Ingela Kolfjord
Hälsa & samhälle, Malmö högskola

I inledningen till sin bok Fotboll och religion skriver Engstrand att ”[e]n förhoppning med denna bok är att sportentusiasten aldrig mer kommer att se fotboll som något absolut värde samt att sportkritiker inte skall undervärdera dess betydelse. Fotboll är kanske inte det mest viktiga här i livet, men den är heller inte motsatsen” (s.11). Engstrand önskar synliggöra fotbollens relation till religion. Frågan är om han uppnår sitt syfte. Vid en genomläsning framstår fotbollen snarare som en religion ( dock med viss ambivalens) och boken skulle kunna ha rubricerats ”En religiöspolitisk betraktelse och ett fans försvarstal”. På sidan 16 kan man läsa ”men det är klart att det numera är en vanlig åsikt att fotboll inte alls i första hand handlar om ett tidsfördriv. Det är djupa mänskliga behov som tillfredsställs”. Vad djupa mänskliga behov är blir då naturligtvis en definitionsfråga; skulle då kvinnor och män ha artskilda djupa behov?

”Sportens glädje och gemenskap kan liknas vid en kärleksakt som för folket samman” (s. 112).  ”Här [Sydamerika] är fotbollen religion för hela befolkningen” (s. 111). ”I landet [Italien] är fotbollen en erkänd religion. Åtminstone nästan, då folket i alla fall inte kan undgå att vara väl medveten om dess centrala betydelse i samhället. I Italien verkar så gott som alla vara supporter” (s. 105). ”På endast ett sekels tid har fotbollen kommit att bli `folkets spel` på i stort sett hela jorden och refererar på detta sätt till något närmast universellt” (s. 57).

Engstrand betonar fotbollen som en brygga mellan sociala, politiska, och religiösa gränser men också mellan regioner, nationer och generationer. Frågan är dock om inte fotbollen precis som religionen är med i reproduktionen av könsdiskriminering. I Engstrands bok talas det om (mans)fotboll och (manliga) supportrar och dessa aktiviteter blir något universellt ett folkets spel på hela jorden, något som förenar människor. Men genom fotbollshistorien vet vi att både svarta och kvinnor har utestängts, kvinnor utestängs fortfarande idag och homosexuella trakasseras. Jesper Fundberg (2003) beskriver till exempel hur unga fotbollspojkar använder sig av kategorierna bögen, kärringen och invandraren i meningen att framställa sig själva som subjekt och de andra som objekt. De andra blir i relation till pojkarna de icke-normala, de föraktliga eller de som inte förstått spelets fair play. Genom pojkfotbollen upprätthålls uppfattad normalitet och maskulinitet.

Jean Williams (2003) beskriver också hur kvinnor utdefinieras från fotbollen just för att fotbollen i sig innebär ett maskulinitetsprojekt som utdefinierar kvinnor och det kulturellt feminina. Kvinnor kan inte spela fotboll världen över, och där de kan spela fotboll är deras spelvillkor mycket sämre än, ja inte ens jämförbara med, männens spelvillkor. Supporterlivet ser också annorlunda ut för kvinnor respektive män. Engstrand hade tjänat på att ha med Jennifer Hargreaves som referens och bollplank för de många absoluta och androcentriska påståenden som finns i texten. Engstrand hade också tjänat på att ha referenser när han i svepande ordalag informerar läsaren att det sägs, många anser, en del har hävdat, många har hävdat,  många har uppfattningen, en del har ansett, någon har sagt, många människor ställer sig frågan, de flesta personer har dragit slutsatsen, många kristna världen över hävdar osv.

Försöket att interrelatera fotboll och religion är en spännande utgångspunkt, och det är naturligtvis också intressant att historiskt belysa alla typer av sporter och idrott. Att använda religion som metafor när man talat om fotboll är inget nytt, men frågan är om inte religionens stratifieringsmekanismer då också bör relateras till fotbollens hierarkiseringar och exkluderingsprocesser. Boken innehåller alltför generella påståenden, vidlyftiga generaliseringar utifrån enskilda tänkare, motstridigheter samt för dåligt underbyggda påståenden och ansatser för att betraktas som ett vetenskapligt eller populärvetenskapligt verk.

Köp boken från Bokus.