Filosofisk analys av idrottens fair play

David Hoff



Sigmund Loland, professor i idrottsfilosofi och etik i Norge, filosoferar över idrottens fair play i boken Fair Play in Sport – a Moral Norm System. Boken innehåller en kritisk diskussion om dagens syn på idrottens kanske viktigaste förutsättning – fair play. Loland behandlar idrottsliga rättvise- eller fair play-frågor utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv. Författaren använder sig av tre olika etiska teorier: Rawls kontraktsteori, utilitarism och Aristoteles dygdeteori. Det rör sig alltså en mixad etisk utgångspunkt. Denna ambivalens kan sägas vara ett uttryck för Lolands ambivalenta inställning till moralen. Han säger sig avvisa idén om en objektiv absolut moral, men han framhäver möjligheten till rationella moraliska diskussioner, dvs det går att skilja moraliskt sunda normer från osunda – och det är det som Loland försöker genomföra för idrottens räkning.

Överlag tycker jag att Loland är praktiskt-rationellt inriktad i sin diskussion. Det finns ett sunt förnuft uppbackat av olika filosofiska insikter utifrån vilket den praktiska idrottsliga verkligheten diskuteras. Av denna anledning kan boken läsas med behållning av inte bara filosofer utan även av den allmänt idrottsintresserade och inte minst av de idrottsligt engagerande. Domare, funktionärer, tävlingsledare kan behöva distansera sig från idrottens ethos (dess regler och fair play, så som de tillämpas i konsensus i idrottens vardag) och reflektera över idrottens regler på ett moraliskt djupare plan.

Boken ställer en del invanda tankemönster på ända, som t ex när Loland jämför basketen med boxningen med avseende på uppdelning i olika klasser – varför är inte basketen uppdelad i olika längdklasser likt boxningen är uppdelad i olika viktklasser när det bevisligen är så att längre spelare gynnas framför korta? Författaren gör en ganska rolig presentation av basketstjärnornas inkomster; de redovisas i antal centimeter. Varje centimeter extra betyder mer dollars – är detta fair play? frågar sig Loland. Han ger oss dock inget svar på denna fråga mer än att hänvisa till sin meta-norm:

I. Choose norms that cannot be reasonably rejected as basis for unforced, informed general agreement.

Och Loland konstaterar att utifrån meta-normen skulle utfallet förmodligen innebära ett status quo för basketens regelverk på denna punkt. Det finns sannolikt en grundmurad inställning i denna fråga bland berörda basketspelare m fl enligt norm (I).

Sigmund Lolands meta-norm bygger på Rawls teori om social rättvisa. Rawls menar att vid fördelning av sociala resurser blir det rationellt att välja ett alternativ för fördelning som leder till att det sämsta utfallet blir minst dåligt eftersom man inte vet vilken position man har i samhället – ett val utifrån ”okunnighetens slöja” är det moraliskt rättvisa. Loland försöker dock inte applicera Rawls idé om ”okunnighetens slöja” på idrotten, utan han lyfter fram den rationella och moraliskt riktiga handlingen utifrån personers gemensamma sökande efter normer som lätt kan accepteras eller åtminstone utan vidare tillbakavisas i ett rationellt beslut i konsensus inom gruppen. Denna moraliska utgångspunkt tycker jag dock att Loland kunde elaborera mer mot bakgrund av t ex sociologen och filosofen Jürgen Habermas’ teori om den herredömefria diskursen, där den moraliskt riktiga handlingen emanerar ur en diskussion mellan personer i en ideal och icke förtryckt diskurssituation.

Utifrån meta-normen avgör Loland ytterst vad som kan vara acceptabelt handlande – fair play inom idrotten. Det kan t ex uppstå konflikter mellan Lolands två övriga normer (norm II och III). Och då får meta-normen avgöra. Norm (II) och (III) lyder:

II. Maximize expected average preference satisfaction among all parties concerned.

III. Relevantly equal cases ought to be treated equally, cases that are relevantly unequal can be treated unequally, and unequal treatment ought to stand in reasonable accordance to the actual inequality between cases.

Diskussionen om norm (II) rör hur mesta möjliga lycka eller största möjliga preferensuppfyllelse skall skapas för individer som berörs av idrotten (allt från åskådare till idrottsutövare). Det är alltså en utilitaristisk norm. I denna diskussion hemfaller Loland till filosofiska och spelteoretiska resonemang i en väl abstrakt och teoretisk betraktelse av hur olika aktörers preferenser skall uppfyllas på mest effektiva sättet. Normen handlar om att idrotten skall skapa så mycket tillfredsställelse som möjligt för de inblandade aktörerna inom idrotten. Här skiljer Loland mellan interna och externa preferenser. De externa handlar om vad man kan uppnå med hjälp av idrotter – pengar, berömmelse osv. De interna preferenserna är själva de goda upplevelserna av idrott – spänning, glädje, etc. Loland kommer via utilitaristiska uträkningar fram till att en maximering enligt norm (II) har bäst förutsättning att genomföras av två parter som tävlar mot varandra, och tävlar för att för att vinna. Dessutom bör de tävlande vara relativt jämbördiga och båda bör också vilja vinna i lika stor utsträckning.

Diskussion kring norm (III) är desto mer konkret och också mycket intressant. Denna diskussion är en rättvisediskussion: Vilka regler är rättvisa inom idrotten? Norm (III) bygger på Aristoteles Nichomachean Ethics. Idrott går enligt Loland ut på att mäta, jämföra och ranka tävlandes atletiska förmåga. Loland diskuterar när idrottsutövare skall behandlas på samma vis, och när de skall behandlas på olika vis. Vad är relevanta eller rättvisa uppdelningskriterier? I grunden är den idrottsliga uppfattning av fair play att alla tävlingsdeltagare borde tävla utifrån samma förutsättningar. Men i vissa fall menar Loland att det kan vara rättvist att skapa skilda förutsättningar, t ex på grund av kön, ålder och vikt. Frågan är när en uppdelning är rättvis och när den inte är rättvis. När skall det ges skilda förutsättningar för idrottsutövare?

Här för Loland en nykter och mycket belysande diskussion om kön, ålder och andra olika förutsättningar för idrottare, till skillnad från t ex den diskussion som förekommit kring Annika Sörenstams deltagande i en golftävling för män. I diskussionen om Sörenstam debatterades inte de faktiska grunder som finns (eller inte finns) för att göra en uppdelning mellan män och kvinnor. Det har i Sörenstams fall snarare väckts en diskussion om ren sedvänja, där Sörenstam fått motta kritik utifrån kulturellt och socialt konservativa normer och uppfattningar – t ex: ”det är förnedrande att förlora mot en kvinna” (därför skall de inte få delta i herrtävlingar).

Loland pläderar för att en uppdelning i kön faktiskt kan vara relevant ur ett fair play-perspektiv. Men det skall i så fall verkligen finnas relevanta skillnader mellan könen, på ett generellt plan. I t ex skytte torde det inte finnas några sådana skillnader, medan i styrkelyft existerar olika förutsättningar för könen. Lolands inställning kan jämföras med Tännsjös och Tamburrinis syn könsuppdelning inom idrott. Dessa filosofer argumenterar för att helt slopa idrottens uppdelning i könsklasser.

Loland lyfter fram ett antal områden som kan vara värda att diskutera utifrån norm (III) om rättvisa: Basketen borde kanske ha längdklasser, vissa tävlingar borde kanske inte vara uppdelad i herr- och damklasser; inom flera sporter är tillgångar till support helt avgörande för resultaten. Andra rättvisefrågor som Loland berör är orättvisa på grund av av olika tillgång till back-up och sponsorer. Skulle kanske resurserna fördelas på samtliga deltagare? Kanske skulle skidlöparna använda standardiserade och utlottade skidor för att skapa tävlingar på lika villkor. Detta är en del av ett stort antal idrottsliga rättvisefrågor som Loland behandlar. Han besvarar vissa frågor, men han undviker att besvara andra. Hur som helst väcker Loland intressanta moraliska spörsmål rörande idrottens fair play.

David Hoff är forskarstuderande i rättssociologi vid Lunds universitet.


Beställ boken hos Bokus

boken

Sigmund Loland
Fair Play in Sport – a Moral Norm System
Lon
don: Spon 2001