ISSN 1652–7224 ::: Publicerad den 12 september 2007
Utskriftsvänlig pdf-fil

Läs mer om idrott och fysisk bildning på idrottsforum.org

Åsa Bäckström är noga med att påpeka att hon inte är den bäst lämpade recensenten för den bok tjänstgörande redaktör valde att skicka henne, nämligen Game Skills: A Fun Approach to Learning Sport Skills av Stephanie J. Hanrahan och Teresa B. Carlson (Human Kinetics). Hon är inte idrottslärare och inte idrottsledare. Och boken avser att vara en inspirationskälla för just lärare och ledare inom idrott och fysisk aktivitet, en idébank för att hålla elever och studenter sysselsatta med lekar och spel och samtidigt ha roligt. Vår recensents specialkompetens, skriver hon, lämpar sig bättre för att göra en kulturanalys av boken. Och just en tilltalande kulturanalytisk ton är det som präglar hennes fylliga, problematiserande och intresseväckande recension. Game Skills presenterar dryga hundratalet ”lekar” för deltagare i varierande åldrar, med detaljerade instruktioner, lättfattligt, och med glimten i ögat. Boken lämpar sig väl, menar Bäckström, för blivande idrottslärare eftersom den också erbjuder en nyttig lektion i engelska. Men hon skulle nog först se vad den svenska litteraturen på området kan erbjuda innan hon själv tog in den i undervisningen.

Lekar för nytta och nöje

Åsa Bäckström
Institutionen för individ, omvärld och lärande,
Lärarhögskolan i Stockholm



Stephanie J. Hanrahan & Teresa B. Carlson
Game Skills: A Fun Approach to Learning Sport Skills
175 sidor, hft., ill.
Champaign, IL: Human Kinetics 2006
ISBN 978-0-7360-0203-5

Inledningsvis vill jag göra klart att min kompetens på området lämpar sig mer för att göra en kulturanalys av boken, än att bedöma den som den inspirationskälla till lek och glädje inom idrotten, som den utger sig för att vara. Jag är inte idrottslärare. Jag har aldrig varit ledare inom idrottsrörelsen. Trots det tänker jag göra ett ärligt försök att inte ge orättvis kritik från en teoretiserande position. Mina år som lärare för blivande lärare inom bland annat idrott tjänar som praktisk referens.


Inspiration på ett strukturerat sätt

Game Skills. A fun approach to learning sport skills är som sagt en inspirationsbok för lärare och ledare som känner att kreativitet och idéer för att motivera sina adepter till fysisk aktivitet är på väg att ebba ut. Men den innehåller även ett stort antal samarbetsövningar och övningar för att lära känna varandra, som är mindre fysiskt krävande, och lika väl lämpar sig för klassrum eller grupper av annat slag. Författarna till Game Skills heter Stephanie J. Hanrahan och Teresa B. Carlson. De har både teoretisk och praktisk kunskap på området som gör dem lämpade som skribenter av den här typen av litteratur. De är bägge verksamma vid University of Queensland i Australien. Boken är följaktligen skriven på engelska. Hanran har förärats universitetets undervisningspris och disputerat i idrottspsykologi. På Carlsons meritlista finns en disputation i idrottspedagogik och mångårig undervisning för idrottslärare, inte minst internationell sådan. Dessutom har de båda vad man brukar benämna som idrottsbakgrund. Värdet av den ska inte förringas. Dessa meriter brukar skattas högt, inte minst inom idrottsrörelsen. Hanrahan har varit professionell skridskoåkare och tävlat inom volleyboll på internationell nivå. Carlson å sin sida har tävlingssimmat i mer än tjugo år och fungerat som tränare inom både friidrott och basket.

Game Skills består av fjorton kapitel baserade på olika typer av aktiviteter. Aktiviteterna ser lite olika ut, och det är som jag redan antytt inte alltid fysiskt krävande. Här finns till exempel ett kapitel som handlar om hur man delar in en stor grupp i mindre. Och här finns också diverse namnlekar som syftar till att främja social samvaro. De flesta aktiviteter i boken är dock kroppsligt ansträngande på ett eller annat sätt. Några exempel på vilka aktiviteter som ligger till grund för de olika kapitlen är stafetter, utmaningar för lag eller på individuell basis. Ett fiffigt kapitel har rubriken övergångsaktiviteter och beskriver sysslor att göra mellan andra planerade aktiviteter. Det rör sig alltså om aktiviteter som kan sysselsätta elever eller studenter under tiden man förbereder för nästa sak att göra.

Varje aktivitet är markerad med en eller flera fördelar som verksamheten har. Författarna skriver ”benefits”. På svenska skulle man kanske kunna säga syfte, eftersom det är det som kan beskrivas som anledningen till varför man gör det man gör. Det kan exempelvis vara att träna på laganda, öva balans och smidighet, eller taktik och strategi. Bland dessa fördelar finns med andra ord såväl fysiska färdigheter som sociala. Varje fördel har en egen ikon som gör det lätt att urskilja den specifika lekens favörer, men man måste förstås minnas vad ikonen betyder.

En rekommenderad åldersgräns anger aktiviteternas nivå. Åtta år är den lägsta. I gengäld fungerar en majoritet (3/4) av lekarna för barn i den åldern, medan ungefär en femtedel riktar sig till deltagare över tretton år och återstoden till vuxna. De 107 lekarna är uppradade i en tabell i början av boken som med hjälp av ikonerna vägleder till önskad nyttoaspekt.


Roliga och användbara aktiviteter

Målgruppen för Game Skills är som jag antydde ovan lärare och ledare engagerade i företrädesvis idrottsliga aktiviteter. Trots det, och trots min brist på erfarenhet från just praktiken inom detta område, tycker jag att det finns en hel del lekar och aktiviteter som verkar användbara och inspirerande. Det har varit upplyftande och lustfyllt att läsa om sysselsättningar av olika slag. Flera av dem kan jag tänka mig att prova som lärare i undervisningssituationer framöver, till exempel varianter av tipspromenader och kanske några namnlekar. Någon aktivitet tycker jag också verkar kul att prova på för min egen skull, som till exempel torrsurfning. Den går ut på att lägga en gymnastikmatta på ett antal bollar och ”surfa” på den. Föga förvånande är denna lek bra för balans, koncentration och styrka.

En annan positiv aspekt med att läsa Game Skills har varit den minneskavalkad över barndomens lekar som rasslat fram från gömmor i hjärnbanken. Två kapitel behandlar ”tag games”. Det rör sig om varianter av kull. Under min barndom sa vi visserligen inte kull, utan ”jaga”. Roliga modifikationer av jaga var ”burken” och ”lagjaga”. Den sistnämnda kan beskrivas som kurragömma i lag, där hela laget skulle gömma sig på samma ställe och det andra laget skulle leta i samlad tropp. Inga av dessa lekar var beskrivna i boken, men väl liknande. Jag fann dock ”knutgubbe” i boken, en lek jag trodde var ganska lokal, men som uppenbarligen finns på andra sidan jordklotet också.

Hanrahan och Carlson skriver på ett lättbegripligt sätt med glimten i ögat. Som läsare fnissar jag till då och då när jag visualiserar deras förklaringar eller varningar. Till exempel bör man endast använda vatten i burkar som ska slås omkull med en boll utomhus, såvida inte lokalvårdare och vaktmästare på bygget är mycket förstående. (Rent språkligt undrar jag bara om det verkligen är nödvändigt med alla dessa utropstecken?) Förutom de tillgångar som jag redan nämnt med boken är det möjligt att se det faktum att den är skriven på engelska som en ”benefit”, för att använda författarnas egen vokabulär. Man kan tänka sig att den på så sätt är väl lämpad för studenter på exempelvis idrottslärarutbildningar. Den är lättläst och lättöverskådlig, ger idéer om aktiviteter och samtidigt en övning i engelska. Språkövningen kommer sedan väl till pass vid läsning av mer komplicerade texter på engelska. Å andra sidan finns naturligtvis risken för att ”swenglish” etableras i klasserna. Om man vill pusha för team building är det ju viktigt att ha power i den action man lägger ner. Eller hur?


Lekens värden – en kulturteoretisk reflektion

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ge några reflektioner kring Game Skills och lek utifrån ett kulturteoretiskt perspektiv. Mellan raderna, och ibland på dem, går det ofta att utläsa en önskan om att leken ska stimulera till tävling. Författarna skriver: ”From our experience, 99.9% of participants immediately jump into a competitive mode  and throw themselves wholeheartedly into these activities”. Det är där jag ställer mig lite undrande. Hur är det egentligen med leken? Förlorar den inte sitt värde som lek om den blir tävling? Lars-Magnus Engström (1989; 1999) har gjort skillnad mellan investeringsvärde och egenvärde. Investeringsvärde har en aktivitet om den i själva verket är ett medel att nå något annat utanför aktiviteten i sig, som till exempel bättre hälsa eller en medalj. Egenvärde har en aktivitet som är nog i sig själv, i upplevelsen av den. Han talar om olika sätt som kroppsövningskulturen framträder på och beskriver dessa sätt som praktiker. Till antalet är de sju stycken. En av dem kallar han ”lek och rekreation”. Den har till uppgift att roa här och nu, och är också alltid frivillig. Egenvärdet är förhärskande. Den skiljer sig från en av de andra praktikerna, den som han benämner som ”tävling och rangordning”. Denna praktik har ett mål och ett syfte, det vill säga att kora en vinnare. Aktiviteten har med andra ord ett investeringsvärde.

En annan framstående forskare med lek och spel i fokus är den franske sociologen Roger Callois (1958/2001). I den engelska översättningen av klassikern Les Jeux et les Hommes, Man, play and games, skriver han att leken är rena rama slöseriet – med tid, energi, förmåga och ofta pengar. Han poängterar att leken är improduktiv: ”creating neither goods, nor wealth, nor new elements of any kind; and, except for the exchange of property among players, ending in a situation identical to that prevailing at the beginning of the game” (1958/2001, sid. 10). Den har alltså inget investeringvärde, för att använda Engströms termer.

I Game Skills struktur finns de invävda fördelarna som talar om vad man kan lära sig genom aktiviteten och vad den är bra för. Boken bygger alltså på idén om att leken syftar till något. Leken görs inte för sin egen skull, den är bra för att öva styrka, balans, laganda eller vad det nu må vara. Då är det per definition inte längre en lek, enligt både Engström och Callois.

Och så finns det en sak till som måste nämnas – illustrationerna. De är gjorda i dator och fyller sin funktion som tydliga och åskådliggörande, trots att de är tryckta i lite trist svart/vitt. Men det är anmärkningsvärt att nästan alla illustrationer visar unga vuxna aktiva utövare som är påfallande vältränade. I princip bär samtliga kvinnor tajta åtsittande tröjor över sina getingmidjor och tydligt markerade putande bröst. Männen har genomgående något lösare sittande klädsel, men är alla välsignade med breda axlar och smala höfter. Lyckligtvis finns en bredd vad gäller hud- och hårfärg bland de avbildade, men det hjälper inte när helhetsintrycket kan associeras till Andra världskrigets värvningsaffischer.

Är då Game Skills en bok värd att köpa och använda? Jo, det finns nog en del att hämta vad gäller inspiration till aktiviteter av olika slag, både i klassrum med idrott och hälsa som fokus och i andra rum för lärande. Fast kanske skulle jag ta en titt bland svensk litteratur på området först.



© Åsa Bäckström 2007


Köp boken från Adlibris.se

Kjøp boken fra Akademika.no
Køb bogen fra eLounge.dk

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann