Mellan 1830-talet och 1850-talet förekom en rad former av oorganiserade spel med boll och slagträ i USA, bland annat det av engelsmännen importerade cricket. Under andra halvan av 1850-talet, de spänningsfyllda åren före inbördeskriget och 1860-års presidentval, hände dock någonting avgörande inte bara inom politiken utan också inom idrottslivet. En klar vision av ett modernt, organiserat spel med standardiserade regler började ta form, främst i New York-området. År 1855 härbärgerade New York ett dussintal baseballklubbar, och året därpå, 1856, började tidningar som Spirit of the Times, New York Clipper och New York Mercury att beteckna baseball som nationalsporten, vilket konfirmerades av en artikel i New York Times 1857 där baseball lyftes fram som USA:s eget spel, skild från engelsmännens cricket. Det året (1857) skapades också ett nationellt förbund, National Association of Baseball Player. Så speciellt nationell var dock inte baseballsporten ännu, med tanke på att de fjorton representerade klubbarna alla fanns i New York och Brooklyn.

Denna Currier & Ives-litografi från 1860, som använder baseball som en metafor för politik i efterdyningarna av valet av Abraham Lincoln till USAs president, visar hur snabbt baseball blivit känt och populärt under åren strax före inbördeskriget (bild: Library of Congress, ur boken).

Poängen är emellertid att baseball var destinerad att bli USA:s nationalsport, att baseball var precis vad man sökte efter, vad som behövdes just när USA åren innan inbördeskriget strävade efter att definiera sig som en nation, kulturellt, socialt och politiskt. Förbättrade kommunikationer och transportmöjligheter genom telegrafi och järnväg hade lagt grunden för en ökad integration av landets olika delar. Nu behövdes något som kunde skapa ett gemensamt, populärt intresse, som kunde förena landet i kulturellt hänseende och ge uttryck åt de grundläggande värden och förhållningssätt som man från ledande håll ansåg borde genomsyra en ung industrination – manlighet, dristighet, vetenskaplighet och rationalism. Det menar idrottsprofessorn Jules Tygiel i sin briljant komponerade bok om baseballsportens historia i USA, Past Time. Baseball as History (Oxford University Press, New York, 2001). Efter konventet 1857 började också intresset för baseball att ta fart ordentligt, och vid år 1860 hade sporten slagit rot i bland annat Kalifornien, New Orleans, Washington, St. Louis och Chicago, där utövarna kunde ta del av de tryckta regler som utgivits av det nationella förbundet.

Inbördeskriget visade hur splittrat landet var och hur skör nationstanken ännu var, men när kriget väl var slut och nordsidan avgått med segern var tiden kommen för ”Baseballens tidsålder”, som Chicago Tribune uttryckte det 1866 (”the arrival of the Age of Baseball”). Med början i storstäderna rycktes landet med i något som Tygiel beskriver som närmast en baseball-hysteri. År 1867 beräknades antalet organiserade klubbar uppgå till 2 000, varav Kalifornien ensam huserade 100 stycken. Baseballsporten växte ut till en symbol för återförenandet efter kriget och bäddades in i det amerikanska samhällslivet på olika nivåer: som en ideell fritidssysselsättning för pojkar och män och kommersiell sådan för olika former av entrepenörer; som en åskådarsport; som en pressgenre – och i ökande grad som en källa till nationell stolthet. År 1876 hade det blivit dags att starta den första proffsligan, National League.

En av sportens stora grundare, ideologer och filosofer var Henry Chadwick (född i England 1824), hyllad som ”Father Baseball” redan under sin livstid. Henry Chadwick hade varit starkt pådrivande i skapandet av ett standardiserat regelsystem, och som reporter under mer än 50 år för olika New York-tidningar och redaktör för de tidigaste baseball-magasinen, först Beadle’s Dime Base Ball Player och därefter Spalding Baseball Guide, var han den mest inflytelserika personen när det gällde att propagera för och rapportera om spelet och dess framåtskridande.

Henry Chadwick hade också en mycket känd halvbror i England, Edwin Chadwick, som var arkitekten bakom Englands hälsovårdslagar och landets främsta förespråkare för en bättre hygien. Sitt reformarbete byggde Edwin i hög grad på vetenskapligt insamlade data som han omformade till vederhäftig statistik över sociala missförhållanden som då blev synliga och möjliga att åtgärda med rationella metoder. Inspirerad av detta skapade Henry i USA ett statistiskt system som skulle utgöra en förteckning över baseballsportens ”moraliska ekonomi”, det vill säga ett slags i kvantitativ mening ovedersägligt bevismaterial på hur olika spelare och lag skött sina åtaganden på baseballplanen.

Under 1880- och 1890-talen kom arbetarklassen i allmänhet och immigranter i synnerhet – inte sällan katoliker – från framför allt Irland och Tyskland att dominera de stora ligorna, vilket gjorde spelet mer fysiskt och explosivt än i inledningsfasen då inhemska protestanter med säte i medelklassen satte ramarna för spelet. Vid ingången till 1900-talet var baseball sedan länge etablerad över hela den nordamerikanska kontinenten, men fick förnyad popularitet efter tillskomsten 1903 av den säsongsavslutande finalserien, ”World Series”, mellan topplagen i de två stora ligorna, National League och American League.

Mellan 1901 och 1909 fördubblades publiksiffran till 7,2 miljoner. Till detta uppsving bidrog en allmän välståndsökning, förbättrade transportmöjligheter och en ständigt utökad pressbevakning, nu i allt högre grad också med fotografier (under 1800-talet bestod bildillustrationerna av träsnitt eller litografier baserade på teckningar). Ett idag glömt fenomen var de stora elektriska och mekaniska poäng- och speltavlor, grafiskt utformade som baseballplaner (eller fotbollsplaner om det var den sporten som refererades) och som sattes upp på lokala tidningshus, biografer, teatrar eller andra samlingslokaler. Dessa tavlor samlade miljoner åskådare runt om i landet, som därigenom kunde följa matchutvecklingen medan den pågick, allt möjliggjort av det nät av tusentals mil av telegraftråd som sträckte sig ut till landets alla hörn: via telegrafen strömmade kontinuerligt data in från matchen, vilket omedelbart förevisades på tavlan. När nyhetsfilmen och sedan radiomediet bredde ut sig blev dessa tavlor omoderna.

Under 1920-talet lyftes sporten till nya popularitetshöjder, genom en kombination av att direktsända radioreferat från matcher slog igenom, att spel- och framför allt nyhetsfilmen varje vecka visade allt mer baseball och annan sport, samt, inte minst, att en spelare vid namn Babe Ruth växte fram som nationens största idol och mest kända namn vid sidan av filmstjärnor som Charlie Chaplin. Babe Ruth kom att dominera baseball mer än någon gjort eller kom att göra, genom sitt spel och genom den exponering han fick i olika media; amerikaner kunde se rörliga bilder på Babe Ruth i stort sett varje gång de klev in i en biosalong.

De konkurrerande utsändningarna av 1922 års World Series mellan Babe Ruth’s New York Yankees och John McGraw’s New York Giants, dels via telegraf, dels via radio, fångade baseball i en avgörande kulturell vändpunkt i den amerikanska historien, menar Tygiel, och citerar New York Tribune som menade att radioutsändningen med den ledande sportjournalisten Grantland Rice som kommentator ”samlade den största publik som någonsin lyssnat till en enda människa”. Radion förändrade fansens förhållande till sporten, gjorde intresset mer utbrett och intimt, samtidig som baseball och andra populära sporter gav radiomediet en väldig skjuts i utvecklingen. Allt detta intresse fick också den stora mutskandalen 1919, då ett antal spelare i Chicago White Sox fälldes för att ha förlorat mot betalning i World Series, att sakta förblekna.

Den kanske viktigaste enskilda händelsen i baseballsportens – och kanske i hela den amerikanska idrottens – historia inträffade då afro-amerikanen Jackie Robinson 1947 bröt igenom rasbarriären och som förste svarte spelare tog plats i ett ”major league”-lag, klassiska Brooklyn Dodgers. Tygiel, som själv skrivit en bok om detta (Baseball’s Great Experiment: Jacke Robinson and his Legacy, Oxford University Press 1983), tar förstås upp det även här, men en god inblick i den mycket kontroversiella och uppslitande händelsen ger också Scott Simon i Jackie Robinson and the Integration of Baseball (Hoboken, New Jersey: John Wiley & Sons, Inc. 2002).

Mer än en strikt vetenskaplig framställning är Simons bok en essäformad och subjektivt hållen hyllning till den långa Golgata-vandring Robinson fick göra, till hans i sanning heroiska kamp mot ondskans makter, och en rasande uppgörelse med det samhälle och den ordning inom baseballsporten som så länge utestängde andra än vita från sportens stora scen. Det 1930- och 1940-talens USA som Simon beskriver, med klara rasåtskillnadsbestämmelser, officiella och inofficiella, är skrämmande och påminner mer än någonting annat om apartheidlandet Sydafrika. Rent absurt blev det när USA, som under 2:a världskriget var med och stred för frihet och demokrati, behöll segregationen inom militären även efter kriget, där många svarta fanns med och stred. Inte förrän 1948 upphävdes rasåtskillnaden inom den amerikanska militären – signifikativt nog bara ett år efter det att Jackie Robinson, som själv var officersutbildad och fick utstå åtskilliga förödmjukelser på grund av sin hudfärg även inom militären, på ett avgörande sätt bidragit till att slopa dem inom sportsamhället. Inom ett par år lades också den bokstavligen sär-skilda Negro League, dit alla svarta spelare var förvisade och där Robinson först slog igenom, ned.

När den i olika sporter utomordentligt talangfulle och framgångsrike Jackie Robinson steg fram på den nationella scenen hade medborgarrättsrörelsen redan börjat formera sig, men var ännu inte särskilt känd bland den vita befolkningen eftersom den vita pressen inte skrev om den; inte heller skrev den mycket om Negro League, vilket däremot den svarta pressen gjorde, ett förhållande som i sig är intressant och som fick sin betydelse för utvecklingen. Som toppspelare i Brooklyn Dodgers blev Robinson förstås en av USA:s mest kända personer, men också medborgarrättsrörelens första stora, ”populära” ansikte utåt. Baseboll och tävlingsidrotten i vidare bemärkelse kom därmed att starkt bidra till utvecklingen av det amerikanska samhället mot ökad jämlikhet. Idag är det nummer som Robinson bar på sin spelardress, 42, fredat bland major league-klubbarna: det tillhör Robinson alena, som en baseballdräktens heliga inskription.

Liksom 1920-talet kom 1950-talet att bli en omvälvande epok för baseballsporten och amerikanskt kulturliv i bredare bemärkelse, även nu till stor del beroende på medieutvecklingen.

Tygiel utgår här ifrån de legendariska och mytomspunna händelserna den 3 oktober 1951, då New York Giants Bobby Thomson genomförde baseballsportens mest omtalade ”home run”, i vad som i en berömd parafras på en patriotisk hymn av författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson (1803—1882) kom att döpas till ”the Shot Heard ’Round the Baseball World”. (Det är denna händelse som inleder Don Delillo’s roman Underworld.) Att det verkligen skulle ha gjort det, det vill säga ha hörts över hela världen, är förvisso en överdrift som återspeglar USA:s stora självförtroende efter kriget och dess egenmäktiga syn på sig egen, nyvunna roll i världspolitiken (att kalla finalspelet för Worlds Series är förstås redan det en hyperbol som självbelåtet förmedlar den amerikanska idrottsexceptionalismen). Helt utan sanning var det dock inte. Förutom radiolyssnare runt om i USA kunde även de utstationerade soldaterna i Europa och Asien höra matchen via Armed Forces Radio, något som också återspeglade det kalla krigets geopolitik. Inte nog med det – det var också många som kunde se matchen, på TV. Thomson’s ”home run” kommer därför att på en och samma gång stå som den sista stora idrottshändelsen då radion ännu var det dominerande mediet, och som den första stora idrottshändelsen i det nya televisionsmediet: detta var det första stora idrottsevenemang som televiserades samtidigt över hela USA.

Det har också sin betydelse att Giants motståndare hette Brooklyn Dodgers, med Jackie Robinson i laget. Fyra år hade gått sedan Robinson bröt rasvallen, och i båda lagen fanns nu en rad svarta spelare: just dessa två lag härbärgerade alla svarta spelare i National League utom en. De bestod också i övrigt av en etnisk mix av spelare som på ett helt annat sätt än före kriget kom att representera ett brett spektrum av befolkningsgrupper i det multikulturella USA. Matchen kom därmed också att symbolisera inte bara baseballsportens utan hela USA:s annalkande revolution på det rasmässiga området.

Många har i efterhand kommit att se denna match som en höjd- och slutpunkt för baseballsportens guldålder. Ty från och med 1953 inträder en ny ordning inom sporten, med – kommersiellt och demografiskt betingade – förflyttningar av lag, eller egentligen av en ”franchise” (koncession, tillstånd), som inte bara förändrade baseballkartan utan hela sporten och dess förutsättningar. Det året flyttades det första laget, Boston Braves, till Milwaukee. Snart bytte även en rad andra lag adress, och år 1958 återfanns de båda klassiska New York-lagen Brooklyn Dodgers och New York Giants i Kalifornien.

Som orsaker till dessa förändringar nämner Tygiel bland annat framväxten av nya förorter (suburbs) i kombination med bilismen och TV-mediets genomslag. Tidigare hade baseballpubliken bott i och kring stadskärnorna, och gått eller åkt kollektivt till matcherna. Nu bodde alltfler utanför städerna, med bil som enda förflyttningsmedel till de nu gamla matcharenor som inte kunde erbjuda tillräckligt med parkeringsplatser; det var inte minst nya och större arenor med mer än 10 000 parkeringsplatser som lockade lag till nya orter. Då blev det mer bekvämt att sitta hemma och se matcherna, som nu också i utökad grad gick på kvällstid för att passa TV-publiken, eller att besöka någon av de otaliga barer och pubar som snabbt insåg attraktionskraften i televiserad sport – redan 1947 skall 3 000 mat- och nöjesetablissemang ha installerat TV-apparater bara i New York, vilket i sin tur lade underlaget för nya former av sociala grann- och kvartersgemenskaper på den lokala syltan. Även om publiksnittet sjönk på vissa arenor skedde ingen märkbar nedgång i biljettluckorna totalt sett, om man betänker att det med den påbörjade expansionen också tillkom alltfler nya lag: precis som när radion kom på 1920-talet tyder allt på att TV snarare stimulerade intresset och vann nya fans åt sporten.

Den 1953 igångsatta omlokaliseringskarusellen snurrade cyniskt på med oförminskad hastighet under 1960-talet och stannade inte upp förrän 1972. Efter ytterligare en utvidgning skapades sex nya lag (i bland annat Arizona, Toronto och Colorado), men sedan har inga fler lag tillkommit. Efter en era av osäkerhet följde nu av en tid av efterlängtad stabilitet för baseballsporten.

Tillsammans med att Vietnam-kriget äntligen tog slut (1975) ledde allt detta till något av en ny guldålder under 1980-talet med nya publikrekord, en baseballsporten post-moderna era präglad av romantiska hållningar genomsyrade av nostalgi och pastischer (stilimitationer). Nu längtade den manliga delen av efterkrigsårens ”baby boomers”, många med ett förflutet i något av 1960-talets alternativkulturer, tillbaka till sina rötter och sina barndoms hjältar. Baseball blev ett sätt att symboliskt komma ”hem” igen efter den vingliga färden genom 1960- och 1970-talens kulturella och sociala turbulens.

Det nytända intresset kom bland annat till uttryck genom spel med egna lag i låtsasligor, framför allt fenomenet Rotisserie League Baseball (med namn efter den franska restaurang där grundarna år 1980 beslutade sig för att starta det hela), idag ett vedertaget begrepp inom sporten. Data hämtades från de existerande – verkliga – ligorna, något som underlättades av att kabel-TV växte fram i början av 1980-talet med ständiga sändningar från en mängd matcher i olika ligor, vilket innebar att man kunde samla in matchdata själv omedelbart och slapp vänta på tidningen dagen efter.

Denna form av fiktiv baseballaktivitet underlättades också avsevärt av IT-revolutionen, först med hemdatorernas ankomst under 1980-talet och sedan med Internet på 1990-talet. Tygiel talar om en ”virtual baseball revolution” redan kring 1984, vilket resulterade i en flodvåg av nya publikationer med baseballstatistik, som nu fick en pånyttfödelse genom fans som på olika sätt sökte erövra kontrollen över en alltmer genomkommersialiserad sport; med riklig statistik över allt och alla kunde man tränga bakom alla lag- och spelarmyter och se vilka som faktiskt var bra – eller inte bra – på vad. År 1989 beräknades antalet fantasispelare uppgå till en halv miljon. Det fanns dock de som kritiserade denna utveckling som en del av en narcissistisk och hyperindividualiserad ”jag”-kultur (att leka baseball för sig själv istället för att se matcher tillsammans med andra, även om man genom att placera sina egenhändigt ihopkomponerade lag i olika fiktiva ligaspel deltar i en kollektiv, ehuru virtuell, verksamhet).

Åttiotalets nyromantiska hållningar – som ju även manifesterades inom musiken med band som Duran Duran, Spandau Ballet och Culture Club – kom också till uttryck i baseballfilmer som Bull Durham (1988) och Field of Dreams (1989), båda med Kevin Costner i ledande roll. Det var en trend som kulminerade 1994, när TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) presenterade den 18,5 timmar långa dokumentären Baseballl: A Film by Ken Burns, sänd under en veckas tid.

I augusti månad samma år, 1994, råkade baseballsporten också ut för ett avgörande bakslag, då spelare gick ut i strejk i protest mot ägarnas krav på ett lönetak för att få bukt med den skenande löneutvecklingen. Det blev en lång och bitter fejd som sträckte sig ändå in till 1995 års säsong och som bland annat innebar att World Series ställdes in för första gången sedan finalseriens start 1903. Med all denna girighet blottad försvann en stor del av 1980-talets entusiasm, vilket bland annat resulterade i att baseballböcker började sälja allt sämre.

När strejken var över vände fansen tvekande åter, och baseballsporten visade snart sin remarkabla förmåga att återhämta sig medelst anpassning till nya teknologier. Internet erbjöd nya möjligheter för fans att själva dagligen följa sina lag, både i fantasi och verklighet, och att delta i olika diskussionsforum. Frågan är, menar Tygiel, inte om baseball ska överleva eller ej, utan hur amerikanarna kommer att återskapa och ladda sin nationalsport med nya betydelser i en snabbt föränderlig värld.

Trots att de till temperament och utformning är ganska olika är det ett rent nöje att läsa både Tygiels och Simons bok. Det beror förstås till viss del på att båda skildrar en fantastisk ”success story”, i Tygiels fall baseballsporten som sådan, i Simons fall Jackie Robinsons på många sätt sagolika karriär, de mörka inslagen till trots.

Det är emellertid också något speciellt med amerikanska historiker som Tygiel och Simon (den senare också prisbelönad reporter och programledare inom icke-kommersiell radio): de inte bara förstår att de har en god historia att berätta, de vet också att berätta den väl. De har heller inga fördomar som begränsar deras perspektiv, när det gäller till exempel storstjärnornas, medias och olika kommersiella entrepenörers inverkan på utvecklingen och tävlingsidrottens allmänna popularisering.

Svenska idrottshistoriska framställningar i all ära, men alltför ofta tenderar de, med sitt traditionella intresse för och uppvärdering av ideella, statliga och organisatoriska aspekter, att vara försedd med skygglappar åt det ena eller andra (läs: kommersiella och mediala) hållet. Nej, vi har mycket att lära av amerikanska idrottshistoriker, som att förhålla oss mer öppna för de många faktorer som styr utvecklingen och att finna fram till mer populära, läsarvänliga framställningssätt. Är vi en bra historia på spåren så låt oss berätta den, och berätta den väl.