Sportifieringen av varpa

Tags:

Print Friendly

Jan Olsson

Ti kast’ varpe börjar med en rivstart: ”Du ska ge fan i stenvarpan och plastic-padding förbudet. Annars ska vi märka dig och ge dig en ståplats i Stockholms ström.”

Vad är nu detta jag fått i min hand, något av Guillou eller Mankell? Kommer fortsättningen att handla om ett mordvapen i form av en avsågad metallvarpa kaliber 4,2 kg, eller cyanid i drickun? Jag förväntar mig dessutom minst en blodig lammskalle under sängtäcket hos någon idrottspamp i Stockholm.

Men vi befinner oss på Gotland och inte Sicilien. Leif Yttergren, lektor vid idrottshögskolan i Stockholm, tar oss säkert tillbaka till ett något mer vetenskapligt och sakligt lite torrare förhållningssätt till varpan, och tur är väl det. Författaren har rötter i den gotländska myllan och har med Ti kast’ varpe fyllt en lucka inom idrottens kulturhistoria. De gotländska idrotterna/lekarna är på många sätt unika och dokumentationen har varit undermålig.

I början av boken får läsaren bekanta sig med det gotländska samhället, idrottsrörelsen och idrottshistorien. Varpan är en mycket gammal idrott och arkeologer har hittat varpastenar som är cirka 2000 år gamla. Vidare görs vissa jämförelser på ett internationellt plan och begrepp som lokal/regional identitet och nationalsport förklaras. Varpan har varit en mycket viktig kulturbärare och blivit en stark symbol för det gotländska. Men hur stark, och hur viktig? När jag läser boken får jag en känsla av att varpan som den mest betydelsefulla idrotten på ön blir aningen överdriven. Det är knappast så att var och varannan gotlänning hivar varpor på sin fritid. Visserligen visar Leif Yttergren med statistik att varpan haft flest föreningar av alla idrottsgrenar ända fram till 1999, då innebandyn gick förbi. Likaså har varpan varit större än exempelvis fotbollen i antalet föreningar. Boken är relativt rik på tabeller och det hade varit av intresse att ta del av antalet utövare i respektive idrott, inte bara antalet klubbar. Det hade tydligare klargjort varpans ställning bland andra idrotter på ön.

Av de gotländska idrotterna är det just varpan som man försökt ”exportera” och göra populär både nationellt, och i någon mån internationellt. Den ingår i RF-familjen och har där fått anpassa sig och sportifierats som alla andra idrotter. Det är denna process som, speciellt i bokens andra halva, författaren vill göra oss läsare uppmärksamma på. En röd tråd genom boken blir de motsättningar som finns inom varpasporten. Å ena sidan de gotländska kastarna och deras organisation som vill hålla kvar mycket av lokal förankring, kultur och gotländsk identitet inom varpan; å andra sidan fastlänningarna som har majoritet i Svenska varpaförbundet och som vill byråkratisera och reglera sporten betydligt mer än vad de gotländska varpaförespråkarna vill acceptera. Författaren belyser bland annat regelfrågor där parterna är oense, till exempel: övertramp vid varpans utkast, tiebreak för att korta matcherna, klubbdräkters utseende, alkohol eller inte under tävlingar samt stenvarpors utseende. De gotländska varpaförespråkarna vill med näbbar och klor hålla fast vid de seder som omger varpan och där den sociala samvaron kanske är viktigare än själva tävlingsmomentet

Meningsskiljaktigheterna kulminerar med varpastriden som utbryter i början av 1980-talet. En inflammerad debatt blossar upp och styrelseledamöter avsätts. Gotländska massmedier ser till att hålla grytan kokande och stridigheterna mellan Svenska varpaförbundet och Gotlands varpaförbund pågår i flera år innan Riksidrottsförbundet går in och medlar.

Vem av de båda parterna som har rätt eller fel är givetvis inte så lätt att svara på. Vill man företräda en seriös idrott är det förståss nödvändigt med ett visst mått av sportifiering. Men tydligt är också att varpasporten på senare år drastiskt minskat i antal klubbar och utövare. Kan det bero på att gamla lokala idrottslekar känns mossiga och otidsenliga? Nja, inte nödvändigtvis. Den andra stora gutniska idrotten, pärk, har på Stångaspelen (ett slags gotländskt OS) vuxit betydligt under de senaste decennierna. Kubb är ytterligare ett exempel på en idrott/lek som för bara några år sedan var totalt okänd, men som med en galopperande snabbhet spridit sig från ön till fastlandet och blivit mycket populär. Varpasporten kan säkert ta sig i kragen och hitta nya utövare.

Leif Yttergren har gjort ett utmärkt arbete med Ti kast’ varpe. Svensk idrotts kulturella och historiska miljöer behöver dokumenteras. Tyvärr hittar väl sådana här böcker inte någon större läsekrets då vetenskapliga texter om varpa får anses vara ett mycket nischat område.
Jan Olsson är biblioteksassistent och ämnesansvarig för idrottsböckerna på Malmö stadsbibliotek.

 

Köp boken från Bokus.

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message