Print Friendly

Hans-Eric Olson
Fil dr, statsvetare

VID LÄRARHÖGSKOLAN I STOCKHOLM HAR det sedan tjugotalet år bedrivits organiserad forskning i idrottspedagogik under ledning av Lars-Magnus Engström. Verksamheten har varit framgångsrik. Engström har skolat en professor och ett knappt tiotal doktorer. Flera är på väg. I Pedagogiska perspektiv på idrott, sammanställd av Engström och Karin Redelius, får vi i 15 artiklar av 11 författare en lägesrapport från Team Engström.

Begreppet idrott är mångtydigt. Engström påpekar att idrott är en fysisk aktivitet, men att all fysisk aktivitet inte är idrott. Trädgårdsarbete, blåbärsplockning och hushållsarbete är det inte. Därmed blir idrott en social konstruktion, särskilt arrangerad för att fysiskt aktivera kroppen. Till idrotten räknar således Engström både världsrekordförsök, Friskisjympa och friluftsliv. Det senare dock bara om den utövas för sin egen skull. Det är en politiskt korrekt definition som väl ansluter till riksdagsbeslutet 1970 om ”idrott åt alla” och till Sveriges Riksidrottsförbunds (RF) definition. RF är ju själv en social konstruktion, liksom den ”idrottspolitik” som bedrivs av stat och kommun.

Däremot har definitionen kraftfullt kritiserats av både folk från jympa- och friluftslivsrörelserna, samt av andra idrottsforskare. Allomfattande begrepp tenderar att bli tandlösa. Världsrekordförsök och friluftsliv är väsensskilda verksamheter, som bedrivs utifrån helt olika logiker. Detta noterar Engström och Redelius, men först i bokens sista kapitel. Där upphävs mycket av Engströms resonemang i det första kapitlet. Vi får således göra en bildningsresa i en och samma bok.

Även Birgitta Fagrell lyckas skjuta Engströms breda idrottsdefinition i sank. Och detta med hjälp av ett gäng intervjuade ”knattar”. För dem är idrott något ”seriöst, målinriktat, regelstyrt och där tävlingsmomentet är centralt”. I idrotten är män och kvinnor åtskilda, men inte i leken. I leken får man dessutom ”göra som man vill”. Fagrell konstaterar att ”lek är med andra ord icke-idrott”. Just det!

Fagrell levererar en teoretisk ram att förstå fenomenet idrott och dess relation till annan fysisk aktivitet. Idrott är en tävlingsriktad, välorganiserad, genomreglerad och vanligen prestationsinriktad fysisk aktivitet. Fotboll – exempelvis – definieras av Internationella Fotbollsförbundets regler. Att kicka boll på gården är därför varken fotboll eller idrott. Det är inte heller Friskis-jympa eller friluftsliv. Där får alla vara med och de får vara som de vill. Dessutom är tjejer och killar tillsammans.

Är all idrott fritid?

Att skilja på idrott och andra fysiska aktiviteter är en sak, men även inom idrotten ser vi en skillnad mellan karriär- och rekreationsidrott. En karriäridrottare vill ständigt förbättra sina prestationer. En rekreationsidrottare vill må bra. Karriäridrotten börjar i knatteåldern och slutar med elitidrotten. Den är egentligen ett arbete och inte en fritidsverksamhet.

Detta missar både Per Nilsson, för övrigt nyutnämnd rektor för Idrottshögskolan, och Bengt Larsson, vilka i två artiklar diskuterar relationen idrott–fritid. Båda ser all idrott som fritidsaktivitet, vilket saknar stöd i både teori och empiri. Fritid definieras vetenskapligt som verksamheter vi ägnar oss åt av inre motivation och för att må bra. Ett träningspass, där vi ”kört skiten ur oss”, passar inte in i den definitionen. Empiriska studier visar också att t.ex. hårdtränande hockeypojkar själva inte anger hockey som en fritidsaktivitet.

Däremot har Nilsson och Larsson en poäng i att våra val av aktiviteter har värden, som belyser olika livsstilar och preferenser. Läsaren får dock inte riktigt klart för sig hur detta val egentligen sker och vilka värden olika idrotter signalerar. Vilka värden signalerar en boxare? Slagskämpe eller karlakarl? Signalerar en hockey-pojke något annat än en manlig konståkare? Författarna driver inte hem sin tes.

Karin Redelius ger sig i kast med barnidrotten. Debatten kring denna visar tydligt på bristerna i vår förståelse av idrotten. Redelius beskriver förvirringen och visar också utmärkt hur flera olika faktorer, inte minst det statliga och kommunala stödsystemet, har lett fram till dagens barnifiering av idrotten. Hon tar upp den tidiga specialiseringen, utslagningen, toppning av lagen m.m., utan att riktigt lyckas förklara fenomenen. De är ju naturliga delar av karriäridrottens logik, men helt främmande i rekreationsidrottens och andra fysiska aktiviteters logiker.

Genusperspektiv

Det är också tacksamt att lägga ett genusperspektiv på idrotten. Den är ju skapad av män och för män. Under 1900-talet har kvinnorna trängt sig in, men ännu inte lyckats skapa någon alternativ idrott. De deltar på männens premisser. Därför kan vi, menar Bengt Larsson, tala om manliga och kvinnliga idrottsmän. Söker vi efter kvinnliga alternativ inom fältet fysisk aktivitet får vi lämna idrotten. Friskis & Svettis, vars medlemmar till c:a 80 % är kvinnor, är ett bra exempel, som dessvärre inte beskrivs i boken.

Larsson presenterar intressanta siffror om medlemskap i idrottsföreningar. I Stockholm ägnar sig flickorna i större utsträckning åt fysisk aktivitet utanför idrotten. Pojkarna går däremot in i idrottsrörelsen. Larsson förklarar detta med tävlingsinslaget. Pojkar finner sig bättre tillrätta i en förening där ”maskulina värderingar” dominerar.

Larsson frågar hur föreningsidrotten, d.v.s. klubbar inom RF, möter ungdomar som bara söker vänskapsrelationer och social gemenskap. Varför? Hur många svenska världsmästare skulle vi få om hela idrottsrörelsen förvandlades till sociala klubbar, utan vare sig träningsprogram eller tävlingsregler?

Birgitta Fagrell visar med stor tydlighet på uppdelningen mellan manligt och kvinnligt samt vilka manliga maktstrukturer som råder inom idrottsrörelsen. Hon visar hur våra könsstereotypa uppfattningar formas redan i barnaåren. Hur ändrar vi på dem, om vi nu skulle vilja? Artikeln leder till frågan om ett jämställdhetsarbete inom idrotten har någon framgång. Och är det överhuvudtaget viktigt? Vad är det för fel på manlig idrott? Och kvinnlig? Det finns ju trots allt andra fysiska aktiviteter – gym, Friskis & Svettis, friluftsliv m.m. – där både män och kvinnor kan delta på samma villkor.

Friluftsliv som prestation

Friluftsliv är ingen olympisk gren hos Team Engström. Johan Arnegård kommer närmast i sin artikel om prestationsinriktade upplevelsesporter – klippklättring, off-pistskidåkning, sportdykning, hängflygning m.m. Det gemensamma finner Arnegård i risken för skador. I sporten ingår därför att bedöma olika handlingsalternativ för att minska risken. En annat gemensamt drag är det starka inslaget av fysisk prestation. I den meningen liknar upplevelsesporterna karriäridrotten. Men i upplevelsesporten är belöningen egenvärdet – den tysta glädjen över att ha klarat av uppgiften – inte massornas jubel och miljoninkomsterna.

Upplevelsesporterna har blivit populära och Arnegård vill förklara det med vårt ökande behov av upplevelser. De drar till sig människor som kräver extrem spänning för att bli glada. Arnegård anknyter analysen till Csíkszentmihályis teori om ”flow”. Flow får vi, när vi är fokuserade på en viss aktivitet och känner att vi behärskar den till fullo. Då uppstår lyckokänslan. Men det gäller att se upp. Blir aktiviteten för svår blir vi rädda, blir den för enkel blir vi uttråkade. Flow-stadiet kan således uppnås även i mindre farliga och strapatsrika aktiviteter.

Engström sitter på ett unikt longitudinellt material som han samlat in under mer än 30 års forskningsarbete. Första gången han träffade sina intervjupersoner var de i 15-årsåldern, nu är de snart 50. I detalj kan han över tid följa samma människors motionsvanor.

Med motionärer menar Engström en person som frivilligt motionerar minst en gång i veckan på en ansträngningsnivå som minst motsvarar snabb promenadtakt. Engström finner att motionsvanorna är starkt relaterade till utbildningsnivån. Ju högre utbildning desto fler uppfyller kriteriet på att vara motionär.

Varför? En förklaring kan ligga i Engströms motionsbegrepp. Motion får vi t.ex. inte genom arbetet. Nåväl, men människor med låg skolutbildning tenderar att ha fysiskt ansträngande arbeten. Hur många byggarbetare känner på kvällen ett behov av att gå ut och jogga?

Idrott och hälsa

Idrottslärarna driver sedan några år kampanj för fler idrottstimmar i skolan. Därför är Jane Meckbachs och Suzanne Söderströms artikel om ämnets utveckling under 1900-talet välkommen. Från början hette ämnet ”Gymnastik”, d.v.s. Linggymnastik. 1919 ändrades det till ”Gymnastik med lek och idrott”. Under intryck av riksdagsbeslutet 1970 om ”Idrott åt alla” kastades 1980 gymnastiken och leken ut. I stället fick vi ”Idrott och hälsa”.

Meckbach & Söderström pekar på att flera undersökningar från 1970-talet och framåt visar att välpresterande ungdomar gillar ämnet, medan de lågpresterande tycker det är ”motbjudande”. Samma inställning har många flickor. Innehållsliga studier visar att ämnet fortfarande har en stark bas i manliga idrotter.

Författarna pekar också på att lärarna vanligen kommer ur idrottsrörelsen och därför redan skolats in i den manliga maktstruktur som Fagrell skriver om. Meckbach & Söderström frågar sig också om det är en skillnad på en idrottslärare och en idrottsinstruktör. De ställer flera viktiga frågor, men lyckas inte knyta ihop säcken, därför att de inte skiljer mellan idrott och annan fysisk aktivitet. De visar exempelvis att dansen förekommer sparsamt i ämnet. Tacka för det! Dans är ingen idrott! Fråga Fagrells knattar!

Alla gillar att kritisera idrotten, dels för att den är så folklig, dels för att rörelsen själv är så antiintellektuell och folkrörelsebabblig. Inom den ”breda idrottsrörelsen” står alla och pekar åt olika håll, varpå ingen vet i vilken riktning rörelsen skall avancera. Detta bör vi besinna och notera att tävlingsinslag kan finnas också i andra skolämnen som Matematik och Engelska.

Hela den obligatoriska skolan borde genomsyras av tanken att alla barn och ungdomar där skall trivas och kunna utvecklas efter sina resp. förmågor. Det borde gälla även i Idrott och hälsa. Många uppfattar ämnet som en avläggare till RF-idrotten. Är en unge bra i idrott, så är han bra också i ämnet. Fortfarande utbildas idrottslärare i konsten att hoppa höjd och stöta kula! Mycket tid går åt i skolan att lära ungarna idrottens alla regler. Sista kvarten får man tid med fysisk aktivitet.

Det är viktigt att skilja mellan skolan och idrottsrörelsen. Skolan är till för alla, medan idrottsrörelsen bara är till för dem som passar för idrott. Den uppenbara lösningen på bekymren inom Idrott och hälsa blir att slänga ut idrotten ur skolan. Döp om ämnet till ”Hälsopedagogik” eller ”Lek och rörelse”. Ge Dramatiska institutet eller Danshögskolan i uppgift att utbilda lärarna. Tanken är inte alls galen, ty Meckbach & Söderström pekar på kroppsrörelsens estetiska dimensioner.

Olle Åhs skriver om idrottens människosyn och värdegrund. Han är inne på samma tankegångar. Vi bör ”förändra våra kroppsövningar i skolan så att de bättre svarar mot en filosofisk grund som har människans välbefinnande som utgångspunkt, i stället för att snegla på olika grenar inom tävlingsidrotten”. Det är barnets utveckling, som måste ligga till grund för utbildningen, hävdar Åhs.

Han vågar också föreslå en förändring av den kommunala fritidspolitiken. Dagens fritidspolitiska struktur främjar ”verksamhet som styrs av vuxna och som till stor del dikteras av tävlingsidrottens och vuxenvärldens värderingar, där prestation och tävlingsmoment premieras allra högst”. Bidragen borde i stället främja barns och ungdomars utveckling.

Tanken är sympatisk, men dessvärre orealistisk. Det kan vi se i regeringens ”handslag till idrotten”. Där har man utlovat ytterligare en miljard till ”idrottsrörelsen”. Det är utmärkt, resultatet blir säkert fler internationellt ledande svenska idrottsmän. Men vem ger ett handslag till leken och den personliga utvecklingen? Sådant passar inte in i karriäridrottens logik.

Vi har inte ens en organisation som skulle kunna ta emot ett sådant handslag eller driva igenom Åhs politiska program. Den lekrörelse som växte fram i Sverige under början av 1900-talet gick på 20-talet upp i tävlingsorganisationen Svenska Handbollsförbundet. Utomlands finns lekrörelsen kvar, men i Sverige sätter vi en ära i att vara nyttiga och flitiga.

Svenska kommuner kan vara alternativet, det ser vi också utomlands. Men i Sverige har de hittills helt förlitat sig på att föreningslivet skall fixa verksamheten. När vi saknar en ”lekförening”, så faller en hälsoinriktad och lågintensiv fysisk aktivitet som inte är friluftsliv eller Friskis-jympa mellan stolarna.

Intressanta frågor

Team Engströms bok väcker många intressanta frågor som går långt utanför idrottsrörelsens värld. Jag saknar dock artiklar om mindre prestationsinriktat friluftsliv och om den nu så populära stavgången. Den senare utövas framför allt av äldre och deras fysiska aktivitet är ingen kioskvältare hos Engströmsgruppen. Att idrottsrörelsen är en ungdomsrörelse får läsaren däremot klart för sig. Hur vi skall få den snabbt växande gruppen äldre aktiva så långt upp i åldrarna som möjligt, är annars en central politisk fråga med en stark relation till fysisk aktivitet.

Relationen idrott och hälsa berörs knappast heller i boken, trots skolämnets namn. Den är värd sin egen forskning. Socialstyrelsen visade för några år sedan att idrotten producerar c:a 2.000 invaliditeter per år. ”Fotbollsknän” och ”Tennisarmar” är välkända begrepp, men ännu har ingen talat om ”Friskisrygg” eller ”Friluftsfot”. Människan måste passa för idrott för att den skall vara hälsosam. Det gör inte alla människor.

År 2001 var ett ”nationellt fysiskt aktivitetsår”. Vi blir alltmer stillasittande och frågan har därför ställts hur vi skall få fysiskt inaktiva aktiva och vilka etiska implikationer en sådan fråga väcker. Engström berör temat, men utvecklar inte tankegångarna.

Bokens ofullkomligheter beror på flera faktorer. En är Engströms breda idrottsbegrepp. Om han hade utvecklat den analysram som presenteras i det sista kapitlet hade många av medförfattarnas pusselbitar bättre fallit på plats.

En annan finner vi i ”idrottsforskarnas” klockarkärlek till tävlings- och prestationsidrotten. Få ”idrottsforskare” studera jympa och friluftsliv, än mindre äldres fysiska aktivitet. Det är ju bland dagens knattar som morgondagens elit finns. ”Idrottens forskningsråd” är också måttligt intresserad av att stödja forskning om annat än olika aspekter av tävlingsidrotten.

En tredje faktor tycker jag mig se i många pedagogers rädsla för konflikter. Flera av bokens författare har stuckit kniven i köttet, men inte vågat eller kunnat vrida om den. Genom att tydligt sortera olika fakta i skilda boxar så framträder motsättningarna i samhället tydligare. ”Idrottsforskare” står av tradition mycket nära sitt objekt och att peka på motsättningar inom den stora och breda folkrörelse som idrottsrörelsen utger sig för att vara, brukar inte generera någon våg på läktaren.

 

Beställ boken hos Bokus

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message