Fotbollens kulturmiljöer hotade!

Torbjörn Andersson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola




Håkan Karlsson
Försummat kulturarv:
Det närliggande förflutna och fotbollens platser

160 sid, ill., hft.
Ranered: Bricoleur Press 2004

Håkan Karlsson heter en arkeolog vid Göteborgs universitet som nu försökt blåsa till strid genom en bok som kan liknas vid en traditionell debattbok. Titeln Försummat kulturarv. Det närliggande förflutna och fotbollens platser, säger vad det är frågan om. Vad Karlsson emfatiskt går till storms mot är den totala likgiltighet som han menar resulterat i att fotbollens gamla kulturmiljöer en efter en utplånats i takt med stadsutvecklingens frammarsch. I detta fall kan sägas att fotbollen får representera idrotten i stort.

Vad Karlsson upprörs över är att de arkeologiska och kulturarvsförvaltande myndigheterna – landets arkeologiska institutioner, Riksantikvarieämbetet, Nordiska och Historiska museet, länsmuseer med flera – trots en viss ljusning på senare tid ändå i stort sett kan sägas negligera sporten som område. Det perspektiv som dominerar inom dessa grupper fokuserar främst på Sveriges historia fram till medeltiden. Vad man företrädesvis sysslar med är alltså att bevara mycket gamla fornlämningar. Det närliggande förflutna – och då inte minst sportens kulturmiljöer – saknar man nästan helt intresse att värna om. Sporten har härmed utdefinierats från vårt kollektiva minne.

Huvudproblemet, menar Karlsson, är att de personer som arbetar inom den kulturförvaltande sektorn helt enkelt saknar intresse för sport. Han går så långt som till att hävda att de betraktar en sport som fotbollen som vulgär. Han hämtar sin ammunition från Pierre Bourdieu då han hävdar att fotbollen har stigmatiserats genom sin folklighet, och således ger den ingen prestige inom denna bildade borgerliga värld. Kort sagt menar han att folk är rätt snobbiga här. Huruvida detta stämmer eller inte är givetvis svårt att avgöra. För min del har jag svårt att känna igen mig i Karlssons dramatiska beskrivning av den akademiska världens totala avståndstagande till sport. Han lägger fram det som att han först nu vågat ”komma ut ur garderoben” genom att öppet erkänna sitt fotbollsintresse. Min erfarenhet är snarast den motsatta: att många akademiker under senare år närmast stoltserat och poserat med sitt fotbollsintresse. Å andra sidan är den akademiska världen stor och det är givetvis möjligt att han lyckats lokalisera en mer idrottsfientlig bastion i landets arkeologiska institutioner.

Karlssons stora poäng är att ett område som fotbollen verkligen engagerar folk, varför det borde vara givet att försöka skydda dess kulturmiljöer. Detta kan ses som en ren demokratifråga; myndigheterna bör ställa sig mer på jämställd fot med det svenska folket. Då folk i gemen gillar fotboll bör de arkeologiska och kulturarvsförvaltande myndigheterna inte isolera sig utan agera därefter.

För att mer tydligt klargöra läget har Håkan Karlsson gjort en fotografisk vandring bland fotbollens klassiska miljöer i ”fotbollens huvudstad” Göteborg. Vad han fann är att de inte längre existerar. Alla de tre klassiska göteborgslagens – Örgryte IS, IFK Göteborgs och GAIS – ursprungsmiljöer är utplånade. Örgryte IS gamla klassiska anläggning Balders Hage försvann definitivt på 40-talet då det blev ett förrådsutrymme till Liseberg. Det enda som påminner om det som en gång var svensk fotbolls centrum är en minnesskylt som typiskt nog blivit felplacerad – så utplånad har platsen blivit. IFK Göteborgs legendariska planer på Carlsrofältet försvann också, men detta skedde först 2002 i och med att en parkeringsplats tog resterna av fältet i besittning. Likaså har Gårdaplan, GAIS hemmiljöer, försvunnit, vilket skedde redan på 40-talet. Vad Karlssom frågar sig är om exempelvis högarna i Gamla Uppsala hade kunnat behandlas lika respektlöst och svaret är givetvis nej. Men med fotbollen är det en annan sak; dess historia får ge vika för alla andra intressen.

Har då Karlsson rätt i sin dystra skildring? Jag är inte helt säker på det. Nog har alltfler museer på senare tid infört någon monter om sport eller rentav haft utställningar om idrotten. Nog har också alltfler skyltar på idrottsanläggningar och statyer på idrottsmän och liknande dykt upp på olika håll i landet. Att sedan initiativtagarna inte alltid varit de viktigaste kulturarvsförvaltande myndigheterna är en annan sak. Utvecklingen tycks i alla fall gå åt rätt håll. För min del tror jag snarast att problemet i lika hög grad ligger hos idrottens folk. Av tradition blickar idrotten framåt och få inom idrottsvärlden tycks bry sig om sin egen historia. Väldigt många idrottsföreningar har slarvat bort sina egna källor i form av gamla styrelseprotokoll och annat. Likaså hör man väldigt få protester från till exempel fotbollssupportrar om favoritklubbens gamla träläktare rivs – man vill ha nya moderna miljöer och det vill klubbens sponsorer också. Huvudproblemet tycks alltså delvis vara att den bildade eliten inom kulturarvssektorn egentligen har samma ointresse som de massor som idogt följer fotbollen. Dock tror jag att en viss attitydförändring är på gång inom bägge läger. Och farten i den processen borde rimligen kunna öka genom Håkan Karlssons engagerande och högst läsvärda stridsskrift.


Köp boken från förlaget.


www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann