plan. Där existerar liksom inte manligt och kvinnligt så på det sättet, utan det är mer att man går in på en plan och man gör det man skall på planen (s 172).

Trots att Tove (m fl lagkamrater) värjer sig mot myten om och förmanligandet av dem, beskrivs det som att hon har svårt att lämna pojkflickan som tankefigur eftersom den är förankrad i hennes (och lagkamraternas) självbild och i de idealiseringar de eftersträvat som fotbollsspelare. ”Maskuliniteten”, skriver Andreasson, ”utgör en, mer eller mindre, tyst normalitet i Toves berättelse; den är så självklar att den knappt behöver artikuleras” (172).

På samma sida tillskrivs kvinnorna just den myt som existerar om kvinnor som spelar fotboll. Andreasson skriver:

Det förfaller som närheten till maskulinitet och fotbollsmässiga idealiseringar ”laddats ner” i benskydd, fotbollsskor, omklädningsrum och det växande gräset på fotbollsplanen. För kvinnorna handlar det om att ikläda sig en hegemonisk dräkt som tar sig i uttryck i sättet att gå, tala och hur man för sig. När kvinnorna drar fotbollsstrumporna över benskydden och tejpar fast dem för att de inte ska kasa ner, konstruerar de både stil och maskulinitet. (s 172)

Jag har svårt att förstå att Andreassons tolkningar ständigt dras mot den maskulinisering av kvinnorna som han själv beskriver som en myt samtidigt som lesbiskhet blir en viktig fråga för honom. Författaren påpekar till och med i en intervju med en av spelarna att kvinnorna han mött i laget inte ser manliga ut. På samma sätt som förmanligandet av kvinnor inom fotbollen har tillskrivandet av dem som lesbiska varit en del i positioneringen av både kvinnorna och damfotboll. Visst finns det lesbiska kvinnor inom fotbollen men det finns det också vid våra högskolor och universitet. Jag har svårt att föreställa mig att lesbiskhet skulle vara ett särskilt tema vid studier av kvinnor som professorer om inte studien specifikt skulle behandla lesbiskhet och karriär.

Det hade varit metodologiskt relevant att få inblick i de frågor författaren ställde till kvinnorna. Samtidigt som han skriver att kvinnorna berättar att de är mycket trötta på tjatet om lesbiskhet så menar författaren att det är ett ofta återkommande tema under intervjuerna. Är det då författaren som väcker frågan eller kvinnorna som tar upp den?

Är det kanske så att Andreasson är ute efter att transformera myter om damfotboll  till sanningar? Och är det så att kvinnors och mäns identifieringar och identitetsformationer fortfarande skall belysas ur den traditionellt stereotypa bilden av kvinnligt och manligt?

Jag trodde att genusforskningen kommit ifrån de stereotypa uppfattningar/tolkningar som finns om män och kvinnor när de överskrider traditionellt genusfierade domäner eller handlingsmönster. När kvinnorna i studien visar på ett komplext och mångfacetterat identitetsarbete sammanfattar författaren deras identitetspolitiska projekt som något ”hybridiskt, ambivalent och situationellt.” (214)

När författaren beskriver herrlagets övergreppskultur (simulerade våldtäktsakter) jämställs det med en lek som öppnar upp för intimitet (s. 135-137):

Iscensättningarna är alltså pseudosexuella praktiker som främst handlar om att tydliggöra den kollektiva gemenskapens gränsöverskridande potential. Den är ett sätt på vilket männen, i ”barnslighetens” namn, kan bearbeta tankar om manlig sexualitet, kroppslighet och intimitet samtidigt som de skapar sig ett andrum från vardagslivets ständiga krav på disciplinering och självkontroll. (137)

Författaren skriver vidare:

Intimitet, som ovillkorligt förknippas med det feminina, transformeras således i kollektivet till något som utomstående kan uppfatta som rått, brutalt eller perverst. För männen i Kula HF har figurerna andra betydelser; de används snarast som hjälpmedel genom vilka männen kan anpassa och maskulinisera sina föreställningar om intimitet och kontaktsökande, så att det ligger i linje med den sociala dynamiken i kollektivet. På detta sätt kan alltså en tämligen stereotyp och patriarkal maskulinitet delvis luckras upp inifrån genom reflexiva processer som griper in i och, på ett oppositionellt sätt, förändrar homosocialitetens karaktär. Detta gör att innebörden av och uttrycken för maskulinitet successivt förändras. (s 141)

Förändras – eller reproduceras?

Studien väcker en del metodologiska spörsmål. Herrhandbollslaget är författaren själv delaktig i och det materialet består av både observationer och intervjuer. Kan det vara så att den sexism som frodas inom handbollslaget förminskas just för att författaren är en del av kollektivet? ”Det är framförallt genom skämt och en ibland långtgående sexism som männen tydliggör kollektivets gränser och möjligheter” (s. 115; min kursivering).

Damfotbollslaget studeras huvudsakligen genom intervjuer. Författaren skriver att det inte är meningen att jämföra de båda lagen utan lagens berättelser ska stå för sig själva. ”Genom att i görligaste mån undvika att ställa kollektiven mot varandra tillerkänns respektive kollektiv en egen berättelse.” (s. 42) Därefter blir läsaren informerad om att författaren trots att studierna metodologiskt inte är jämförbara ändå ska fånga upp jämförliga eller likvärdiga kunskaper som beskriver de studerade lagens idrottsliga vardag på ett trovärdigt sätt (s. 67).

Senare i boken kan vi läsa att för att kvinnorna ska tillerkännas sin egen berättelse så har författaren varit sparsam i sina jämförelser mellan de båda lagen – dock har han inte kunnat låta bli att göra vissa jämförelser (s. 146).

Jag tycker att denna jämförelsediskussion är lika intressant som att intervjuerna kretsar kring myter om damfotboll på samma sätt som analysen till stora delar tar sin utgångspunkt i dessa myter. En kritik som riktas mot den hegemoniska idrottsliga praktiken är just att det görs ständiga jämförelser mellan kvinnors och mäns idrottsutövande. De intervjuade kvinnorna i boken tar också upp detta som ett problem: ”Alltså det jag kan reta mig på är att så fort det kommer till lagidrotter så ska det alltid jämföras med herrarnas (Emmi: s. 157)

Jag undrar om inte författaren hade tjänat på att skriva två böcker utifrån de två studierna och klargjort det egna ställningstagandet rörande genus och genusforskning. Läs gärna boken, den är ett intressant underlag för en genusteoretisk diskussion och om forskarsamhällets delaktighet i reproduktionen av genusordningar. Reproduktionen av genusordningar och det paradoxala i att dekonstruktion av dikotomier lätt leder till upprätthållandet av desamma är ett ständigt närvarande dilemma i genusforskningen.

Uppdelningen av kvinnor och män och vad respektive kön skall och inte skall göra kan bevaras endast så länge gränserna mellan könen övervakas och upprätthålls genom olika myter, traditioner, ritualer och vardagliga praktiker. (s. 31)

Boken bidrar förhoppningsvis till självreflektion hos de idrottslag som producerar och reproducerar sexism, homofobi och fördomar. Den ger också information om fotbollsspelande kvinnors vardagsvillkor. Oberoende av var du som kvinna befinner dig i samhället så blir du dubbelarbetande i dubbel bemärkelse.



[1] Connell, R.W. (1996) Maskuliniteter Uddevalla: Daidalos



© Ingela Kolfjord 2007


Köp boken från Sociologiska institutionen i Lund

Kjøp boken fra Sociologiska institutionen i Lund

Køb bogen fra Sociologiska institutionen i Lund


www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann