Niklas Luhmann (1927–98) är den tyske sociologen som givit sig på det nästan omöjliga projektet att skapa en samhällsvetenskaplig allomfattande teori. Denna mycket produktiva författare upphör aldrig att fascinera. Hans teori fungerar lika bra i alla samhälleliga kontexter, och denna används också i flera olika vetenskapliga sammanhang. Hans systemteori är på samma gång såväl väldigt komplicerad och svårförstådd som genialt enkel och koncis. Hans systembegrepp kan skrämma, verka dehumaniserande, men likväl är de mycket igenkännbara i det vardagliga sociala livet. Dessa motsättningar i synen på Luhmann verkar också skapa en antingen-eller-syn på honom, antingen är han älskad eller hatad, antingen är man Luhmann-troende eller inte – allt eller inget. Jan Ove Tangen, idrottssociolog från Norge, älskar honom, vilket han tydligt bekänner i sin bok Hvordan er idrett mulig? Skisse til en idrettssosiologi. Syftet med boken är att besvara frågan i titeln – hur är idrott möjligt? Och detta gör Tangen med hjälp av Luhmanns systemteori. Men boken har fler ambitioner. Den introducerar Luhmann i idrottsvetenskapen, och argumenterar för en idrottsvetenskap som i grunden byggs på Luhmanns teorier. Resultatet är en tvärvetenskaplig idrottsvetenskap, som kan kopplas ihop till en egen tematisk disciplin med hjälp av Luhmanns systembegrepp.

Inledningsvis i boken redogör Tangen för (a) problemet, (b) dagens idrottssociologi och för det alternativ han försöker införa, samt (c) den systemteoretiska teorin. Detta kan tyckas vara en konventionell inledning i en bok med teoretiska intentioner, men så är icke fallet. Inledningen innehåller ynka 15 av bokens totalt ca 300 sidor. Det gängse tillvägagångssättet är att nagelfara och belysa brister i tidigare presenterade idrottsvetenskapliga/sociologiska teorier, för att så småningom presentera sin egen teori – i detta fall Luhmanns systemteori. Den nya teorin ska då fungera bättre för att beskriva och förklara t ex idrottsliga fenomen. Den ska, i detta fall, kunna ge ett mer adekvat svar på bokens problemställning ”hur är idrott möjligt?”. Därefter brukar författaren nogsamt beskriva den nya teorins uppbyggnad, för att i bokens huvuddel applicera teorin på empiri, för att visa att den faktiskt fungerar bättre än de tidigare använda teorierna.

Tangen har medvetet valt ett annat tillvägagångssätt. De två första stegen berör han väldigt kort – kritik av tidigare angreppssätt och noggrann presentation av den nya teorin. I stället går han raskt in på huvuduppgiften, att presentera ett nytt synsätt på den idrottsliga empiriska verkligheten. Hans viktigaste skäl för detta är att omfånget på boken annars skulle bli allt för stort. Han är också rädd för att en dylik genomgång skulle få hans egna utgångspunkter att drunkna i begrepp och teorier. Han säger: ”For meg var det viktigst å skissera hva jag sett og hvorfor.” Och till sin hjälp har han använt ett par Luhmannska glasögon.

När det gäller genomgången av den teori som författaren vill använda, Luhmanns systemteori, så vill Tangen undvika att falla i en vanlig fälla – att dissekera teorin på en teoretisk nivå, och därmed riskera att snöa in på denna nivå, dvs redan innan teorin används för att beskriva empiriska fenomen. I stället för att presentera teorin i sig själv och t ex undersöka om teorin är logiskt konsistent, låter Tangen presentationen av teorin hela tiden följa de problem och empiriska exempel som diskuteras i boken. Empirin används både för att presentera teorin och för att testa dess användbarhet. Det förekommer ytterligare ett något kontroversiellt inslag från Tangen. Han menar att han inte applicerar Luhmanns teori på empirin, vilket annars är det vanliga tillvägagångssättet. Han menar att applikationen av olika teorier begränsar analysen av idrottsfältet (idrottssystemet). Man kommer så att säga utifrån med främmande begrepp som appliceras på idrotten. De förutbestämda begreppen kan hamna fel, och de begränsar på förhand undersökningen till att handla om t ex ”idrott och identitet” eller ”idrott och kön”. Man riskerar att missa centrala delar av idrottens struktur.

Skillnaden med Luhmanns teori är att denna tillåter forskningsobjektet, i detta fall idrotten, att själv definiera sig, genom att göra skillnad mellan idrotten och övriga samhället. Denna självkonstituering kan sedan forskaren studera och analysera. Och det är detta som Tangen försöker göra.

En kort kommentar om Tangens empiri också. Han flaggar upp för att empirin till stora delar bygger på hans egna erfarenheter som idrottsligt aktiv, men även som idrottsforskare. Han hänvisar också till en hel del sekundärdata. Detta kan tyckas vara en svaghet, men inget ovanligt i teoretiska skrifter. Dessutom är boken endast en introduktion av ett perspektiv som öppnar för framtida möjliga studier.

Jag ser inga problem med Tangens något kontroversiella genomförande av sin uppgift, tvärtom är jag positiv till det. Fokus hamnar där det ska, och inte på långrandiga resonemang kring andra teoretikers eventuella tillkortakommanden. Detta är dock en recension av Tangens verk, och inte en artikel där jag ska argumentera för mitt synsätt, utan läsaren får själv bedöma om Tangen har argumenterat väl för sitt tillvägagångssätt. Det tycker jag att han gjort!

I kapitel (1) (efter introduktionskapitlet) behandlas det sociala idrottssystemets byggstenar. Viktiga Luhmannska begrepp som diskuteras är: kommunikation, förväntningar och kontingens. Tangen exemplifierar ständigt begreppen med talande empiriska eller fiktiva händelser inom idrotten. I kapitel (2) kommer Tangen in på utgångspunkten för hur idrotten ska beskrivas och förstås. Idrotten framträder som system när idrottssystemet själv gör en skillnad mellan idrottssystemet och omvärlden (samhället), som kan observeras. Idrotten är alltså ett självskapat system – ett autopoetiskt system. Kapitlet är teoretiskt tungt, men mycket viktigt. Här redovisas, med god hjälp av empiriska exempel, många av Luhmanns mest grundläggande och avgörande begrepp. Låt mig i detta sammanhang ge författaren en eloge för hans sätt att i svåra teoretiska resonemang aldrig tappa kontakten med den empiriska verkligheten – något som annars är vanligt i teoretiska verk.

I det tredje kapitlet diskuterar Tangen idrottssystemet och dess omvärld. Här undersöker författaren hur samhälleliga företeelser och andra sociala system som de politiska, vetenskapliga och ekonomiska systemen, påverkar idrottssystemet. Vidare diskuteras medias betydelse, samt idrottssystemets betydelse för individen. Detta kapitel tycker jag kunde kortas avsevärt, eller så borde de teoretiska resonemangen vara fler och djupare. Författaren hamnar ofta i långa och många empiriska betraktelser, utan teoretiska analyser, eller mycket korta sådana. Ibland tappar man som läsare bort grundproblemet och tycker sig helt plötsligt sitta och läsa en allmänbildande historisk introduktion i idrottsvetenskap. I slutet av kapitel (3) hittar författaren tillbaka till den teoretiska problematiseringen, när han diskuterar ”Mennesket og idrotten”. Ett sociologiskt och socialpsykologiskt mycket allmänrelevant och intressant stycke text.

I kapitel (4) tar Tangen kort upp problem till följd av idrotten, han kallar dessa problem för patologiska, tyvärr utan att komma in på varför de är sjukliga. Det kan i och för sig vara lätt att räkna ut, t ex att vissa dopningspreparat kan vara farliga för idrottare, men varför är dopning sjukligt sett ur ett systemteoretiskt perspektiv? Denna fråga har Tangen säkert inga problem att besvara i systemrationella termer, månne är det bara ett förbiseende(?). I detta avsnitt kommer författaren in på flera intressanta tankegångar om dagens idrott avseende idrottsidolernas stora betydelse, avvikelse som konformitet, synen på idrottsskador och den ständigt gränssprängande idrotten (publiken kräver hela tiden nya rekord).

Avslutningsvis beskriver Tangen ”Den nye forståelsen” i kapitel (5). Tangen menar att man kan lösa en hel del problem inom det relativt nya ämnet idrottsvetenskap genom att gemensamt begagna Luhmanns systemteori. För det första kan idrottsvetenskapen bli en, och inte flera ämnesdiscipliner där temat idrott förenar. Det blir då lättare för idrottsekonomer, idrottssociologer, idrottsmedicinare osv att utbyta erfarenheter och hjälpa varandra, dvs om man i grunden använder samma teori och begrepp. Detta låter naivt, kan man kanske tycka, men med Luhmannska ögon skulle det inte vara omöjligt, i teorin, just därför att Luhmanns systemteori låter de olika systemen, i detta fall ämnesdisciplinerna själva, skapa och konstituera sin kommunikation – dessa kan betraktas som olika delsystem inom vetenskaps-systemet. Det behöver m a o inte uppstå vetenskapliga dispyter, t ex om hur man ska analysera idrottsekonomiska frågor – dessa analyseras inom den vetenskapliga disciplinen ekonomi, men analyserna kan sedan kopplas till exempelvis psykologiska frågor relaterade till idrotten. Luhmanns teori är ”bara” utgångspunkten och ramverket i Tangens idrottsvetenskap.

Summa summarum tycker jag Tangens bok är mycket bra. Han visar tydligt och initierat att Luhmanns systemteori har mycket att tillföra idrottsvetenskapen i allmänhet och idrottssociologin i synnerhet. Nya frågor väcks, och nya förklaringar etableras. Detta är väl kanske Tangens viktigaste bidrag med sin Luhmannska skiss till en idrottssociologi – en mycket välritad skiss!