Mats Olsson, sportkrönikör på Expressen, skrev en gång att efter fotbollen är speedway den coolaste sporten. Mats Olsson har fel. Det är tvärtom. Å andra sidan grundar sig möjligen rangordningen på hur man definierar vad som är coolt. Så vi lämnar den frågan. Desto intressantare då att konstatera att speedway äger en folklig popularitet; kanske för att det alltjämt finns någonting folkhemskt över sporten. Dessutom har tv-medierna förstått speedwayens underhållningsvärde. Men kanske beror intresset för speedway varken på eventuell folkhemsnostalgi eller mediahype. Kanske har intresset med sporten som sådan att göra; med dess inbyggda dramaturgi. Det är hur som helst inte svårt att instämma i Anders Åbergs, författare till boken Kolstybb och metanol – svensk speedways historia, gissning om att speedway har alla förutsättningar att även i fortsättningen locka utövare och publik. Heaten är korta och snabba. Förarna är att betrakta som ”daredevils”. Och över allt detta lurar faran. Intresset för sporten är emellertid inte ny.

Anders Åbergs odyssé genom svensk speedwayhistoria är ett imponerande arbete. Materialet består emellertid mest av resultattabeller och referat. I den meningen kan boken fungera utmärkt som ett uppslagsverk. Men. Speedway är naturligtvis så mycket mer än tävlingsstatistik. De historiska tillbakablickarna inleds i speedwayens föregångare: tävlingsformerna jordbana och dirt track. Den första tävlingen i jordbana, som också var den första tävlingen för motorcyklar på en idrottsplats, genomfördes i augusti 1917 på Malmö IP. Förarna fick emellertid inte köra bredvid varandra. Det fick man i tävlingsformen dirt track. 1930 gjorde dirt track sin debut i Sverige. Sju år tidigare, 1923, hade man i Australien arrangerat en tävling på kolstybb – och kallat tävlingsformen för speedway. 1947 kom den till Sverige. Den första tävlingen kördes i Norrköping. Året därpå föddes svensk seriespeedway.

År för år betar Åberg av historien på ett rättframt vis. I så måtto har boken utan tvekan en plats i svensk idrottslitteratur. Däremot kan jag sakna mer ingående analyser av sportens sociala och kulturella roll. Detta nämns inledningsvis mest i förbifarten. Bland annat beskriver Åberg hur överklassen var först med att introducera motorcykelsporten, eftersom det endast var överklassen som hade råd med motorcyklar. Arbetarklassen kom emellertid snart att överta sporten. Klassfrågan återkommer sedan mot slutet av boken – om än mycket ytligt och svepande.

Med tiden har också medelklassen lockats till arenorna, men menar Åberg, de tycker ”fortfarande” att motorcykelsporten har en ”negativ klang”. Han utgår dessutom från att det lär bli svårt att rekrytera medelklassbarn till sporten, eftersom deras föräldrar tycker det är ”smutsigt och farligt”. Så mycket mer till klassanalys blir det inte. Och det är synd. Speedway är ju som sagt mer än vad som ryms i referat och serietabeller.