Print Friendly
Åke Nilsén
Högskolan i Halmstad

IDROTT SOM KULTURELLT fenomen framstår som det moderna samhällets kanske mest framgångsrika projekt. Spridningen är global och dess samhällsekonomiska betydelse kan knappast överskattas. En sådan viktig samhällsposition som idrotten idag intar alstrar vissa sekundära effekter som inte har med idrottens praktik att göra. Idrotten intar en maktposition i samhället och måste i likhet med andra liknande företeelser kritiskt granskas i syfte att demaskera dolda agendor och illegitima privilegier. Idrottsvetenskaplig forskning har en uppgift att axla.Det idrottsvetenskapliga forskningsfältet är emellertid ungt och tämligen omoget. Det tar sig bland annat uttryck i att idrottsliga meriter väger tungt då idrottsforskare upprättar informella statushierarkier sinsemellan. Idrottens själ förväntas omfatta de som verkar inom fältet vilket i vissa fall givetvis kan komma på kant med vetenskapens ”objektiva” eller kritiska uppgift. Den allra mesta forskningen som sker (och finansieras) inom fältet har ett tydligt syfte att bidra till idrottens ständiga jakt efter ökade prestationer och förbättrade resultat.En kritiskt verkande idrottssociologi är vad antologin Power Games förespråkar. Titeln syftar på dels det allmänna maktspel som förekommer i vardagslivet mellan individer och, dels den specifika maktansamling som en allt mer betydelsefull och inflytelserik idrottsvärld genererar i det senmoderna samhället. Boken är en ambitiös introduktion till ett kritiskt idrottssociologiskt perspektiv utifrån både teoretiska och tillämpade angreppssätt. Redaktörerna John Sugden och Alan Tomlinson är väletablerade idrottsforskare verksamma vid University of Brighton, UK. Antologin riktar sig främst till forskare och studenter på högre nivå med en ambition att påverka de sociala och politiska processerna kring idrottens värld. Det finns nämligen en klar normativ utgångspunkt för antologin: att bidra till social förändring.

Artiklarna i antologin (14 till antalet) berör ett brett spektrum av områden kring idrott; historiskt och i vår samtid, teoretiskt och tillämpat. Allt ifrån globaliseringsteori och nationalism, maktkampen inom den expanderande internationella fotbollen, boxning utifrån Sartres progressiva-regressiva metod, lokala nedslag i Sydafrika och Irland, till genusstrukturer inom medias sportidoldyrkan och inom windsurfingkulturen.

Jag tänkte gå lite närmare in på en artikel av Ian McDonald, ”Critical social research and political intervention”,som diskuterar problematiken med den dubbla och svårförenliga rollen för forskaren som vetenskapsman och politisk aktivist. McDonald tar som exempel sitt eget engagemang mot rasism inom cricketsporten. De forskningresultat han som vetenskapsman kom fram till kunde användas tillsammans med en lobbygrupps påtryckningar till att förmå det engelska och walesiska cricketförbundet att anta en jämlikhetsstrategi: Clean Bowl Racism.

I artikeln kritiserar McDonald det dominerande perspektivet inom kritisk samhällsvetenskap (och kritisk idrottssociologi), nämligen hegemoniteorin härstammande från Antonio Gramsci, för att inte lämna utrymme åt emancipatoriska och transformativa processer. Som alternativ diskuterar han möjligheterna med en moralistiskkritisk samhällsvetenskaplig forskning (med förebild i Howard Beckers ”underdog sociology”) och en radikalkritisk samhällsvetenskaplig forskning (vars förebild hämtas i A W Gouldners ”Partisansociologi” och C W Mills ”sociologiska fantasi”). En moralistisk kritisk idrottssociologisk forskning låter sig inte luras in i en tro på möjligheten av en värdeneutral position – det gäller att välja sida. Valet är enkelt, forskaren skall verka för att stärka underordnade grupper i kampen mot dominerande maktrelationer. Fallgroparna är de klassiska för all värdebaserad forskning: det gäller att vara observant så att sympatierna inte undergräver forskningsresultatens vetenskapliga värde – en strävan efter objektivitet offras på deltagandets och engagemangets altare. Vetenskapsmannens och den politiska aktivistens roller sammanfaller. Detta är emellertid en otillfredsställande situation, menar McDonald, eftersom han förespråkar en arbetsdelning – vetenskapsmannen som producerar och presenterar vetenskaplig kunskap och aktivisten som agiterar och handlar politiskt. Den radikala kritiska idrottssociologins arbetssätt innebär att samtliga perspektiv (även det egna) undersöks kritiskt, vilket öppnar en möjlighet till en vetenskaplig objektivitet. Dock måste forskningen ta utgångspunkt eller grundas i något, men till skillnad från den moralistiska företräder den radikala inte en underordnad grupps intressen utan utgår ifrån vissa universella värden som t ex social rättvisa, jämlikhet och deltagande demokrati. McDonald arbetade själv enligt den senare modellen.

Frågan är om inte McDonald gör det väl lätt för sig i sin tro på en vetenskaplig objektivitet. Vetenskapen ingår även den i en maktrelation och vilar tungt på en tradition som snarare reproducerar samhällsstrukturer än förändrar desamma. Den auktoritet en vetenskaplig kunskap uppnår i samhällsdebatten har detta som en förutsättning – i takt med att vetenskapen blir radikal och subversiv undergrävs även dess position som auktoritet.

Antologin Power Games är en nödvändig bok för det idrottsvetenskapliga fältet. Om än bitvis något svårsmält och med redan etablerade akademiker som målgrupp så är den mycket läs- och tänkvärd. Ut och förändra världen! Make a difference!
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message