Om dopningsskandaler och kalla krigets återkomst

Print Friendly, PDF & Email

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


kutte300En ny och omfattande dopningsskandal, som bland annat lett till att rysk friidrott kastats ut från idrottsfamiljen, lägger för närvarande skuggor över idrotten. Vissa skulle säga att idrottens trovärdighet, ännu en gång, satts på prov. Den senaste skandalen bärs dessutom fram på vindar från det kalla kriget.

Allt började med en dokumentär på tysk tv i december 2014. I programmet hävdade man att det förekommer ”systematisk dopning” inom rysk friidrott. Detta var tillräckligt för att antidopningsbyrån Wada, idrottsvärldens egen dopningspolis, skulle tillsätta en utredning. I slutet av förra året offentliggjordes den första delen av två i en omfattande rapport.  Anklagelserna bekräftades.

Detta fick i sin tur det internationella friidrottsförbundet (IAAF) att agera genom att med omedelbar verkan stänga av rysk friidrott från alla internationella tävlingar. Beslutet gäller tills vidare, och kan till och med sträcka sig över OS i Rio senare i år.

I början av detta år, i samband med publiceringen av rapportens andra del, kom skandalen dessutom att fördjupas ytterligare. Nu kunde man även visa att IAAF:s förre ordförande, Lamine Diack, hade organiserat en mörkläggning av den ryska dopningen, vilket gör just den här skandalen till något utöver det vanliga.

Samtidigt blåser det in vindar från förflutna tider. Stämningar från det kalla kriget har återvänt till den globala idrottsscenen. I Väst kan man argumentera att man nu äntligen fått bevis för vad man alltid trott: att det löper trådar från dopningsindustrins laboratorier till den ryska statens inre sfär. Så grävs gamla gränser mellan Öst och Väst fram; vålnader från ”spökstater” som DDR och Sovjetunionen är uppe och vandrar igen på idrottsarenorna.

Därmed inte sagt att dopningsindustrin skulle vara mindre omfattande i Väst. Skillnaden är möjligen att man i Väst outsourcat det moraliska och politiska ansvaret till privata företag och enskilda individer, vilket innebär att exempelvis idrottsförbunden i Väst kan svära sig fria från moralisk och politisk skuld för dopningsbruket.

Hur som helst kan man konstatera att ”dopningsskandaler” har kommit att bli en integrerad del av idrottens underhållningsmaskin.  Detta är nödvändigtvis inte till idrottens nackdel. Tvärtom indikerar såväl de stormaktspolitiska aspekterna som de kittlande Frankenstein-fantasierna beträffande medicinska manipulationer av människokroppen, att idrott är mer än bara en lek.

De återkommande skandalerna utgör därför heller inget verkligt hot mot idrottens trovärdighet. Snarare skulle man kunna hävda att idrotten lever gott på sina skandaler. Att idrottsrörelsen många gånger låtsas som någonting annat kan i själva verket ses som en del av spelet.

Copyright © Kutte Jönsson 2016
Artikeln är en delvis omarbetad version av en kulturkrönika publicerad i Sydsvenskan 10/2. 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message