ISSN 1652–7224 ::: Publicerad den 7 november 2007
Läs mer om idrott och genus på idrottsforum.org
Utskriftsvänlig pdf-fil

I Sverige, där varenda liten avdelning på varenda myndighet måste ha en jämställdhetsplan, där alla former av diskriminering på grund av kön och/eller sexuell läggning är både i lag och folkmoraliskt förbjuden – ja där har självfallet också idrotten valt att hålla fanan och svansföringen högt när det gäller dessa frågor. Och ändå – idrotten kan kritiseras som varande den sista stora bastionen för homofobi, rasism och nationalism i västvärlden idag. Det hävdar Cara Carmichael Aitchison i introduktionskapitlet till antologin Sport and Gender Identities: Maculinities, Femininities and Sexualities (Routledge), som hon är redaktör för. I tretton kapitel, fördelade på tre avdelningar, diskuteras en rad aspekter på den övergripande frågeställningen, kön och sexualitet i idrotten. Gunlög Fur har läst Aitchisons bok å forumets vägnar, och hon tvingas nedslagen konstatera hur svårt det är att utmana och förändra existerande diskurser och praktiker, men samtidigt att detta är en mycket angelägen bok för alla som på något är verksamma inom idrottsfältet.

Idrott, genus, kön och sexualitet

Gunlög Fur
Institutionen för humaniora/historia, Växjö universitet



Cara Carmichael Aitchison (red)
Sport and Gender Identities: Masculinities, Femininities and Sexualities
163 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2007
ISBN 978-0-415-25957-6

”Grabbar tror att det är … en massa flator i sporten.”

”I nätboll?”

”Ja, eftersom det bara är kvinnor som spelar” (110).

 

Psykologen Kate Russel uttryckte stor förvåning när hon under en intervju med en nätbollspelande kvinna fick höra att också inom denna sport levde föreställningar om att de flesta aktiva var lesbiska. Nätboll utvecklades från basketbollen som ett särskilt spel för kvinnor och den föreskrivna klädseln är kort kjol. Russel jämförde i sin studie uppfattningar om kvinnlighet och sexualitet inom tre mycket olika sporter: rugby, cricket och nätboll. Resultatet blev att trots skillnader så förenades idrotterna i att deltagande kvinnor mötte både egna och andras föreställningar om att homosexualitet var en integrerad del av idrottandet. Kvinnor, skriver hon, betraktas som potentiellt lesbiska oavsett om deras framtoning är feminin eller maskulin. Men det spelar ändå roll vilken idrott man utövar – de feminina utövarna av nätboll är föremål för mäns fantasier om kvinnlig homosexualitet, medan de kvinnor som spelar rugby eller cricket upplever behov att försvara sig mot anklagelser om att vara för butchiga och oattraktiva för män.

Antologin Sport and Gender Identities utgör en övertygande påminnelse om att idrotten skapar en arena som varken är könsneutral eller könssjälvklar – om någon nu till äventyrs fortfarande trodde det. Inte heller kan frågan om kön frikopplas från den om sexualitet, såsom Russels intervjuer visar. Boken är indelad i tre delar. I den första diskuteras hur media reflekterar maskulinitet och idrottande män. I den andra undersöks kvinnors upplevelser av och i mansdominerade idrotter. Den tredje delen introducerar queerteori som ett betydelsefullt redskap i studier av idrott och fokus läggs framförallt på kopplingar mellan homosexualitet och idrottande. Bokens kapitel syftar till att undersöka och ifrågasätta föreställningar om att pojkar blir män genom idrott, och att flickor blir det också – och att det ställer till problem! För pojkar kan inte bli vilka män som helst och flickor måste på olika sätt uppmuntras till en viss kvinnlighet som skydd mot det maskuliniserande inflytandet från idrotten. Författarna önskar dels problematisera tänkandet kring kön, sexualitet och idrott, dels ifrågasätta policy, praktiker, rättigheter och ansvar i syfte att utveckla en mer inklusiv forskning om idrott såväl som en mer rättvis praktik inom idrott och ledarskap.

Det är en angelägen bok för alla som sysslar med idrott, vare sig det är som aktiv, ledare, eller forskare. Kommer man bara igenom den ibland lite torra vetenskapliga prosan så finns här mycket att hämta. Inte minst omfattande litteraturlistor som leder till andra studier kring dessa frågor. Den tunna volymen (160 sidor, 10 kapitel) borde lämpa sig väl på universitetskurser i idrottsvetenskap, såväl som genusvetenskap. Det är en klar fördel att den sammanför frågor om maskulinitet, femininitet, kvinnors idrottande och sexualitet och behandlar dessa som sammantvinnade fenomen inom idrotten. Clara Aitchison menar i bokens inledning att idrotten kan ”kritiseras som varande den sista stora bastionen för homofobi, rasism och nationalism i västvärlden idag” (1). Artiklarna tycks understödja den tesen, men inte på något helt okomplicerat sätt. Snarare är det paradoxer som dominerar de olika kapitlens diskussioner om idrott, kön och sexualitet. Vad som betraktas som maskulint inom idrott är varken tidlöst eller inbyggt, som Eileen Kennedy visar i en studie av medierepresentationer av manliga tennisspelare. Maskuliniteten måste alltid försvaras, hävdar Garry Whannel, och förhandlas i relation till en rad andra kategorier som klass, kvinnlighet och etnicitet. Till exempel så odlas i många mediesammanhang en tuff, ”bad boy”-bild av manlighet, men den har sina tydliga gränser. Att dricka för mycket, missa träningar, vara allmänt odiscplinerad går an, men inte att utöva våld mot kvinnliga partners. Där går gränsen, menar Whannel, och konstaterar att då försvinner sådana som Paul Gascoigne ut och Michael Owen tar hans plats som maskulinitetsideal (13-14).

Paradoxerna finns också inom kvinnors idrottande. I Amanda Jones och Cara Carmichael Aitchisons artikel om kvinnor som utövar triathlon – den mest fysiskt krävande idrott som kan tänkas – så framträder sporten både som en begränsande och som en bekräftande upplevelse. Genom att applicera den franske filosofen Michel Foucaults begrepp om ”technologies of power” och ”technologies of self” kan de visa att triathlon för dessa kvinnor verkar både som fängelse och befrielse. 

Flera av artiklarna visar hur stark kopplingen är mellan kvinnlighet och (hetero)sexuell attraktivitet – något som har lite att göra med vad som är relevant på idrottsplanen. Det intressanta i flera av artiklarna är hur mycket denna koppling upprätthålls av idrottande kvinnor själva. Som läsare ställer man sig frågan om det finns risk att kvinnor väljer att prestera sämre för att inte förlora i attraktionsförmåga inför män. Åtminstone tycks många kvinnor vara fast i det spänningsfält mellan fängelse och befrielse som Jones och Carmichael beskriver.

Mer eller mindre outtalade förväntningar på manlig heterosexualitet och kvinnlig homosexualitet i idrottssammanhang fortsätter att vara en sorts gummistämpel som kan sättas på allt. Idrottande män förväntas alltid vara heterosexuella medan det omvända gäller för idrottande kvinnor, vare sig de sysslar med det superfeminina nätbollen eller med den maskulint kodade, muskulösa rugbyn. Detta leder till att homofobi och mobbning är en realitet och gör att goda idrottare försvinner eller förslösar alldeles för mycket energi på att dölja sin identitet. Visserligen tycks på många håll finnas en låg nivå av öppna fördomar, men den verkar länkad till att idrottare döljer sin läggning eller spelar med. I ett av bokens tyngsta kapitel diskuteras förekomsten av trakasserier p g a sexualitet inom idrotten. I en studie i Storbritannien av attityder bland högstadieungdomar fann forskarna att termen gay förknippades med bland annat följande: låg status, manlig homosexualitet, misslyckande att uppnå ens en miniminivå för grabbighet, en som skäligen förtjänar att få stryk och antites till sportighet (127). Hur tar sig då trakasserier på grund av sexuell läggning ut? Celia Brackenridge et. al. föreslår en lista innehållande följande komponenter: stirrande, psykologiska trakasserier, härmande av andras fysiska, könsmässiga, eller sociala former, stöld av en persons egendom, hånfulla tillmälen (bög, hora, flata, kärring etc.), skämt om någons sexualitet, fysiskt hot och direkt fysiskt våld (125). Att sådana beteenden förekommer inom idrotten visas av en studie från skolor i Storbritannien i vilken 70% av dem som iakttagit homofobiska trakasserier gjort detta just i idrottssammanhang (132-133).

Homofobi inom idrotten är utifrån de resonemang som förs om idrottens fostrande roll när det gäller både könsidentitet och sexualitet inte någon paradox, men det är däremot frågan om hur den ska bemötas. I två kapitel – ett om en aktion som utfördes av fans till det professionella dambasketlaget New York Liberty och ett om Gay Games – visas svårigheten att få stöd för en öppenhet kring icke-heterosexualitet även i förväntat toleranta samhällen. Några av New York Liberty-fansens spektakulära försök att synliggöra den stora lesbiska hejarklack som troget följer lagets framfart, drev en kil mellan olika intressen bland fansen och utmynnade i att WNBA-organisationen kunde fortsätta att bedriva en heteronormativ praktik och policy i förhållande till både fans och media. Beträffande Gay Games så framhålls de möjligheter som dessa inneburit för icke-heterosexuella idrottsutövare att både utöva sin sport och att tänja gränserna för hur det kan göras. Samtidigt har spelen i sig bidragit till en avgränsning och ”the gay and lesbian sports club may be a ghettoised space that creates further barriers between gay and straight people” (156).

Artiklarna visar – lite deprimerande – hur svårt det är att utmana och ändra dessa diskurser och praktiker. Som Aitchison skriver: ”the danger is that practices and processes that serve to label and thus essentialise identity categories in relation to sexuality are as likely to result in marking a difference as they are in making a difference” (3). Sammantaget visar artiklarna i denna bok övertygande att hur gärna vi än skulle vilja, så är det aldrig så enkelt som att ”bara spela boll” för att det är roligt! Som historiskt intresserad efterlyser jag längre perspektiv och mer jämförelser. Där tycks det ännu finnas mycket att göra. Bokens exempel härrör från den anglosaxiska världen och det är ju alltid en tröst. För inte är det väl så här inom svensk idrottsrörelse….?



© Gunlög Fur 2007


Köp boken från Adlibris.se

Kjøp boken fra Akademika.no
Køb bogen fra Saxo.dk

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann