Mycket kärlek och mycket hat när män älskar fotboll

Tags: , ,

Print Friendly

Aage Radmann
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Patrik  Asplund & Jonas Hållén Våldsamma teorier: Därför slåss killar i klubbarnas namn 166 sidor, inb. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg 2013 ISBN 978-91-7224-176-3

Patrik Asplund & Jonas Hållén
Våldsamma teorier: Därför slåss killar i klubbarnas namn
166 sidor, inb.
Stockholm: Hjalmarsson & Högberg 2013
ISBN 978-91-7224-176-3

Den gamle ex-skinheaden, ex-nynazisten och ex-huliganen Patrik Asplund är inte buskablyg i inledningen av sin bok, Våldsamma teorier: ”Denna bok ger svar på varför killar slåss i idrottens namn och vägen in i firmakulturen” (s.14). Friskt vågat, hälften vunnit? Nja inte riktigt kanske. Medan sociologer, etnologer, antropologer, historiker, psykologer och några andra akademiska discipliner fortfarande slåss om en definition som är allmängiltig för fenomenet huliganism producerar huliganerna själva en hel uppsjö av populärkulturella böcker och filmer om sin subkultur. När det gäller den erfarenhetsbaserade kunskapen kring svensk våldskultur innehar Asplund en särställning; han har slagits och blivit slagen i de olika subkulturer han har varit en del av. Själv har jag intervjuat och suttit i olika paneldebatter med honom genom åren. Första gången jag intervjuade Asplund var 1998 i samband med boken Från Gentleman till Huligan? (Andersson och Radmann 1998), och jag minns särskilt Asplunds uttalande om att ”[v]åldet är den största kicken, jag har provat de flesta droger, men inget slår våldskicken”. En gång när jag intervjuade honom på Djurgårdens kansli blev jag först introducerad till hans kamphund och sedan visade han mig de långa metallskenor som han fick inopererat i kroppen efter att några hade försökt döda honom genom att helt enkelt köra över honom med en bil med släckta lyktor efter en krogdispyt.

I sin tidigare bok Med hatet som drivkraft (2000) som handlar om tillhörighet, identitet och utanförskap gör Asplund upp med sitt tidigare liv: ”En resa i ett utanförskap som startade med en brand och som ledde mig in i gängkulturen som punkare, anarkister, huliganer och skinheads till en av de yttersta hatkulturerna i högerextremismen” (s 10). Sedan 1998 har han arbetat med den positiva läktarkulturen samt med flera olika sociala projekt inom ramen för både Fryshuset och Djurgårdens IF.

Omslaget till boken är i sig intressant: en man, troligen Asplund, knyter sin näve, stramar sina läppar över tänderna – klar för fight. Över hans ögon står det med vita bokstäver på en svar ram ”Våldsamma teorier” – brottslingens svartstämplade ögontäckning känns igen från otaliga bilder från pressen av kriminella. På omslaget som är svartvitt finns också en stjärna (gul och blå) som verkar vara snodd (i god firm-anda) från firmornas klädmärkes nummer ett, Stone Island.  Scenen är satt för bokens innehåll om våldsamma män. I England har det blivit en tradition att ex-huliganer ger ut sina biografier och där går genren under namnet Hooliporn. Asplunds andra bok, Stockholm United (2002), som är en fiktiv historia från den våldsamma supportermiljön i Stockholm, skulle kunna räknas som en svensk mjukporrvariant av de engelska hooliporns.

Men här har vi en kille som har skrivit tre böcker om sina våldsupplevelser och som nu, efter att ha passerat 40, reflekterar över ”hur kunde det bli så här”? Asplund använder Maslows behovstrappa som teoretisk förklaringsmodell – inte nog med det – han gör en egen firmatrappa som skall förklara förekomsten av huliganvåldet:

  1. Välja lag/Objektfixering
  2. Rivalitet & Gemenskap
  3. Identitet och förebilder
  4. Våldskickar och entusiasm

Samhället har schabblat bort socialiseringsarenor för manlig identitet som till exempel militär värnplikt. När killar fick göra lumpen så blev de män och ett av de stora problemen idag är att ”[v]i har någonstans glömt bort att vi är djur som har nedärvda drifter och evolutionära funktioner för överlevnad som inte passar in i dagens samhälle” (s 12). Förutom detta ”samhällssvek” på makronivå så sker det ett lika stort vuxensvek på mesonivå genom att vuxna idag inte tar ansvar för den yngre generationen genom att inte vara de ”trygghets- och skyddsfaktorer” vuxna borde vara (s 40).

Tittar man sedan på individnivå, inifrån och ut, istället för utifrån och in, så är det kärleken till det egna laget som är grundkittet i all supporterkärlek. Och ja, att de flesta firmakillar verkar älska sitt lag, det håller jag med Asplund om till hundra procent. I klacken får man en identitet, både en individuell och en gruppidentitet, och många upplever en äkta och autentisk gemenskap – för många den starkaste och mest autentiska gemenskapen i ens liv. Inte oviktigt. Denna gemenskap stärks genom medias hantering av våldsproblematiken, vilket jag diskuterar i avhandlingen Huliganlandskapet (Radmann 2013). Asplund skriver:

Artiklarna och berättelserna från våra härjningar blev en del av vår gemensamma historia. Nykomlingar fick höra berättelserna för att inympas med den rätta ’andan’. För oss som varit med ett tag fungerade berättelserna som ett gemensamt ”kulturarv”; det var vår samlade kamp för vårt lag, som fördes vidare mun till mun, via dåligt kopierade tidningar och till slut även via internet. Som forna tiders berättelser vid lägerelden, då ärrade krigare berättade för unga män om strid, hjältemod, stora segrar och svidande nederlag.

Musiken och kläderna var också viktiga ingredienser för subkulturen – i boken synliggörs musiken genom att flera kapitel börjar med olika textlåtar som handlar om ungdom, utanförskap, våld, som t ex Cock Sparrer’s låt Because you’re young (s 44).

Det symboliska våldet är ett återkommande tema med nidvisor, svordomar och hot riktade mot domare, motståndare, med flera.  ”Bönder” och ”bondjävel” har enligt Asplund används i över 2000 år för att häckla motparten, och även historikern Torbjörn Andersson har valt titeln Spela fotboll bondjävlar på en av sina fotbollsböcker (Andersson 2011). Fast frågan är om vi inte har kommit fram till bondens revansch idag genom populära TV-program som ”Bonde söker fru” och ”Farmen”, och stora forskningsprojekt som ”Foodkick” och ”Från jord till bord”.  Har det blivit inne att vara bonde – ser vi en 2000-årig läktartradition på upphällningen? Kanske ett sidospår, men som vi alla vet så säger nidvisornas innehåll en hel del om vad samhället accepterar och vad man tydligt tar avstånd ifrån.

Asplund konstaterar att våld ger makt och detta är ett viktigt konstaterande som ofta glöms bort när man undersöker våldets karaktär, oavsett om det handlar om idrottsvåld eller hustrumisshandel. Han slår också fast att majoriteten av firmakillar gillar att slåss, inte enbart i samband med idrotten, men också på krogar och restauranter.

Asplunds bok ger flera bra uppslag till varför killar slåss i samband med idrott, men hans teoretiska resonemang lämnar en del övrigt att önska. På s 105 ger han en kort huvudförklaring till varför han slogs i klubbens namn: ”Miljön var en annan anledning till at jag slogs. Runt fotbollen finns det mängder av möjligheter att få kickar: spänningen i matchen, trycket på läktaren, sångarna, hatet, rivaliteten, glädjen, den totala upplevelsen”.  I detta citat ligger en stor del av förklaringen till varför män slåss i samband med idrott, och Asplunds levda erfarenheter ger onekligen boken en autentiskt och äkta karaktär.

Men hur ser det ut i England kring huliganismen – där har man väl fått bukt med problemen?

Peter Grønlund Fodboldhæren: Englands hooligankultur set og fortalt indefra 215 sidor, hft., ill. Danmark: Herreværelset 2013 ISBN 978-87-92660-29-9

Peter Grønlund
Fodboldhæren: Englands hooligankultur set og fortalt indefra
215 sidor, hft., ill.
Danmark: Herreværelset 2013
ISBN 978-87-92660-29-9

Nej, inte riktigt, om man skall tro den danska författaren, Peter Grønlund, som har skrivit boken ”Fodboldhæren. Englands hooligankultur set og fortalt indefra”. Fast skrivit och skrivit – boken består av citat från 27 huliganer och 14 ”experter”,och Grønlunds förtjänst är väl snarare att han har intervjuat, kategoriserat och tematiserat innehållet. Och det har han gjort riktigt bra. Också här hittar vi ett våldsamt bokomslag – killar som slåss med engelsk polis och på omslagssidan sätts agendan:

”Englændere er et ø-folk. Vi er født til at fucking slås” (Tony Harrison).

Tony Harrison är en av sju Top Boys som utgör stommen i ”Fodboldhæren” – av de 24 huliganer är det alltså sju så kallade Top Boys. Alla dessa sju finns också med på bild i boken.  Top Boys är en benämning på de främsta ledargestalterna inom firmakulturen. Patrik Asplund var en av Top Boysen i Sverige när det begav sig för hans del.

Grønlunds bok ger en tidvis detaljerad och mångfacetterad bild av det engelska huliganlandskapets historia och framväxt. Han lyfter fram att det var ett reklamjippo från transportkompanierna Persil och British Rail, där man gjorde det möjliget för supportrar att resa landet runt och därmed möjliggjorde våldet: ”Voldelige fodboldfans fik mulighed for at rejse med til udekampe i hele landet” (s 15). 1960-talet brukar räknas som huliganismens födelsedecennium – då började fans från Chelsea, Millwall och West Ham att slåss mot varandra i London. Våldet var rätt oorganiserat fram tills på slutet av 1970-talet. Då började man organisera sig och firmakulturen började materialisera sig. Från början gick våldet, musiken och modet hand i hand.

Ginger Bob, en annan av de sju Top boys, är den som får störst utrymme i boken. Hans egen förklaring till att han är en våldsman lägger han på sin tidigare släkt:

Jeg interesserer mig for slægtsforskning, og det viser sig, at mine aner, på min mors side, kan spores tilbage til en dansk vikingekonge. Jeg har vikingeblod i årerne. Jeg tror, det er derfor, at jeg kan gå fuldstændigt bersærk – og det er nok også derfor, at jeg er så bleg i huden (s 49).

Rivalitet och lokalt hat lyfts fram som huvudförklaringar till den engelska huliganismen, där derbyna mot lokalkonkurrenten är den våta våldsdrömmen. Det är också i de sammanstötningarna man oftast använder vapen: knivar, knogjärn, stiletter, tårgas, raketer, slagträn, och andra tillhyggen. Uppfinnesrikedomen verkar stor när det gäller våldsattribut, enligt Ginger Bob: ”Igennem tiden har folk kunnet finde på vad som helst. Jeg har stået på et stadion, hvor vi blev bombarderat fra alle sider med tomater med barberblade i”. Tomater och rakblad – den kombinationen har inte jag sett i ett enda av de tusentals matprogram som sköljer över en.

Den så kallade hederskulturen mellan firmorna verkar frånvarande och vapnen närvarande i den engelska slagsmålkulturen jämfört med den svenska. Fast engelsmännen själva menar at de har en hederskodex jämfört med polska firmorna.

Ett kapitel handlar om den resande engelska ”fotbollsarmén”, där mötena mellan England och Skottland toppar våldsmötena. Big Jon minns:

Igennem åren har jeg set og varet med til en del med det engelske landshold, men volden til kampene mod Skotland er det vildeste, jeg nogensinde har oplevet. Vi har mødt dem i 1985, 1987, 1988, 1989, og vi har smadret alt og alle på vores vej. Det har været et sindssygt amokløb hver gang. Jeg vil mene, at England-Skotland nok er en af de største og mest forbitrede rivaliseringer i verden” (s 70).

Hatet verkar leva lika starkt i dag som under 1980-talet enligt flera av de som citeras i boken och anledningen till hatet kan ha olika bakgrund:

Vi hader derimod Tyskland, Tyrkiet og Irland. Tyskerne på grund af verdenskrigene, tyrkerne på grund af de to kujonagtige drab på to Leeds-fans i 2000 og irerne på grund af de mange IRA-drab på fuldstændige uskyldige englændere (s 74).

Medias roll spelar också en viktig roll för Englands huliganlanskap. Inför VM i Frankrike 1998 offentliggjorde många engelska tidningar namn och bild på engelska bråkstakar; ”Name and Shame” omnämns detta som i England. Dåvarande statsminister Tony Blair gick i samband med detta ut och uppmuntrade alla arbetsgivare att sparka de personer som kategoriserades som huliganer i media – något som i sin tur drabbade många oskyldiga (s 79). Paul Scarrot, enligt boken en av världens mest ökända huliganer genom tiderna, ”elskede at være i medierne/…/ Han elskede, at han blev et ikon i hooligankredse og i medierne. Sladder- og rendestensjournalister købte nogle gange øl til ham for at få han til at slås og lave ballade. Scarrot elskede det” (s 93).

I kapitlet om Hillsborough, där den största läktarkatastrofen i Englands fotbollshistoria ägde rum 15 april 1989, ägnas media särskilt uppmärksamhet. 96 personer mellan 10 och 67 år dog och 766 personer skadades. Flera medier och speciellt tabloidtidningen The Sun hängde ut fansen själva som huvudanledningen till dödsfallen. På The Sun’s förstasida konstaterade man ”fakta” den 19 april 1989 om att fans hade stulit från offren, att några fans pissade på modiga poliser och att fans misshandlade räddningspersonal. Horribla påhopp på människor i djup sorg och förtvivlan och som först 22 år efter katastrofen fick sin upprättelse. Den 12 september 2012 blev en ny rapport offentliggjord som visade att 41 av 96 av dödsoffren hade kunnat räddas, att polisen hade ändrat 116 av 164 polisrapporter, och att polisen konsekvent hade försökt lägga skulden för olyckan på offren. Efter denna rapport gick både statsminister David Cameron och The Sun ut och bad alla efterlevande om en offentlig ursäkt (s 106).

Forskaren Gary Armstrong konstaterar:

Det er et faktum at politiet og tabloidpressen en gang imellem sover i samme seng. De har en interesse i hinanden. Journalisterne vil gerne skrive historier, der kan sælge, og politiet vil gerne have historier, der gavner dem selv, i cirkulation” (s 120).

Det blev ett paradigmskifte i engelsk läktarkultur efter det våldsamma och tragiska ”svarta decennium” som 1980-talet omnämns som. Taylor-rapporten som skrevs efter Hillsborough-katastrofen utmynnade i 76 förslag som skulle förbättra säkerheten på de engelska arenorna och tre av dessa förslag verkar ha ändrat läktarkulturen i grunden. Biljettpriserna blev mycket högre, vilket gjorde att många inte hade råd att se fotboll. Endast sittplatser tilläts och man skulle också titta framåt när man väl satt på läktaren, och sedan införde man videoövervakning (s 124). Skyltar som uppmanade till allt från anti-våld till ”say no to bad language” ändrade snabbt det engelska läktarbeteendet. Och straffen blev hårda för de som bröt mot de nya reglerna – man kunde få flera års karantän om man ropade svordomar efter motståndarna (s 126). Och enligt nämnda Gary Armstrong har ändringarna gett resultat: ”Man kan sige, at de højde billetpriser, den strenge adskillelse af hjemme- og uteholdets fans og all-seater-stadioner er den pris, engelsk fodbold har betalt for at slippe af med uro og ballade på stadion” (s 132).

En annan men inte lika omskriven anledning till att huliganismen minskade i England var rave-scenen och dess enorma betydelse, speciellt åren 1989-1994. Musik, dans och droger tog över scenen mer och mer under dessa år enligt flera av de intervjuade i boken. Top Boy Ian Bailey: ”Dødsfjender fra rivaliserende firms krammede hinanden og fortalte, hvor meget de elskede hinanden. Sammen dansede de natten væk” (s 142). Så istället för att slåss så blev det kramar, dans och droger några år.

Dagens engelska huliganlandskap är ett lugnt landskap jämfört med tidigare. Flera av de intervjuade säger att polis och rättsväsen har lyckats med att får bort det mesta av problemen och då speciellt i Premier League.

Politiet og alle kameraerne har ødelagt den scene, jeg godt kunde lide. Men i de lavere divisioner og i non-league-divisionerne, hvor det stadigvæk findes enkelte stadioner med ståpladser, kan det stadigvæk være sjovt. Det sker selvfølgelig lidt i Premier League og Championship en gang imellem, men det er helt klart i de lavere rækker, tingene sker. (s 196).

I baksidestexten till boken kan man läsa att ”Hooliganisme er mere og andet end vold /…/ Grundstenene er venskab, modetøj og lokalpatriotisk ære – og så selvfølgelig fodbold”. Helt klar är detta kärnvärde i huligankulturen men författaren borde lagt till kriminalitet, missbruk och förstörelse – för dessa ingredienser går som en röd tråd genom boken. ”Vi havde travlt med at stjæle fra byens guldsmede og alle de andre butikker – i mange butikker lykkedes det os at få kasseapparaterne med ud, uden at vi blev opdaget. Vi stjal alt, vi kunne komma i nærheden af” (s 95).

Boken har många givande bilder som kompletterar texten och intervjuerna på ett fruktbart sätt. Bildmaterialet består av ”idolbilder” på Top Boys, några tidningsklipp, bild på olika tatueringar, slagsmål, polissammanstötningar, firmors visitkort – allt som allt så kompletterar bilderna väl innehållet i boken. I slutet av boken går författaren genom de ”bästa” böckerna och filmerna i Hooliporn-genren samtidigt som han tipsar om de ”bästa” nymedieklippen på YouTube med mera. På detta sätt faller Grønlunds bok väl in i det kommersiella och populärkulturella fält som huliganismen numera utgör.

Efter alla populärkulturella böcker och filmer, och numera också i form av blockbusters på YouTube, så verkar fenomenet huliganism attrahera en större publik än någonsin. Om läsaren ursäktar ordvalet så skulle jag vilja citera en av dem jag själv har intervjuat i samband med arbetet kring SOU 2012:13: ”Huliganrunkandet ökar hela tiden. Folk som inte själva vill slåss vill ta del av riktiga slagsmål. Det är inne”. Båda dessa böcker ger en bra inblick i huligan- och slagsmålskulturen kring fotbollen – Asplunds huvudsakliga förtjänst är hans ”etnografiska” erfarenheter från olika subkulturer vilket gör att han kan sätta firmakulturen in ett större sammanhang som handlar om identitetsutveckling, kamratskap och våldets mening (för de som utövar det). Grønlunds fokus på den engelska huligankulturen ger genom sina tematisteringar en fördjupad inblick i kulturen, både för den försiktigt nyfikna och den vana ”hooliporn”-läsaren.

Båda böckerna är väl värt att läsa för alla som intresserar sig för män och maskulinitet, media, huliganism och idrottsrelaterat våld.

Copyright © Aage Radmann 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message