Fotboll i Frankrike

Tags:

Print Friendly
Jan OlssonBland Europas fotbollsnationer finns det genom historien fyra jättar: England, Tyskland, Italien och Spanien. De är nationer som nått de sportsliga framgångarna, haft de stora publikmassorna, traditionerna och de ekonomiska musklerna. Ett femte land, Frankrike, har till synes samma goda förutsättningar, men där har fotbollen spelat en betydligt mer undanskymd roll, åtminstone fram till för några år sedan. I de europeiska cup-spelet har franska lag endast lyckats vinna två titlar, lika många som Sverige (Italien och England har 27 titlar var, Spanien 25 och Tyskland 16). På 60-, 70-, och 80-talet var publiksiffrorna i franska högstadivsionen i paritet med de allsvenska.

Trots uteblivna framgångar och det svala publikintresset har många fransmän varit med om att organisera viktiga institutioner i världsfotbollen. FIFA bildades i Paris, och Jules Rimet tillsammans med Henri Delaunay var med om att starta fotbolls-VM. Delauney var dessutom den som drog igång europamästerskapet för landslag. Gabriel Hanot på tidningen L´Equipe var initiativtagare till europacupen, nuvarande Champions League. Därtill hade fransmännen med ett finger i spelet när hela världsfotbollens förutsättningar i ett slag förändrades på grund av Bosman-domen. För till vilken klubb var det Jean-Marc skulle flytta? Ja just det, franska Dunkerque! Frankrike har såleds spelat en stor roll i den moderna fotbollens utveckling.

Varför då detta ljumma intresse för fotboll när det i liknande europeiska länder varit jämförbart med religion och storindustri? Och vad beror de senaste 5-10 årens fotbollsmässiga uppvaknande på?

När jag så greppade Football in France var det med en fiskmåskänsla som inför en presskonferens med Karete Kid-Cantona efter uppvisningen på Selhurst Park 1995. Skulle det slängas några sardiner efter trålaren? Men till skillnad mot Eric Cantona landar verkligen Geoff Hare något matnyttigt till sina läsare.

Enligt författaren är Frankrike en nation som mycket sent blev industrialiserad. Frankrike har, till skillnad från Storbritannien (en jämförelse som Hare genomgående tar med genom boken), haft en mycket långsammare utveckling av storstädernas framväxt. Industristäderna har ofta varit små och med endast ett större företag. Exempel finns i Souchaux med bilfabriken Peugeot, textil- och klädfabriker i Roubaix och Sedan. Små städer där fotbollen varit stark men som har haft svårt att hävda sporten i ett större perspektiv. Kommunikationen mellan dessa små städer har varit usel, nästan all tågtrafik i Frankrike har gått via Paris, vilket har gjort att bortalagen sällan har haft med sig supportrar till matcherna. Paris har varit en vit fläck på den franska fotbollskartan, troligtvis som den enda huvudstaden i Europa. Derbyn förekommer i princip inte heller i Frankrike. Varje stad har bara ett lag av klass. Denna dimension av spelet är nästan omöjlig att tänka bort i England eller Sverige där nästan alla lag har en stor lokal antagonist. Antagonismen bygger ofta på klassmotsättningar, något som fransmännen har haft svårt att acceptera ända sedan revolutionen då parollen var ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Hettan och passionen för fotboll har sällan funnits och därmed ingen supporterkultur av betydelse. Undantaget har varit ”les Vertes” Saint-Etiennes gröna fans som tog till sig brittisk supporterkultur på 70-talet.

Men på senare år har det Franska fotbollsintresset fullkomligt exploderat, framförallt sedan landslagets har haft stora framgångar. Det mångkulturella ”le Bleus” slog igenom i stort sett bland alla grupper i den franska befolkningen. Undantaget är Le Pen och hans gelikar som Lilian Thuram retar gallfeber på med sin oerhört falska och högljuda version av Marseljäsen innan landskamperna. Det är ett slagkraftigt landslag som vuxit fram tack vare den välorganiserade ungdomsfotbollen som utvecklats av bland annat Gérard Houllier på förbundets träningsanläggning Clairefontaine, eller i klubbar som Nantes och Guy Rouxs Auxerre. I stora städer som Marseille, Lyon, Bordeaux och Paris har publiken börjat strömma till arenorna och säsongen 1999/2000 hade man för första gången ett publiksnitt över 20 000 i den högsta divisionen. Som i många andra länder har televisionen haft en stor betydelse för fotbollsintresset. 1984 startade Canal+, den första prenumerationskanalen, och fotboll blev givetvis en viktig pusselbit i stationens strateg – så viktigt att man till och med övertog Paris Saint-Germain 1991.

Sammanfattningsvis har Frankrike blivit en nation mer lik andra stora europeiska nationer. Det tack vare, eller på grund av – välj beroende på politisk åsikt – exempelvis EU, politiska avregleringar av marknader och Bosman-domen.

Geoff Hare forskar eller har forskat om fransk media, fransk fotboll och det franska språket, en kombination som gör Football in France till ett mycket lyckat exempel på hur akademisk litteratur bör kunna nå en bredare fotbollsintresserad publik. Visst innehåller boken de sedvanliga upprepningarna som akademisk formalia kräver, men det är i det här fallet lätt att ha överseende med.

Jan Olsson är biblioteksassistet och ämnesansvarig för idrottsböckerna på Malmö stadsbibliotek

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message