Print Friendly

Karin Redelius
Institutionen för idrott och hälsovetenskap, Idrottshögskolan i Stockholm

 

I USA har det under större delen av 1900-talet funnits en allmän och vida spridd uppfattning om att idrottsverksamhet är bra för barn och ungdomar. Genom idrott, har det sagts, lär sig barn och ungdomar värdefulla ting som de kan ha nytta av även utanför idrottsarenan, och som gynnar inte bara den enskilda individen utan också samhället i stort. Värdet av idrottsdeltagande uttrycktes inte sällan i ordalag som: ”Idrott är karaktärsdanande”, ”Idrottsdeltagande är ett språngbräda framåt för fattiga och minoritetsgrupper”, ”Idrott är demokratiserande eftersom alla bedöms efter samma måttstock och deltar efter samma regler”. Under 1970- och 80-talet började dock forskare ifrågasätta och utmana dessa påståenden om det positiva värdet av idrott. Det är inte alls så, menade många, att idrott förhindrar våld, brottslighet och rasism – det kan istället vara så att idrott leder till just detta. Så istället för att se idrott som en lösning på allehanda problem, kan idrott snarare utgöra en källa till problem. En del idrottsforskare argumenterade för att idrott inte självklart förmedlade eller uppmuntrade till värden som demokrati, fred och samarbete, utan likväl kunde leda till ras- och könssegregation, våld och konkurrens. Den logiska utgången av denna kritik var att antingen borde barn- och ungdomsidrotten ändras radikalt, eller också borde man hålla barn och ungdomar borta från verksamheten. På senare tid har påståendena om idrott varken varit så vita eller svarta utan mer nyanserade och numera håller nog många det för sant att ”[s]port unites and it divides; sport is healthy and it is unhealthy; sport is fair and it is foul”. (D. Stanley Eitzen, 1999). Detta förhållningssätt präglar också boken Paradoxes of Youth and Sport.Upprinnelsen och en inspirationskälla till boken var den konferens som hölls 1997 på det anrika University of Southern California (USC). Konferensens tema var Ungdomar, idrott, våld och media och den samlade en vid skara deltagare av både akademiker, tränare, aktiva och olika former av administratörer inom ungdomsidrott. Det blev alltså ett möte mellan forskare från olika discipliner och praktiker med mångårig erfarenhet av att arbeta med ungdomsidrott dagligen. Etnicitet, kön samt den roll som media har för att påverka våra attityder till sport, var övergripande områden som diskuterades. De frågor som stod i förgrunden för konferensen, och som tas upp i boken var: Vilka värden – om några – kan idrott förmedla? Kan idrott användas för att förbättra alternativt komma till rätta med sociala problem, fattigdom, dåliga skolor, våld, droger och brottslighet? Ska vi ens försöka att använda idrott på det sättet eller för det syftet? Hur påverkas unga människor av att delta i idrott? Kan idrott utgöra en väg bort från kriminalitet och våld – eller är det möjligen så att idrott i sig faktiskt kan leda till just detta?

Den mest centrala frågan i boken tangerar den sistnämnda och handlar alltså om i vilken utsträckning idrott och idrottsdeltagande kan förhindra en rad icke-önskvärda ting som våld, rasism och sexism – och i vilken utsträckning idrott faktiskt fostrar till just dessa ting. Den paradox som ungdomsidrotten utgör och som blev bokens titel diskuteras i bokens introduktion, men löper dessvärre inte som ett övergripande tema genom boken, vilket förstås hade varit önskvärt. Det paradoxala, menar redaktörerna, är att det finns två motstridiga uppfattningar om idrott; å ena sidan antas idrottsverksamhet ha en preventiv funktion och används också i det syftet för att förhindra våld bland ungdomar. Å andra sidan, är våld en integrerad och högst påtaglig del av idrottsverkligheten. Dessa påståenden åskådliggörs i boken med följande exempel: Ungdomar uppmuntras till deltagande i idrott för att förhindra att ungdomsvåld och gängslagsmål uppstår. Slagsmål och våld mellan professionella idrottsmän visas och förskönas emellertid varje kväll på tv, vilket kan bevittnas av idrottande ungdomar. Idrottsföreningar ses som en plats där idrottsledare kan vara fina förebilder och påverka unga människor positivt, samtidigt finns det tränare och ledare på elitnivå som smädar sina spelare både verbalt och fysiskt och det händer att föräldrar råkar i slagsmål när de ser sina barn tävla. Idrottsdeltagande ses som ett sätt att bygga broar och förena olika människor, trots det hålls kvinnor och män isär och deltar i separata klasser och tävlingar, där pengatilldelning och mediabevakning inte är rättvist fördelade. Dessutom är rasism och homofobi vanliga inslag i många delar av idrotten.

Boken är upplagd som en dialog mellan tre olika typer av skribenter: kritiska idrottsforskare som är tveksamma till nyttan av idrott, forskare som är positivt inställda till idrott som ett medel för att lösa allehanda sociala problem, och de som arbetar praktiskt med ungdomar och idrott (och som underförstått därmed är positivt inställda till ungdomsidrott). Ett värdefullt bidrag i boken är också det faktum att den gör olika röster hörda. I förordet tydliggjordes att dessa röster ofta utgår från olika perspektiv, och krasst uttryckt, olika verkligheter. Ett exempel på detta gavs genom att återberätta två inslag från konferensen. Jay Coakley, sociolog från University of Colorado, uppmanade konferensdeltagarna att förhålla sig kritiska till att idrott inte sällan används i preventivt syfte som ett socialt kontrollverktyg, särskilt för att kontrollera unga pojkar och män med afro-amerikanskt ursprung. Coakley ifrågasatte också den socialpolitiska strävan han menade låg bakom vissa personers önskemål att använda idrott som ett medel för att komma till rätta med ungdomsproblem. Nästa konferenstalare, Ed Cabil, lärare på en skola i Los Angeles, hade en dramatiskt annorlunda utgångspunkt. Han hade introducerat ett idrottsprogram (”Sports och academic tutoring”) på sin skola i mitten av 1980-talet. Vilka eventuella politiska och ideologiska implikationer detta program kunde ha var han inte medveten om, och heller inte särskilt intresserad av. Hans skäl till att starta programmet var helt enkelt att han tröttnat på att se sina elever dö. Han konstaterade att sedan programmet kom igång hade inte en enda elev på hans skola blivit dödad och han var också övertygad om att idrotten styrt bort många elever från brott och droger. Kritiska forskare skulle kanske på sant vetenskapligt manér ifrågasätta hur han kunde veta att det var just det nämnda programmet som hade denna effekt, eftersom någon annan bakomliggande faktor också kunde ha haft betydelse. Redaktörernas poäng med att återge detta exempel var inte att misskreditera någons argument utan att peka på de gemensamma nämnare som såväl akademiker som praktiker delar: Båda är ense om att idrott har betydelse och båda har en önskan om att en social förändring ska komma till stånd.

Paradoxes of Youth and Sport består av femton olika kapitel och författarna uppgår till ett trettiotal (exklusive förord och fyra olika samtal med journalister som avslutar bokens fyra olika delar). De tre redaktörerna, Margaret Gatz, Michael A. Messner och Sandra J. Ball-Rokeach, har inte haft ett lätt jobb att hålla ihop boken till en enhet. De har heller inte riktigt lyckats att ha ett tydligt fokus utan de många kapitlen spretar åt olika håll. I den första delen diskuteras huruvida idrott kan vara en tillgång för marginaliserade ungdomsgrupper eller inte. Del II handlar om media, speciellt hur ras, kön och våld presenteras i media. Här debatteras bland annat hur akademiker kan bli mer involverade i journalisters arbete och ha en bättre dialog med media. Del III handlar om etnicitet och huvudfrågan lyder: Under vilka villkor bidrar idrott till integration och under vilka villkor gör den inte det? När kan idrottsstjärnor stå som förebilder för ungdomar och när bör de inte? I del IV står våld, både på och utanför idrottsarenan, i förgrunden och författarna frågar sig bland annat om idrott kan vara en arena där pojkar och män lär sig att inte bruka våld mot andra män, kvinnor eller mot sina egna kroppar.

Det finns flera tänkvärda aspekter som tas upp i boken. I denna recension ska jag kommentera ett av de många kapitlen. Den tidigare nämnda sociologen Jay Coakley riktar i sin artikel svidande kritik mot den amerikanska socialpolitiken. Artikeln är i mitt tycke särskilt intressant eftersom det är sällan en så radikal kritik av det slaget framförs, särskilt i samband med att värdet av barn- och ungdomsidrotten också problematiseras. Hans poäng är att idrottsprogram (i boken talas mycket om sport programs och jag finner termen något svåröversatt då det inte rakt av går att skriva föreningsidrott, även om den termen trots allt kanske ligger närmast) knappast leder till förbättringar, utan snarare reproducerar sociala och ekonomiska orättvisor. Skälet till detta är, menar Coakley, att de fokuserar så starkt på att förändra individens problem istället för att förändra de strukturella faktorer i samhället som i sig är upphov till att marginaliserade och utsatta grupper hamnar i problem. Så länge vi inte arbetar med roten till det onda, dvs. förändrar det politiska systemet, kommer inte idrotten, hur väl utformad den än är, att i grunden lösa de stora ungdomsproblemen. Vi måste vara vaksamma, menar Coakley, när vi talar om unga människor som problem, speciellt unga män med afrikanskt ursprung – eftersom de verkiga problemen inte är ungdomarna i sig – utan arbetslöshet, fattigdom, rasism, dålig utbildning och den nedmontering av sociala välfärdprogram som Coakley anser har pågått under de senaste 20 åren i USA. Om det faktum att ett idrottsprogram erbjuds unga människor med problem drar bort uppmärksamheten från de ekonomiska orättvisor i samhället som är den verkliga orsaken till ungdomsproblemen, ja då har idrotten motverkat möjligheten att få till stånd nödvändiga sociala förändringar. Han skriver också att man är inne på en farlig väg om man tror att kronisk arbetslöshet, fattigdom och hopplöshet bäst löses genom att socialisera barn in i idrotten.

Coakley pekar också på att det föreligger två olika önskedrömmar om ungdomsidrott i USA, vilka han personligen ställer sig kritisk till. Den ena kallar han ”the social control and deficit-reduction dream”, som innebär att man tror man att idrott kan vara en väg för unga pojkar och män att ta sig i kragen och komma ifrån trubbel, droger och kriminalitet. Genom idrott socialiseras de in i samhället och hamnar på den rätta vägen. Coakley finner denna dröm ironisk eftersom den får unga män med problem att anpassa sig till ett system som skapar unga män med problem (som idrotten sedan förväntas ta sig an och få på rätt köl). Den andra drömmen, social opportunity and privilege-promotion dream, handlar istället om de socialt privilegierade ungdomarna som genom idrotten bland annat kan utveckla nödvändiga ledaregenskaper. Här ses idrott som ett slags mikrokosmos där tävling och konkurrens råder. De som tror på denna dröm menar att idrott gör unga människor bättre förberedda för det liv som väntar.

Boken är i sin framtoning och i de exempel som ges väl ”amerikanska” för att kännas riktigt givande. Därmed inte sagt att det inte är intressant att läsa om problem i andra kulturer, men de exempel som tas upp i boken känns, åtminstone än så länge får jag tillägga, ganska extrema och långt ifrån vår verklighet. När vi i Sverige debatterar ungdomsidrott tas ofta faktorer som tidig specialisering, värvningsproblematik, avgifter, ojämlika villkor för pojkar och flickor och liknande spörsmål upp. I Paradoxes of Youth and Sport är det i stället de stora ungdomsproblemen, såsom våld, mord, rashets, droger, tonårsgraviditet, etc. som diskuteras i anslutning till idrott. Det är förtjänstfullt men inte alltid så givande som man skulle kunna tro. Vi är helt enkelt inte där. Fast visst finns det vissa likheter. När jag läste det nyss kommenterade kapitlet av Coakley, kunde jag inte låta bli att dra paralleller till regeringens så kallade Handslag med idrotten och den miljard som ska satsas på barn- och ungdomsidrott under de kommande fyra åren. Visst skulle man, för att tala med Coakley, kunna hävda att dessa pengar, som bland annat ska användas för att öppna dörrarna för fler, hålla nere avgifterna, satsa på flickors idrottande, motverka droganvändning, förhindrar att de problem som är upphov till satsningen, inte löses. Vore det inte bättre att försöka komma till rätta med de strukturella samhällsproblem som leder till att alla barn inte har samma möjlighet att delta i idrott, istället för det man huvudsakligen gör genom Handslagssatsningen, försöker bota symptomen?

Paradoxes of Youth and Sport är läsvärd för alla med intresse för samhällsfrågor och barn och ungdomsidrott. Alla femton kapitlen håller dock inte samma standard. De delar jag fann mest teoretiskt underbyggda var de som tog upp genusfrågor, men så är också en specialist på området, Michael A. Messner en av redaktörerna.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message