151 fotbollsderbyn, och många fler, i Göteborg, åren 1897–2014

Tags:

Print Friendly

Lennart K Persson
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet


Martin Alsiö Derbydags: Vänskaper och rivaliteter i Göteborgs fotbollshistoria 205 sidor, hft. Malmö: Arx Förlag 2014 ISBN 978-91-87043-49-9

Martin Alsiö
Derbydags: Vänskaper och rivaliteter i Göteborgs fotbollshistoria
205 sidor, hft.
Malmö: Arx Förlag 2014
ISBN 978-91-87043-49-9

Martin Alsiös bok Derbydags innehåller 18 empiriska kapitel som varierar i omfång mellan 3 och 24 sidor. Härtill kommer de icke kapitelbetecknade avsnitten Inledning, Upplägg, Sammanfattning och Källor samt ett tidigt biografiskt avsnitt om ”Triggern” Theodor Andersson. Frånsett det sistnämnda innehåller boken inte några foton.

Göteborg betecknas i boken som fotbollens huvudstad och IFK tilldelas rollen som Göteborgs ledande klubb i såväl ekonomiskt, publikt som sportsligt avseende. Huruvida ÖIS eller GAIS är stadens andralag framstår enligt författaren som ”en fråga om smak”. Vid sidan av dessa tre alliansklubbar ”har historien sett fem allvarliga utmanare med skiftande framgångar”, skriver författaren. De fem är Göteborgs FF, Redbergslids IK, Gårda BK, Västra Frölunda IF och BK Häcken. Dessa åtta föreningar och deras roller i derbysammanhang är de som behandlas i boken.

Boken bjuder inte på någon problemdiskussion, inte på någon syftesformulering och inte heller på några samlade specifika frågeställningar, vilket måste beklagas. På skilda ställen och med, till synes, olika innehåll förekommer dock vissa hithörande deklarationer. I avsnittet Upplägg sägs att ”[d]enna bok är ett försök att ur Göteborgsperspektivet berätta fotbollshistorien” och med anknytning till historikern Leopold von Ranke tillägger Alsiö ”utifrån ’vad som verkligen hänt’”. Denna anknytning kan förefalla lärd och smårolig men vittnar knappast om insikt i dagens historieteoretiska grundidéer, särskilt inte från en person som studerat vid universitet. I Upplägg får vi också veta att det faktum att mötena mellan IFK och ÖIS har genererat högst publiksnitt ”är en av flera frågor som diskuteras i respektive derbykapitel, där vi också försöker fördjupa oss i de olika derbynas karaktär och inbördes relationer mellan klubbarna”. Till mötena mellan IFK och ÖIS återkommer författaren i sin baksidestext. Detta derby ”handlar om fotbollsspelets kulturella utveckling”. I genomgången av det ”ställs viktiga frågor om hur det vackra respektive det effektiva spelet utvecklats”. Vilka av dessa och andra av författarens frågor är retoriska och vilka besvarar han? kan jag undra. Flera tillhör definitivt den första kategorin och vissa av de övriga besvaras långtifrån fullständigt.

Upplägget är sådant att ämnet för varje kapitel utgör mötena mellan två lag, ett derbypar. Dispositionen, i detta fall ordningsföljden, styrs av de publiksnitt, ”från högst till lägst”, som gäller för derbyparens möten genom åren. Ett sådant upplägg må ha vissa pedagogiska fördelar men medför samtidigt nackdelar. Själva presentationsformen cementerar i det närmaste en statisk uppfattning av objekten. För läsaren blir det synnerligen svårt att skapa sig en samlad bild av utvecklingen över tid. Detta gäller även beskrivningen av de olika klubbarnas spelsätt och spelidéer som i författarens framställning tenderar att vara i det närmaste oförändrade under de studerade åren.

Enligt bokens baksidestext bygger författaren sin framställning på ”gedigen grundforskning i samtida primärkällor”. Denna formulering som i stort återkommer i bokens avsnitt Upplägg föranleder invändningar. Huruvida forskningen är ”gedigen” tycker jag att författaren ska överlåta till andra att bedöma. Uttrycket ”samtida primärkällor” är en sammanblandning av skilda historievetenskapliga begrepp. Samtida källor har i princip tillkommit samtidigt med det studerade objektet medan primärkällor kan vara av senare datum. Primär innebär att forskaren själv väljer en viss källa/källgrupp som förstahandskälla för sin studie.

Innebörden är rimligen att hela underlaget för en studie inte behöver redovisas vid undersökningar som inte har akademisk härkomst.

Alsiös föregående bok 100 år med Allsvensk Fotboll (2011) recenserades på idrottsforum.org 2012 av David Holst Olsen. Han fann resultaten omöjliga att bedöma eftersom texten, med något enstaka undantag, var ”klinisk renset for kildehenvisninger”. Olsens kritik har till synes haft en viss effekt på Alsiös författarskap. Den nu föreliggande boken avslutas med ett avsnitt med rubriken Källor. Den kortfattade texten i detta inleds med följande något svårbegripliga formulering: ”De huvudsakliga källorna till denna bok har varit tidskrävande grundforskning i dagstidningar och sporttidskrifter, förbunds- och föreningsarkiv.” Något senare levererar författaren denna principiella deklaration: ”Eftersom detta inte är en akademisk avhandling finns ingen anledning att redogöra för varje källa.” Denna utsaga måste jag beteckna som egendomlig, ja, nonchalant mot en kritisk granskare. Innebörden är rimligen att hela underlaget för en studie inte behöver redovisas vid undersökningar som inte har akademisk härkomst. En person som hyser den uppfattningen riskerar enligt min mening definitivt att förlora i trovärdighet. I stället för en konkret redovisning av sitt källmaterial väljer författaren att ange ett antal böcker. De böcker han förtecknar är ”något av den litteratur som skänkt mig mest glädje under arbetet” – ett ganska ovanligt och märkligt urvalskriterium för en litteraturlista, menar jag. Förteckningen upptar totalt 48 titlar. I texten i bokens 18 kapitel anförs med klara referenser bara sex, möjligen sju av dessa och de tilldelas mycket ringa utrymme. Med anknytning till avsnittet om Olsen (ovan) uppträder reflektionen: är alla resultat i boken en följd av Alsiös studie eller återfinns en del av dem i litteraturen – utan att det sägs?

”Det är också mediernas reportage som utgör huvudkällor till denna bok”, skriver författaren på bokens näst sista (!) textsida. (Jämför med det första citatet i mitt föregående stycke). Om det bestämda ordet mediernas ändras till det obestämda tidningars så instämmer jag helt. Den arkivforskning författaren talar om i avsnittet Källor avsätter inte några tydliga spår i framställningen. Detsamma gäller de intervjuer som nämns vid ett enstaka tillfälle. Texten innehåller många explicita referenser till tidningar men också en stor mängd där tränare, ledare, spelare och andra citeras utan att vi får veta varifrån citatet är hämtat. Detta beteende är oacceptabelt. Sammantaget innehåller kapiteltexterna omkring 60 bestämda referenser till tidningar, om kända men oplacerade krönikörers hemvist också inräknas. Betydligt över 40 av dessa står GP för och enbart sju avser GT, fem avser GMP och en Ny Tid (IB tre och AB två). Med hänsyn härtill förefaller det motiverat att fråga om det är GP:s – och inte hela pressens – skildring av och bedömning av derbyfenomenet som författaren återger. Det måste betecknas som en klar brist att författaren inte har givit en öppen och tydlig redovisning av sättet att genomföra sin pressundersökning, oavsett dess karaktär.

”Den viktigaste metoden”, säger författaren i bokens sista (!) avsnitt, ”har varit komparativ och syftat till att försöka få fram ett genomgående tema i varje derbyberättelse.” Vad som avses härmed är inte enkelt att förstå eftersom boken saknar en tydlig problemformulering. I den mån källorna ger ”olika perspektiv på samma händelse” är det angeläget att fråga sig ”vems verklighet som återges”, fortsätter författaren. Några avancerade exempel på behandling av denna intressanta fråga kan jag inte finna i hans text.

Uppkomsten och bruket av begreppet derby hade förtjänat en mera utförlig belysning. Har uttrycket använts kontinuerligt i det samtida svenska källmaterialet från 1890-talet fram till idag eller börjar det nyttjas först senare och då endast vid somliga av de studerade ”derbykonstellationerna”? Med hänsyn till bokens titel förefaller detta vara en mycket angelägen fråga där svaret, i stort, tyvärr uteblir.

Varje kapitel inleds med en relativt kortfattad karakteristik av derbyparet. Dessa avsnitt går i åtskilliga fall utanför den egentliga undersökningen och är i flera fall resultatföregripande men bjuder definitivt på trevlig läsning. Några av derbyna förses med särskilda epitet. Mötet mellan IFK och ÖIS benämns Kulturhuvudstadsderbyt, det mellan GAIS och IFK Arbetarderbyt och det mellan ÖIS och GAIS Originalderbyt. Efter den inledande karakteristiken presenteras i enkel tabellform en översikt över lagens möten med antal segrar och oavgjorda resultat samt publiksnittet, allt uppdelat på decennier.

Såsom möten mellan lagen räknas ”större tävlingsmatcher”. Någon uttalad definition av detta begrepp presenteras inte men uppgifter i tabellerna visar att matcherna ifråga tillhör tidiga pokaltävlingar, SM/Svenska Cupen, Allsvenskan, kval till denna, Corinthian Bowl, seriespel i division 1 (Kvalsvenskan), 2 och 3 samt Göteborgsserien klass 1. En tabell fördelar antalsmässigt lagens möten på olika arenor. Varje kapitel avslutas med en tablå där derbyparets alla möten, i enlighet med författarens urval, förtecknas vad beträffar matchdatum, resultat, spelplats, publiksiffra, slutliga tabellplaceringar och matchkategori. Tablån kommenteras i en kort efterföljande text.

I viss utsträckning lyckas författaren motverka detta problem genom att tillföra texten moment och inslag som egentligen är irrelevanta i sammanhanget men trevliga att ta del av.

Huvuddelen av texten i varje kapitel ägnas åt ”Minnesvärda matcher”. Hur detta begrepp ska definieras sägs inte och här tycks vi vara helt utlämnade till författarens godtycke. Antalet s.k. minnesvärda matcher varierar kraftigt beroende på hur länge föreningarna varit verksamma och på vilka nivåer de befunnit sig i tävlingssammanhang. Förhållandet kan belysas genom tre exempel. I fallet IFK–ÖIS, där författaren totalt förtecknat 145 matcher, utgör de ”minnesvärda” 21 (mellan 1905 och 2009), i fallet Häcken–GAIS 42 respektive 13 (mellan 1955 och 2012) och i fallet Gårda–ÖIS 16 respektive 3 (mellan 1936 och 1946). Totalt omfattar boken 151 referat av minnesvärda matcher. Varje sådan match tilldelar författaren vanligen mellan 1/3 och 1/1 sida i sin behandling. En följd av detta upplägg medför att huvuddelen av bokens text blir mycket repetitiv, enformig och katalogtrist att läsa. I viss utsträckning lyckas författaren motverka detta problem genom att tillföra texten moment och inslag som egentligen är irrelevanta i sammanhanget men trevliga att ta del av. Här ger han – det vill jag gärna framhålla – prov på djup och bred kunskap på det fotbollshistoriska området, ibland med visst överflöd.

Några få exempel på mindre anmärkningar och en större invändning vill jag också framföra. Gårda är en stadsdel, tidigare ett municipalsamhälle, och inte ett kvarter varför det förefaller malplacerat att tala om ett kvartersderby i fallet Gårda mot GAIS. Sten Pålssons smeknamn var ”Teskedsgubben”, inte något med gumma. Björn Nordqvist är inte främst känd som mittfältare och Reine Almqvist inte som mittback. BK Häcken har producerat historiker vid sina 50- och 60-årsjubiléer och dessutom när Gothia Cup firade 20 år, vilka borde ingått i författarens litteratur. Påståendet att Erik Börjesson gick över från IFK till ÖIS samma kväll som IFK förlorade den sista och helt avgörande matchen i Svenska serien 1910 bedömer jag som ett rent påhitt av författaren. Om författaren hade valt att inräkna DM-spel bland dem han benämner ”större tävlingsmatcher”, åtminstone under den tid DM verkligen uppfattades som något stort, så hade GAIS första seger över ÖIS blivit förlagd till 1912 och inte som nu 1915. Bland större tävlingsmatcher mellan ÖIS och GAIS väljer författaren att inräkna fem möten i tävlan om en pokal 1897 och sex motsvarande matcher 1898. Med utgångspunkt i detta fastslår han att seriespelet i Sverige inleddes i Göteborg 1897 och han kallar de hithörande matcherna Göteborgsserien. Detta är en bedömning som jag inte delar. Enligt min mening är det inte rimligt att tala om ett seriespel när antalet tävlande lag bara är två och kampen gäller en tillfälligt uppsatt pokal. Så var fallet i Göteborg de fem åren mellan 1897 och 1901. När duon i kampen om konsul Grebsts pokal blev en trio 1902 kan termen seriespel möjligen kännas rimlig och så är än mera fallet när fem lag följande år kämpade om en motsvarande pokal. Linjen fram mot 1904 när Svenska Bollspelsförbundet organiserade ett reguljärt seriespel i Göteborg fördelat på två klasser är tydlig.

I bokens Sammanfattning, tre sidor, förväntar man sig att ”vänskaper och rivaliteter”, nyckelorden i bokens undertitel, ska bli föremål för en framträdande och speciell behandling. Så är inte fallet. I detta avsnitt, som lika gärna skulle ha kunnat kallas Analys, är det helt andra moment som lyfts fram. Författaren uppger här att han tycker sig se fyra teman som återkommer i samtliga 18 derbyrelationer: Abstrakt eller konkret konfliktområde, Medial vikt, Publik elitnivå och Sportslig elitnivå. Bokens korta diskussioner kring dessa teman har begränsad konkretion och är därför inte helt enkla att följa i alla avseenden. Under rubriken Abstrakt eller konkret konfliktområde framhåller författaren att ”många klubbar” i sin marknadsföring försöker profilera sig som laget för en stadsdel, en samhällsklass eller liknande. Härmed skapas avsiktligt konfliktsituationen vi och de. Texten under rubriken Medial vikt förefaller säga att ett derby som media ägnar ringa uppmärksamhet antagligen inte är något ”hett derby” (!). I avsnittet Publik elitnivå påpekar författaren det rimliga – och föga märkliga – i att ett derby lockar väsentligt fler åskådare än en förenings övriga matcher. Landets populäraste derby genom tiderna är mötet mellan IFK och ÖIS. Den direkta motsatsen i Göteborg är vad författaren kallar Utmanarderbyt Häcken–V. Frölunda som står för det lägsta publiksnittet av de derbypar som behandlas i boken. Den enskilt högsta publikssiffran vid en derbymatch, 50 690, härrör från mötet i division 2 Södra mellan GAIS och IFK i maj 1976. I avsnittet Sportslig elitnivå konstaterar författaren, ganska självklart, att alla dramatiska och spännande derbyn inte har tillhört spel i Allsvenskan.

Utifrån ett historievetenskapligt perspektiv, i meningen att historievetenskap handlar om människor eller grupper av människor som samhällsvarelser, kan det beklagas att författaren i så ringa utsträckning söker knyta an sina resultat och analyser till samhällsutvecklingen i stort under den långa studerade perioden. Framställningen hade utan tvivel fått ett rejält lyft, en annan spänst och relevans om författaren hade varit lite mera aktiv på detta område genom att i någon utsträckning diskutera exempelvis kommersialisering, professionalisering, strukturomvandlingar samt kommunikations- och medieutveckling.

Vad kan berömmas i Alsiös bok förutom det jag redan har anfört? För en person med mina intressen, och vi är många, kan frågan ges ett flerfaldigt svar. Boken handlar om fotboll, om sådan i Göteborg och den har en historisk dimension. Trots ett flertal felaktigheter av olika slag är texten behagligt lättläst. Ämnet är, i princip, välvalt och högintressant och den arbetsinsats som utförts kan tveklöst betecknas som stor. Bokens största förtjänst finner jag vara de omfattande statistiska sammanställningar som inleder och avslutar varje kapitel. Det hade, som jag ser det, dock varit en stor fördel om de statistiska delarna hade presenterats mera samlat i stället för som nu ett avsnitt i varje kapitel. Då hade de olika derbyna och deras resultat- och publikmässiga karaktär på ett tydligare sätt kunnat jämföras med varandra och göras till föremål för en mera genomgripande analys. Det korta avsnittet om ”Triggern” har högt läsvärde. Det kunde lämpligen ha utökats och publicerats fristående. Här som på många övriga ställen måste jag emellertid ställa frågan: vilka källor och vilken litteratur bygger författaren på och hur har han arbetat för att nå sina resultat? Detta illustrerar påtagligt dilemmat och svagheten med Alsiös bok. Hans ambition är hög. Han vill genomföra en omfattande studie, en undersökning med en historievetenskaplig ansats, men han klarar inte av att uppfylla de krav på transparens som bör gälla för läsarens möjlighet att sakligt och objektivt granska och bedöma den.

Copyright @ Lennart K Persson 2015

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message