Intressant om koreansk idrott och identitet i Sydkorea och USA, men akademiska brister skämmer

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Anders Östnäs
Lunds universitet


joo

Rachael Miyung Joo
Transnational Sport: Gender, Media, and Global Korea
336 sidor, hft., ill.
Durham, NC: Duke University Press 2012
ISBN 978-0-8223-4856-6

Inledning

Den här boken är baserad på Joos etnografiska studier i Seoul och Los Angeles i syfte att visa hur sport kan skapa olika bilder av Sydkorea i ett globalt perspektiv. Joo är Assistent Professor i American Studies och verksam vid Middlebury College i Vermont, men har också tillbringat ett år på Duke University i Durham, North Carolina, där också boken är förlagd.

Vad vet vi egentligen om Sydkorea? Och vilka idrottsutövare och idrottshändelser känner vi till och förknippar med Sydkorea?

Här kommer inledningsvis lite fakta om Sydkorea: landet är indelat i nio provinser och sju stadsregioner, där presidenten (väljs på fem år) är statsöverhuvud och högst ansvarig för den verkställande makten. Parlamentet har 299 ledamöter, där huvudparten väljs vid direkta och allmänna val vart fjärde år. Sydkoreas folkmängd är knappt 50 miljoner innevånare, där huvudstaden Seoul har cirka en femtedel eller cirka 10 miljoner innevånare. Ytterligare nära 30 miljoner människor beräknas tala koreanska, varav cirka 22 miljoner i Nordkorea. Ytan är cirka en fjärdedel av Sveriges. Landet betraktades på 1990-talet som en av de fyra asiatiska ”tigrarna” vid sidan av Hongkong, Taiwan och Singapore genom den snabba övergången från jordbruksland till ett avancerat industriland (idag världens 13:e största ekonomi). Många av landets högteknologiska varumärken känner vi väl till som Samsung, Hyundai, Daewoo och LG. Vid Potsdamkonferensen 1945 bestämdes att Korea skulle delas vid 38:e breddgraden i en sovjetisk och en amerikansk zon. Detta ledde till att Korea 1948 delades i republiken Sydkorea och den folkdemokratiska republiken Nordkorea. Konflikter mellan de bägge staterna ledde i början av 1950-talet till Koreakriget – ett krig som i idrottstermer kan sägas ha slutat oavgjort och där något fredsavtal ännu i denna dag inte slutits. Länderna är alltså teoretiskt sett fortfarande i krig med varandra. Man ska också komma ihåg att Korea under perioden 1910-45 var en japanskt koloni.

Men hur är det med våra idrottsliga kunskaper om Sydkorea? Ja, två evenemang känner säkert de flesta till: OS i Seoul 1988 och VM i fotboll 2002 (delat med Japan). I OS nådde Sydkorea en hedrande fjärdeplats i nationssammandraget efter Sovjet, DDR och USA med 12 guld, 10 silver och 11 brons. Vid OS i London 2012 blev landet femma med 13 guld, 8 silver och 7 brons. Och i VM i fotboll 2002 blev man oväntat fyra efter vinster mot bland annat Italien (åttondelen) och Spanien i kvarten. Sen föll man knappt mot finalisten Tyskland och även i bronsmatchen mot Turkiet. Joo tar i boken upp den nationella stoltheten som uppväcktes i samband med framgångarna vid VM i fotboll. I golf är Sydkorea en stormakt med 42 spelare på LPGA Touren (damtouren), där koreanskorna sedan flera år har tagit över Annika Sörenstams fallna mantel och dominerar med namn som Se Ri Pah och So Yeon Ryu. I engelska ligan finns också ett antal sydkoreanska spelare. Man ska också ha i åtanke, vilket är bärande i Joos framställning, att det finns en stor koreansk minoritet i USA på cirka 1,5 miljoner, av vilka många kom som flyktingar i samband med Koreakriget. Av dessa bor ett betydande antal i Californien.

Sammanfattningsvis måste Sydkorea beskrivas som en idrottslig stormakt, men fortfarande relativt okänd för oss svenskar. Men för att återgå till huvudfrågan: vilka bilder skapar den koreanska idrotten utifrån ett globalt perspektiv?

Disposition

Boken är uppdelad i tre delar:

  • Situating Transnational Media Sport
  • Reading Masculinities and Femininities through Transnational Athletes
  • The Transnational Publics of the World Cup.

Del ett och två är indelad i två kapitel, medan del tre har tre kapitel. Boken avslutas med en lång sammanfattning. Jag kommer att ta upp varje del för sig för att avsluta recensionen med några reflektioner.

Situating Transnational Media Sport

I inledningen tas upp vilken stor vikt som framgångarna vid VM i fotboll 2002 hade för Sydkorea som nation samtidigt som strömmen av turister medförde en ökad kunskap och förståelse för andra nationers språk och kultur. Ser man till historien var koreanen Son Ki-jong en tidig idrottsikon. Han vann maratonloppet vid OS i Berlin 1936 vilket skapade ett ökat intresse för idrotten i det då sammanhållna landet. Han tävlade i visserligen under japansk flagg men hans framgång skapade en ökad känsla av sammanhållning bland koreanerna. Efter tudelningen av Korea 1948 fanns en del idrottsligt samarbete mellan Nord- och Sydkorea, som sedan bröts genom Koreakriget 1950-53. Idrotten kom inte förrän i början på 1960-talet upp på den sydkoreanska agendan i samband med det nationella identitetsbygget i Sydkorea. Även Nordkorea tog upp idrotten, men här handlade det mer om träning av militären – att fysiskt bygga upp en stark armé inför ett eventuellt kommande krig med antagonisterna i syd. Nordkorea isolerade sig alltmer och idrottsutbytet med övriga världen dröjde. Som en liten utvikning kan jag nämna att Nordkorea gjorde sensation i VM i fotboll i England 1966 genom att ta sig vidare från gruppspelet bland annat via 1-0 mot Italien. Jag var själv på plats i Middlesborough i juni det året och var lika förvånad som alla andra över nordkoreanernas spelstyrka. Sen föll de i kvarten mot blivande bronsmedaljörerna Portugal efter sensationell ledning med 3-0. Vid det skedet kom portugisernas storstjärna och ikon Eusebio igång och avgjorde matchen nästan på egen hand; den slutade 5-3.

Park hade framför allt koncentrerat intresset mot skolidrotten, medan Chun vände sig utåt – mot omvärlden.

Media och då framför allt TV började fokusera på idrott i Sydkorea – framför allt boxning och brottning – i slutet av 1960-talet. Under 1970-talet, även kallad televisionseran, blev idrott alltmer populärt och intresset vidgades mot fotboll, volleyboll, basket, bordtennis och inte minst high school baseboll. Även i tidningarna fick idrotten större utrymme. Politiska ledaromställningar (presidenten Park avrättades 1979 genom en militärkupp och general Chun trädde till) i Sydkorea ledde också till en ökad fokusering kring idrotten som mynnade ut i Asian Games 1986 och OS i Seoul 1988. Park hade framför allt koncentrerat intresset mot skolidrotten, medan Chun vände sig utåt – mot omvärlden. Den officiella OS-affischen 1988 gav också avsiktligt intrycket att Sydkorea var en nation som rest sig från förstörelse och fattigdom after Koreakriget till att bli en modern industristat – en asiatisk ”tigerstat”. De olympiska spelen kan också ses som en seger i det kalla kriget för det kapitalistiska Sydkorea gentemot det kommunistiska Nordkorea samtidigt som det var en nationell kraftsamling av enorma mått. TV-utbudet och övrig media handlade i stor utsträckning om just OS. Detsamma inträffade fjorton år senare i samband med VM i fotboll – fast i mindre skala. Då delades dessutom VM med Japan, de forna härskarna.

os-seoul-1988-posterJoo nämner också att YMCA (KfUM) hade en viss betydelse för idrotten globalisering genom ”friendly meetings” med koreaner i Japan, Kina och USA, vilket skapade kontakter ”overseas” och ökade samhörigheten mellan moderlandet och koreaner i andra länder.

Koreankänsla (koreanness) i USA

Intresset bland korea-amerikaner beträffande idrott fokuserar ofta på koreanska stjärnor och deras insatser. Via media (TV, tidningar, radio) tar de del av vad som händer inom idrotten i Sydkorea, något som skapar en identitetskänsla med det gamla hemlandet. Samtidigt följer många – framför allt andra generationens korea-amerikaner – även den amerikanska toppidrotten. Det kan tolkas som att korea-amerikaner snarare är integrerade än assimilerade. Språket och gamla seder tillsammans med kontakten med den sydkoreanska idrotten blandas med den amerikanska kulturen både inom och utom den idrottsliga sfären. Här anför Joo att 9/11 2001 har utgjort en vattendelare inom det amerikanska samhället i stort liksom inom den amerikanska idrotten – nationalismen har frodats på alla håll. Joo menar också att idrottsmedia har fört Sydkorea allt närmare USA och dess korea-amerikaner. Det handlar också om att sydkoreanerna i hemlandet också fått ökad kunskap och förståelse för amerikansk idrott och amerikansk kultur.

Hur ser sydkoreaner på korea-amerikaner? Via intervjuer kommer Joo fram till att sydkoreaner framför allt betraktar korea-amerikaner som just sydkoreaner även om dessa tillhör andragenerationens eller till och med tredjegenerationens sydkoreaner. Språket och etniciteten kan därmed tolkas som starkare än influenserna från det ”nya” hemlandet, den amerikanska kulturen.

Reading Masculinities and Femininities through Transnational athletes

Koreanska idrottare är inte bara symboler för koreansk nationell styrka på en global kapitalistisk idrottsmarknad utan fungerar även som representanter för asiatisk-amerikansk maskulinitet. Ett exempel är den sydkoreanske simmaren Park Tae-hwan, som vann guld i simning i Beijing 2008 på en arena som dittills varit förbehållen vita simmare från västländerna. Han blev som ”avvikare” en nationell ikon i likhet med Australiens Hackett och USAs Phelps – en ikon med en maskulinitet som kunde jämställas med den internationnella simningens toppar. Detsamma gällde för basebollspelaren Chan Ho Park, som blev en mediastjärna genom sin rikedom och inte minst dyra vanor – en stjärna som ofta exponerades i skvallerpressen. Dessa ikoner tillsammans med andra kan enligt Joo ses dels som aktörer på en global mediamarknad i en kapitalistisk värld, dels som exponenter för nationell styrka inför eventuellt nya konflikter med Nordkorea. Här får man ha i åtanke att Nordkorea har kanske världens starkaste armé sett till invånarantalet och att landet utgör ett ständigt hot mot den sydliga grannen. Korea-amerikaner tenderar också att dra till sig sponsorer från större företag i Sydkorea, med Samsung som ett exempel.

Man talar allmänt om det sydkoreanska golfundret i likhet med att man under 1980-talet talade om det svenska tennisundret.

Samma tendens kan iakttagas hos kvinnliga sydkoreanska elitidrottare som exempelvis tidiga världsgolfare som Se Ri Pak. Hon utmanade Annika Sörenstam i slutet av 1990-talet genom att bland annat vinna två majors på LPGA-touren 1998 – som rookie! Tio år senare är cirka tio procent av golfarna på den amerikanska LPGA-touren från Sydkorea. Detta har skapat en enorm nationell stolthet i Sydkorea samtidigt som företag som Samsung har sponsrat med stora belopp. Detta innebär också en viktig symbol för landet som en global stormakt. Man talar allmänt om det sydkoreanska golfundret i likhet med att man under 1980-talet talade om det svenska tennisundret. Det senare innebar bland annat att vår forskarkollega från GIH, Rolf Carlson utifrån sin licentiatsavhandling från slutet av 1980-talet kunde åka runt i världen för att förklara fenomenet. Samma fråga ställdes då som nu – vad var hemligheten? Ungefär samma faktorer har förts fram både i det svenska och sydkoreanska fallet: hårt arbete, självdisciplin, mental styrka och starkt stöd från anhöriga. En möjlig skillnad mellan tennis- och golundren är att de svenska tennisstjärnorna specialiserade sig relativt sent – att till exempel Mats Wilander sysslade med andra idrotter som till exempel fotboll och ishockey. Detsamma kan sägas gälla även för Björn Borg. De koreanska golfstjärnorna inledde sitt golfspelande tidigt och andra idrotter var knappast aktuella. Sen får man inte glömma bort den symboliska effekten att framgång föder framgång. Björn Borg blev tidigt en förebild enligt devisen: kan han kan väl jag. Detsamma gällde för Sydkorea genom Se Ri Paks genombrott. Sammantaget: framgångssymboler är viktiga för kommande idrottsgenerationer.

The Transnational Publics of the World Cup

Denna tredje del avhandlar det senaste sydkoreanska storevenemanget – VM i fotboll 2002 (delat med Japan). Vad innebar evenemanget för sydkoreanerna och inte minst korea-amerikanerna? Sammantaget ett fantastiskt lyft för Sydkorea som nation. Och Sydkoreas fotbollsframgång att nå semifinalen fick dåvarande presidenten Kim Dae Jung att utbrista ”att detta var den lyckligaste dagen i nationens historia”. Även om det väl var något av en överdrift så säger det en del om landets ökade självkänsla.

Staten samverkade i samband med VM med de fria marknadskrafterna, kraftigt understödda av media, och det sydkoreanska laget – The Red Devils –fick ansenlig publik support. Vissa konspiratoriska källor menar att lagets väg till seminfinal också fick ”support” av domarna genom en del tveksamma domslut på vägen till semifinalplatsen. Till skillnad från Japan intog de sydkoreanska supportrarna en mer nationalistisk linje; japanska supporters hejade ofta på länder som Brasilien och England. Det kan tolkas som att Sydkorea intog en liknande hållning som Japan på 1960-talet, som då befann sig i ungefärligt samma läge – man talade om det japanska ekonomiska undret, och OS i Tokyo 1964 blev en nationell manifestation av stora mått. Sydkorea år 2002 var också en framväxande ekonomisk stormakt som satte den nationella stoltheten i högsätet.

VM i fotboll skapade nationell stolthet också bland korea-amerikanerna, som dels i stora skaror tog sig till evenemanget, dels via media följde evenemanget och The Red Devils framgångar. Sammanhållningen mellan sydkoreaner och korea-amerikaner ökade påtagligt.

Några avslutande reflektioner

Förutom det intressanta ämnet – sydkoreansk idrott och dess inflytande på den koreanska självkänslan och den koreansk-amerikanska kulturen, ett område som är för många svenskar förborgat – är boken förvånansvärt spretig. Den innehåller knappast några speciellt oväntade resultat och metoddelen är helt outvecklad. Den är lite pratig, upprepande och i viss mån osammanhängande. Det är en bok som trots ämnet lämnar mycket att övrigt att önska. Bland annat hade man gärna sett en utveckling av metoddelen och en tydligare strukturering av resultatdelen. Det var stundtals svårt att att hitta den röda tråden, om den nu överhuvudtaget fanns. Joo är definitivt en engagerad forskare med stort patos för sitt ämne, men en större klarhet har man rätt att kräva. Kanske det kommer i en kommande bok?

Copyright © Anders Östnäs 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message