Idrott, politik och svart motståndskamp under det kalla kriget

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Anders Östnäs
Lunds universitet


Damion L. Thomas
Globetrotting: African American Athletes and Cold War Politics
209 pages, paperback.
Urbana and Chicago, IL: University of Illinois Press 2017 (Sport and Society)
ISBN 978-0-252-08263-4

Inledning

Boken illustrerar på ett tydligt sätt den komplexa situation som afro-amerikanska idrottare befann sig i under kalla krigets dagar, där idrotten – läs elitidrotten – spelade en roll som ett verktyg i den politiska kampen mellan öst och väst, mellan stormakterna USA och Sovjetunionen. Raskriget i USA på 50–60-talet användes av Sovjet som ett vapen mot USA – ett vapen som kontrades av amerikanarnas frihetstankar gentemot Sovjets stängda förtryckarsamhälle.

Boken är ett i mitt tycke mycket intressant dokument om kalla kriget och elitidrotten. Som stor idrottsintressent, läsare, utövare, forskare, mm reflekterade jag mycket kring idrottens koppling till det samhällspolitiska skeendet under framför allt 1960- och 70-talen. Jag känner igen mycket av det som avhandlas samtidigt som en hel del är nytt!

Boken är disponerad i fem kapitel:

  1. The Showcase African American: Paul Robeson, Jackie Robinson, and the Politics of Cold War Prosperity and Repression
  2. “Spreading the Gospel of Basketball”: The Harlem Globetrotters, the State Department, and the Minstrel Tradition, 1945–54
  3. Playing Politics: The Formation of the U.S. War-Era Athletic Foreign Policy
  4. “The Good Negroes”: Propaganda and the Racial Crisis
  5. Black Power: international Politics and the Revolt of the Black Athlete

Boken inleds med introduktion och avslutas med epilog, noter, biografi och index.

Tidsperioden för boken omfattar 1945–1968, där författaren Damion L. Thomas framför allt grundar sin text på utrikesdepartementets (State Department) handlingar. Det handlade om att få svarta elitidrottsmän att framstå som prominenta medborgare i stället för svarta offer för det vita förtryckarsamhället. Författaren är curator för Museum för Sport vid Smithsonian National Museum of African American History and Culture och boken ingår i serien ”Sport and Society”, med redaktörerna Aram Goudsouzian och Jaime Schultz. Boken ger en intressant tillbakablick på kopplingen mellan afroamerikansk idrottshistoria och det kalla kriget.

Jag ska fortsättningsvis ta upp några – i mitt tycke – intressanta vinklingar kring ovan nämnda idrottshistoria och det kalla kriget.

Några förgrundsaktörer

Svarta elitidrottare har sedan början av 1900-talet funnits i USA, men det har i första hand handlat om individuella idrottare som boxaren Jack Johnson – den förste svarte boxningsvärldsmästaren 1908–1915. Han försvarade för övrigt sin titel inte mindre än 17 gånger – näst mest i boxningshistorien. Sedan följde ett antal boxningslegendarer som Joe Louis, Sugar Ray Robinson och givetvis den störste av dem alla – Muhammad Ali. Den senare råkade jag och en kompis för övrigt möta med hans entourage på en krog i Londons Soho i juli 1966. Det blev några öl tillsammans!! Sen måste man också nämna 100m-löparen och längdhopparen Jesse Owens – dominant i OS i Berlin 1936.

En av förgrundsfigurerna för de svartas sak inom elitidrotten var – för mig överraskande – Paul Robeson, från början stjärna inom amerikansk fotboll, men sedermera känd som skådespelare och kanske framför allt bassångare. Tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson verkade han aktivt för afro-amerikaner inom elitidrotten. Intressant nog kan även Gunnar Myrdals banbrytande verk An American Dilemma från början av 1940-talet, där den svenske nationalekonomen fokuserade på rasproblematiken i USA, ses som ett teoretiskt komplement till Robesons och Robinsons ansträngningar för större jämlikhet för svarta inom konst och idrott.

Boken ger en intressant tillbakablick på kopplingen mellan afroamerikansk idrottshistoria och det kalla kriget.

Ett annat exempel från 40–50-talen är den amerikanska afro-amerikanska basketgruppen ”The Harlem Globetrotters”, som under lång tid turnerade världen över med sin ”showbasket”. De var förvisso excellenta basketspelare, men i fokus stod underhållningen. Jag såg gruppen när de var i Malmö i början av 60-talet och jag liksom övriga i publiken hade fantastiskt roligt. Här fanns naturligtvis en baktanke: att föra ut den amerikanska livsstilen, som också inkluderade de svarta. Andra sidan av myntet ansåg många vara att de inte var “riktiga” basketspelare utan showmen av lägre rang och därmed exkluderade i det amerikanska samhället. De var i negativ bemärkelse ett slags Al Jolson- figurer, som man mer kunde skratta åt. De sågs i vilket fall som helst som viktiga aktörer i det kalla kriget.

Utvecklingen under 1960-talet

1960-talet var en omvälvande tid i modern amerikansk historia. Arbetet för större rättigheter för afro-amerikaner i USA påbörjades av president Kennedy och fullföljdes efter Kennedys död 1963 av president Lyndon Johnson i och med “Civil Rights Act” från juli 1964. Tanken var att rasismen i USA skulle utplånas genom denna i sig banbrytande akt. Detta var dock en illusion. Motståndet i Södern var stort, vilket bidrog till framväxten av Martin Luther Kings reformistiska fredsrörelse, liksom av den mer revolutionära Black Power-rörelsen.

USA var i slutet av decenniet en smältdegel av motstridiga rörelser. Här fanns motståndet mot Vietnamkriget, rasoroligheter i flera amerikanska storstäder, främst Chicago, brutala mord på bl.a. Martin Luther King och Robert Kennedy, men även flower-powerrörelsen och andra ungdomsmanifestationer. Idrottsligt stod OS i México ut i form av de amerikanska svarta löparna Tommie Smith och John Carlos. Tommie Smith vann 200 m på världsrekordtiden 19,83 (stod sig i nära 10 år) före den vite australiensaren Peter Norman på 20.06 med John Carlos på tredje plats (20.10). Samtliga tre bar emblem rörande OPHR (Olympic Project for Human Rights) – ett emblem som skapats av sociologen och medborgarrättskämpen Harry Edwards. Väl uppe på podiet sträckte amerikanerna upp sina armar med knutna händer i svarta handskar – en symbol för Black Power. Och höll dessa där under den amerikanska nationalsången. De bar dessutom svarta sockar i stället för skor som en symbol för ”svart fattigdom”. Löparna blev sen avstängda av det amerikanska friidrottsförbundet. Deras symboliska handling brukar betraktas som den tydligaste politiska manifestationen i den olympiska historien!

1970- och 80-talen

Idrotten i form av bordtennis spelade en icke oväsentlig roll för det historiska närmandet mellan USA och Kina. 1971 inbjöds det amerikanska bordtennislandslaget till Kina. Detta var ett första steg i den s.k. pingpong-diplomatin. Året efter besökte president Nixon de kinesiska ledarna i Kina – ett land som efter kommunisternas maktövertagande 1949 varit slutet mot större delen av omvärlden. Det frostiga förhållandet började lösas upp.

En annan händelse som förde storpolitik samman med idrotten var USA:s bojkott av OS i Moskva 1980, vilket följdes upp av Sovjets bojkott av Los Angeles-OS 1984. Den som menar att idrott och politik inte hör samman är enligt min mening uppenbarligen helt fel ute!

Copyright © Anders Östnäs 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message