Ny jämförande studie om idrottspolitik

Tags:

Print Friendly

Johan R Norberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Henning Eichberg Idrætspolitik i komparativ belysning: National og international 300 sidor, hft. Odense: Syddansk Universitetsforlag 2012 ISBN 978-87-7674-644-5

Henning Eichberg
Idrætspolitik i komparativ belysning: National og international
300 sidor, hft.
Odense: Syddansk Universitetsforlag 2012
ISBN 978-87-7674-644-5

Under senare tid har Center for forskning i Idræt, Sundhed og Civilsamfund (CISC) vid Syddansk Universitet framträtt som en av Nordens mest vitala och starka forskningsmiljöer i frågor kopplat till idrottspolitik. I en strid ström av artiklar, rapporter och utredningssammanhang har miljöns medarbetare under ledning av Bjarne Ibsen visat prov på såväl stort kunnande som engagemang och analytisk skärpa.

Ett av de senaste bidragen från CISC är Henning Eichbergs bok Idrætspolitik i komparativ belysning – national og international. Eichberg behöver knappast en presentation i idrottspolitiska forskningssammanhang. Hans bok Idrœttens tredje vej från 1994 (Århus: Klim), författad tillsammans med Claus Bøje, var i mångt och mycket en nordisk pionjärstudie om idrotten som samhällsföreteelse utifrån ett bredare (kultur)politiskt perspektiv. Och även om Eichberg därefter främst ägnat sitt vetenskapliga intresse åt mer sociologiska och antropologiska frågeställningar med fokus på kropp, identitet och sociala rörelser så har han även fortsatt att publicera idrottspolitiskt orienterade alster, däribland rapporten Dansk idrætspolitik: Mellem frivillighed og styring (København: Idrættens Analyseinstitut, 2006), författad tillsammans med Bjarne Ibsen.

Denna gång har Eichberg således valt en jämförande ansats. Ambitionen är att fördjupa vår idrottspolitiska kunskap genom studier av idrottspolitikens utformning i tre länder – Danmark, Norge och Skottland – samt en undersökning av idrottsfrågornas hantering i den Europeiska unionen (EU). Enligt Eichberg ska de valda undersökningsobjekten metodologiskt betraktas som fallstudier vilka analyseras utifrån fenomenologiska utgångspunkter (se mer nedan). I teoretiskt avseende utgår han från en sociologisk/statsvetenskaplig analysram med utgångspunkt i tre begrepp: polity refererar till idrottspolitikens institutionella rambetingelser (lagar, regler, osv), policy avser de processer som skapar och utvecklar sig inom idrottspolitiken, och politics handlar om de maktrelationer som uppstår mellan idrottspolitikens aktörer.

Bokens struktur är enkel och logisk. Efter ett inledande kapitel som presenterar undersökningens övergripande perspektiv och utgångspunkter följer fyra kapitel där de utvalda länderna och EU:s idrottspolitik presenteras var för sig. I kapitel 6 sammanfattas studiens resultat medan det avslutande kapitlet 7 öppnar upp för en bredare diskussion om idrottspolitikens roll och bidrag till moderna demokratiska samhällssystem.

Själva framställningen är genomgående rik på analyser och reflektioner. Eichberg har dessutom god förmåga att utnyttja specifika händelser, idrottsaktiviteter och historiska skeenden i de enskilda fallstudierna som analytiska utgångspunkter för att skildra olika idrottsmodeller och föreställningar om idrott som kulturföreteelse. Detta gör boken lättläst, perspektivrik och intressant.

Men det finns samtidigt inslag som förtjänar att diskuteras. Ett första och mer övergripande problem är att Eichberg är otydlig om studiens syfte och fallstudiernas funktion. Det framgår exempelvis inte om ambitionen är att ge en universell bild av idrottspolitik, eller om målet är mer begränsat såsom att karakterisera idrottspolitikens utformning i Europa – ja, eller kanske främst i norra Europa? Denna oklarhet får betydelse för en bedömning huruvida de valda fallstudierna är lämpliga eller ej.

En effekt av detta är emellertid att delstudierna blir inbördes mycket olika. Därmed begränsas läsarens möjlighet att själv jämföra de olika ländernas idrottssystem med varandra.

Problemet minskar inte av att Eichberg motiverar sina fallstudier på ett lite annorlunda sätt. Ett första argument är helt enkelt att just detta är de länder/områden som han själv är mest insatt i. Ur det perspektivet ska urvalet snarare tolkas som en återspegling av ”forskerens liv og forskningsintresse” än en som strävan att fånga en större helhet genom en strategisk urvalsprocess. Den andra argumentationslinjen är metodologisk. Eichberg driver här ståndpunkten att de valda delstudierna visserligen ska analyseras komparativt men att de inte är tänkta att användas för att utveckla en generell teori om idrottspolitik eller som förklaring till idrottspolitikens utformning i andra länder. För mig framstår detta som både motsägelsefullt och lite otillfredsställande. Jag hade således önskat att Eichberg varit tydligare med att precisera vad komparationen avser att förklara och att han därefter valt fallstudier med avsikt att fånga väsentliga skillnader inom detta fält. Och eftersom jag först och främst läser hans studie som en analys av europeisk idrottspolitik, så hade jag gärna sett ett lite bredare urval av länder – kanske borde Tyskland eller Frankrike ingått samt något land från Östeuropa.

Ett liknande problem uppstår i själva redogörelsen av de olika delstudierna. Här argumenterar Eichberg för en s.k. fenomenologisk ansats med innebörden att varje fallstudie bör beskrivas och analyseras utifrån sina egna specifika förutsättningar istället för att redogörelsen ska utgå från ett antal gemsamma frågeställningar och perspektiv. En effekt av detta är emellertid att delstudierna blir inbördes mycket olika. Därmed begränsas läsarens möjlighet att själv jämföra de olika ländernas idrottssystem med varandra.

Enligt min mening är bokens senare delar de mest intressanta. Fallstudien av EU:s idrottspolitik är synnerligen välkommen. EU-nivån är ett förvånansvärt okänt område inom nordisk idrottsforskning och Eichbergs redogörelse visar både intressanta skillnader och konfliktlinjer mellan Europas länder och vikten av att den idrottspolitiska forskningen inte avgränsas till studier av lokala eller nationella förhållanden.

I de avslutande två kapitlen lyfter Eichberg blicken. Komparationen blir mer systematisk och idrottspolitiken knyts till Esping Andersens välkända typologi av välfärdsregimer. Vidare ställs viktiga och principiella frågor om idrottens mångfacetterade karaktär och demokratiska potential i gränslandet mellan sektorpolitik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Därmed blir diskussionen även mer normativ och en fortsättning på den idrottsideologiska debatt som Eichberg inledde på 1990-talet med Idrœttens tredje vej.

Avslutningsvis kan konstateras att det publicerats ett antal komparativa studier av olika länders idrottsmodeller och idrottspolitiska system. Eichbergs bok tillhör de mer avancerade. Det är således kanske inte en text att rekommendera till studenter som vill få en första introduktion på området. Men för personer som söker fördjupad kunskap om europeisk eller nordisk idrottspolitik så är det positivt att Henning Eichberg samlat sina perspektiv och analyser i bokform. Och för de som forskar på området så blir Idrætspolitik i komparativ belysning ett verk att förhålla sig till.

Copyright © Johan R Norberg 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message