Norsk antologi om idrott och retorik som kan rekommenderas

Tags: ,

Print Friendly

Anders Östnäs
Nordic Evaluation Group, NORDEG


Hans-Ivar Kristiansen & Odd Nordhaug (red)
Retorikk, idrett og samfunn
369 sidor, hft.
Oslo: forlag1 2010 (RetorikBiblioteket)
ISBN 978-82-9273-531-2

Inledning

Den här boken utgör del sju i en retorikserie utgiven av forlag1 i Oslo. Den föregående hade titeln ”Retorikk, etik och næringsliv”. Antologin är ett samarbetsprojekt mellan Norge och Danmark, där framstående fackfolk från de bägge länderna deltar. Tyvärr saknar man svenska tänkare i boken (undantaget idé- och mijöhistorikern Sverker Sörlin – se boken Kroppens geni om de norska skidstjärnorna), vilket visar att vi – inom den här genren – ligger klart efter.

Boken är uppdelad i fyra delar: Prolog (tre artiklar om retorikens grunder); Idrott, retorik och samhälle (sex artiklar om retorik relaterad till främst foboll, handboll och mediabilder); Idrott, retorik och näringsliv (sju artiklar om idrott och retorik relaterat till ledarskap, där OS ges som exempel); samt Epilog (om backhoppningens estetik och en avslutande dikt av Olav H. Hauge).

Här finns ett antal välkända idrottsforskare i Norge (främst) och Danmark som norskorna Dagmar Dahl (førsteamanuensis vid Høgskolen i Finnmark, forskar om idrott och religion; var panelföreläsare vid SVEBI-konferensen i Kalmar 2010), Kari Fasting (professor vid Norges idrettshøgskole, NIH) och Gerd von der Lippe (professor emerita i idrottssociologi vid Høgskolen i Telemark); därtill Svein S. Andersen (professor vid NIH), Trygve Beyer Broch (doktorand vid NIH), Erland O. Gitsø (universitetslektor vid NIH), samt Dag Vidar Hanstad (FD och instituttleder vid NIH). Sen finns några forskare som inte primärt sysslar med idrottsforskning, men som har intresse för idrott som praktikerexempel – samtliga utom en verksamma på olika institutioner i Norge: Arild Linneberg (litteraturvetare), Bente R. Løwendahl (ledarskap), Johannes Nymark (lingvistiker), och Øyvind Sæther (ledarskap). Ende dansk är Bo Kampmann Walther, lektor i medievetenskap i Odense. Bokens redaktörer – Hans-Ivar Kristiansen (driver norska Retorikakademin) och Odd Nordhaug (professor vid Norges Handelshøgskole) – är bägge retorikexperter med ett antal skrifter till sina namn. I bokens författarpresentationer saknas märkligt nog en bidragsgivare, Rune Rønning (organisationsutvecklare), som i boken problematiserar begreppet coaching.

Jag kommer fortsättningsvis att reflektera utifrån bokens olika delar, där min fokus framför allt ligger på idrott, retorik och samhälle, som jag ser som mest intresseväckande utifrån mitt perspektiv.

Prolog

I de tre inledande avsnitten tar bokens redaktörer upp en del kring retorikens elementa. Här presenteras på ett pedagogiskt sätt retorik som begrepp och retorikens utveckling. Retorik har som de flesta vet sina rötter i antikens Grekland och kan enkelt uttryckas som läran om argumentering. Tidiga retorikföreträdare var Aristoteles (retorik= läran om att övertyga)  och senare romarna Cicero och Cato, men jag menar att även Sokrates bör nämnas. Denne var ju en samtalare och retoriker av rang och ansågs av de athenska makthavarna vara en verbal ungdomsförförare, och han valde 399 f.Kr att lämna jordelivet genom att tömma giftbägaren. Retoriken anses innehålla sju grundelement: fundering, argumentering, disponering, formulering, memorering, agerande och förklaring. Retoriken är på väg tillbaka inom akademin och i Sverige finns idag ett antal professurer i ämnet. Den mest kände svensken inom området är troligen Kurt Johannesson – professor emeritus – med ett antal skrifter på sitt samvete.

Dessa inledande avsnitt kan ses som en liten grundkurs i retorik och bildar en förståelsebas för kommande artiklar, som relaterar retoriken till olika aspekter av idrotten. En mycket bra grund att stå på inför läsningen.

Idrott, retorik och samhälle

Dagmar Dahl inleder med en artikel som behandlar idrottens möte med religionen. De religioner som behandlas är kristendomen, islam och buddhismen. Hon tar här OS som exempel och menar att det finns likheter mellan OS och religionen. Varje religion har liksom OS sina ritualer, där OS i ett övergripande perspektiv har elden som förs från Athen till respektive OS-ort och brinner synligt under OS-perioden samt invigning och avslutning som blir till både nationella och internationella manifestationer av gemenskap. Idrotten kan också jämföras med det kalvinistiska idealet, där rationalitet, målinriktning, prestation och arbetsetik ställs i fokus. Även profeten Muhammed och Gautama Buddha betonade vikten av viss fysisk aktivitet. Samtidigt betonas idrottens avarter – doping, överdriven nationalism, person-/idolkult – som något negativt av de tre religionerna. Detta sker för övrigt inom idrottens egna domäner.

Bo Kampmann Walther tar upp symbiosen mellan media och idrott utifrån fotbollens mediaestetik. I dagens digitala värld kommer media fotbollsspelarna inpå livet. Ingenting undgår dagens kameror. Förr var fotbollsutövandet det centrala för media – idag kompletteras vad som händer på banan med mer eller mindre djupa intrång i spelarnas familjeliv. Sensationsivern finner inga gränser, framför allt inom kvällspressen. Walther tar upp David Beckham som exempel, som både utnyttjades och utnyttjade media. Ett symbiotiskt förhållande i sig.

Överhuvudtaget används här mängder av krigsmetaforiska termer som anfall, försvar, använda sin kanon/kanonskott, lös ammunition (lösa skott).

Johannes Nymark beskriver fotbollen som verktyg för hävdandet av ideologier och nationella känslor alltifrån Mussolinis Italien på 1930-talet fram till dagens nyliberala samhälle. Sänker man blicken från samhällsideologier till fotbollsideologier så talar man idag om Barça-spelet med Messi och Iniesta som huvudkreatörer, och förr om den s.k. wienerskolan på 1930-talet. Barça-spelet med ett extremt bollhållande kompletterat med snabba instick på djupet vid straffområdet är allmän känt och beundrat. Italienska Inters extrema defensiv var med rätta fruktad på 1960-talet. Sen kan man ju (inom parentes) i dagsläget undra över Hamréns fotbollsideologi – om han har någon…

Trygve Beyer Broch & Kari Fasting bygger på Brochs matersuppsats om konstruktionen av manliga handbollsspelare eller egentligen ”handbollskrigare”. Via diskursanalys kommer författarna fram till att det råder en form av maskulinitet, där handbollsmatchen medialiseras som ett krig eller som en Westernfilm, där man som krigare står upp för sitt land och där det gäller att ”vinna slaget”. Överhuvudtaget används här mängder av krigsmetaforiska termer som anfall, försvar, använda sin kanon/kanonskott, lös ammunition (lösa skott). Man ska då ha i minnet att i Norge handlar det i första hand om damhandbollen, där männen får spela andra fiolen. Norge har varit och är fortfarande nummer ett i världen inom damhandbollen med OS-guldet i London som det senaste beviset. Det skulle vara intressant att få ta del av en studie av norska damhandbollsspelare. Sker medialiseringen på samma sätt eller…?

Gerd von der Lippe fokuserar på en tidigare handbollsidol i Norge – Kristian Kjelling – och hur han konstrueras som en maskulin idrottsidol både ur ett verbalt och visuellt perspektiv. Kjelling var som bäst 2005.  I sin analys använder hon sig av diskursanalys och kända genusforskare som Butler och Connell. I likhet med föregående artikel konstrueras Kjelling som en maskulin stereotyp – en riktig man som personifierar den ”norska urkraften”, en norsk hjälte. Samtidigt är idoldyrkan flyktig – skador och sämre prestationer tenderar snabbt att reducera idolstatusen. Så även för Kjelling, som efter skada före VM 2007 aldrig riktigt kom tillbaka – och media fokuserade på andra ”handbollsobjekt”.

Jørn Bue Olsen diskuterar frivillighetsretorik och idrottsledarskap utifrån ett personligt perspektiv. Utgångspunkten är det aristoteliska etikbegreppet, vilket i överförd bemärkelse kan uttryckas på följande sätt: Hur ska vi organisera idrotten för att få bäst möjliga utfall? Olsen, som är en ”idrottsnörd”, har bred erfarenhet av olika idrotter både som aktiv och ledare. Hans tes är att idrotten och även övrig frivilligverksamhet inte förändrats i takt med samhällsförändringar. Idrotten kan i mångt och mycket ses som en konservativ bromskloss. Hans förslag till förändring innebär bl.a. högre kompetens i styrelsearbetet, inrättandet av speciella idrottsavdelningar i kommunen och bättre kontakt mellan kommun och klubbar i form av idrottsråd. Här kan man nämna att ökad styrelsekompetens är på gång i framför allt våra storklubbar. Samtidigt är det ingen garanti för att verksamheten alltid blir till det bättre. Man kan från malmöhorisont påminna sig om de ekonomiska turerna och turbulensen i Malmö Redhawks och till viss del Malmö FF. Samarbetsorganisationer kring idrotten som bollplank till kommunen finns i många svenska städer, vilket är positivt. I flertalet kommuner i Sverige bakas idrotten samman med kultur och fritid i kultur- och fritidsnämnder och avdelningar, vilket inte alltid är lyckligt. Idrotten ställs mot kulturen samtidigt som bägge dessa system är lågprioriterade i kommunens totala verksamhet. Olsens artikel är i det stora hela mycket tankeväckande.

Idrott, retorik och näringsliv

Den här delen innehåller sju artiklar av Odd Nordhaug, Erlend Gitsø, Rune Rønning, Svein S. Andersen & Øyvind Sæter, Odd Nordhaug & Bente R. Løwendahl (två artiklar) och Dag Vidar Hanstad. Jag ska här lyfta fram några punkter från de sju artiklarna. Mycket av innehållet grundar sig på modern managementlitteratur med perspektiv som band annat det rationella, det nyinstitutionella och det symboliska relaterade till idrotten (Nordhaug). Nordhaug menar vidare att ledarskapsretoriken är i ständig förändring med nya grepp, bilder och retoriska infall. Här finns, menar jag, en form av inre ”dialog” mellan idrottens retoriska uttryck och näringslivets managementsymboler. Ett exempel är begreppet coach som alltmer vinner intrång i det offentliga livet som livsstilscoacher, arbetslöshetscoacher etc. Gitsø tar i sin artikel upp att det finns anledning att diskutera begreppet coaching i retoriska termer. Han utgår precis som Kristiansen & Nordhaug i inledningsartikeln från retorikens sju grundelement och slutsatsen blir att coaching i slutändan är liktydigt med retorik. Rønning vill i sin artikel problematisera begreppet coaching, som han menar – med all rätt – har blivit alltför brett och i viss mån intetsägande. Andersen & Sæter beskriver i sin artikel prestationskultur och kompetensmobilisering, Nordhaug & Løwendahl fokuserar i två artiklar på kommunikation och språkutveckling i samband med organiseringen av OS i Lillehammer 1994, varefter Hanstad avslutar i OS-riktning ”framåt” – kampen om vinter-OS 2018 i Tromsø. Samtliga artiklar är intressanta, välskrivna och tänkvärda.

Epilog och avslutande reflektion

Boken avslutas med två skönlitterära bidrag – en om backhoppningens estetik och en avslutande dikt om Kupperns löp i OS i Squaw Valley 1960. Kuppern var smeknamnet på Knut Johannesen, som var Norges skridskostjärna på den tiden – ofta i kamp med Sveriges världsstjärna Jonny Nilsson. En bra avslutning! Ja, det är som säkert har framgått en enligt min mening mycket imponerande bok med ett mångfald av intressanta artiklar av kloka forskare. Här finns överskridande resonemang både av idrottsforskare av facket och annat fackfolk som har stort intresse av idrotten. Vad man bland annat slås av är vilken erfarenhet och kunskap alla har av idrotten både som praktiskt utövande och i mer teoretisk mening. Sammantaget: en bok att verkligen rekommendera!

Copyright © Anders Östnäs 2012

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message