Relationen mellan rörelse och rum belyses i nordisk dansbok

Tags: , , , , , , , , ,

Print Friendly, PDF & Email

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Susanne Ravn & Leena Rouhiainen (red)
Dance Spaces: Practices of Movement
216 sidor, hft., ill.
Odense: Syddansk Universitetsforlag 2012
ISBN 978-87-7674-689-6

Inledande ord

Dans formas, skapas och tar plats i rummet. Den komplexa relationen mellan rörelser och rum (space) är i fokus i antologin Dance Spaces: Practices of Movement. Det finns relativt lite forskning om relationen mellan rum och rörelse.  Initiativet till att publicera denna bok uppkom på den tionde NOFOD-konferensen (Nordic Forum of Dance Research), ”Spacing Dance(s) – Dancing Space(s)”. Under konferensen presenterades bland annat hur historiska och geopolitiska influenser påverkar förståelsen och utförandet av dans som konstform. Rum kan förstås både som process och i process, specifikt i danspraktiken. Artiklarna i denna antologi utgår från några av konferensbidragen, och de spänner mellan upplevelser och känslor av att vara närvarande i dansen till vidare perspektiv på och historiska diskurser om dans.

Flera artiklar bygger på forskaren Doreen Masseys begrepp om rum som social konstruktion. Enligt Massey är förmågan att strukturera rum en fråga om social makt. Det betyder att rum är ett samtida uttryck för våra ”stories so far”. Antologin är uppdelad i fyra delar: ”Choreographed dance spaces”, ”Space and dance genres”, ”Space and artistic practice” och ”Space and embodied competence”.

Choreographed dance spaces

Sarah Rubridge, professor i koreografi och nymedia inleder med kapitlet ”On choreographic space”.  Genom att använda flera tänkare såsom Gilles Deleuze, Felix Guattari, Michel de Certeu och geografer som exempelvis Doreen Massey, Nigel Thrift och Paul Rodaway, argumenterar Rubridge för att rum skapas av rörelser. Rummet kan ses som en container för handling (extensive space), och aktiviteter i rummet skapar kvalitet (intensive space). Koreografer har alltid intresserat sig för vad som konstituerar ett ”koreografiskt rum”. Rubridge lyfter fram Merce Cunninghams koreografiska arbeten som innebar ett förändrat, dynamiskt scenrum. Tidigare hade det varit fokus på att ha ett framåtriktat ”theatrical space” mot publiken. Sarah Rubridge argumenterar för att rum är ett förkroppsligat begrepp, och att det inte kan delas upp dualistiskt. Det betyder att dansare på scen både skapar rum och är i ett rum samtidigt. Även publiken förkroppsligar till en större eller mindre del det som sker på scenen. Rum är således ett dynamiskt och relationellt begrepp.

Lena Hammargren, professor i dans och teater, diskuterar dans och demokrati i de nordiska länderna. I artikeln ”Spaces of Encounter: Dancing Democracy in the Nordic Region” analyseras rum som olika mötesplatser. Hammargren pekar på tillgängligheten till dans i ett demokratiskt samhälle. Danscentrum som skapades i Stockholm 1971 är ett exempel på hur man kan verka för allas lika rätt till kultur. Ett annat initiativ togs i Norge i form av en strategisk plan för hur norsk folkdans och musik skulle få en starkare position i kulturpolitiken. Ett mer nutida exempel är publiceringen av en dansk kulturkanon år 2006, som togs fram för att stimulera en dialog med allmänheten och att lyfta fram det specifikt danska. Ytterligare ett exempel är den politiska ”Open Source Movement”, som överskrider gränser om rätten till dansmaterial genom att exempelvis använda filmmusik och Youtube, eller att publicera dans på websidor fritt för alla att ta del av.

I det tredje kapitlet diskuterar Hanna Järvinen rum och tid i relation till eskapism i dansrepresentationer mellan åren 1900 och 1930. Järvinen problematiserar modernitet i den moderna dansen, som växte fram under denna tidsperiod. Genom att använda en ny(-gammal) betydelse av nostalgi som melankoli framträder individens längtan efter det förgångna. Enligt Järvinen försöker dansverk under den studerade tidsperioden att (åter)skapa denna rumsliga plats. Genom att analysera fotografier av dans finner Järvinen specifika platser från antiken och en längtan till naturen. Estetiska principer i fotografierna fokuserar på flyt, grace, glädje och harmoni. Järvinen visar att det fanns en idé i dans, om den kvinnliga kroppen som sammankopplad med naturen, och att den hörde samman med känslor och instinkt, inte intellekt. Den moderna dansen, enligt Järvinen, handlar både om moral och politik, och kan öka förståelsen för historiska skeenden.

Space and dance genres

Nästa del av antologin behandlar rum i olika dansgenrer. Diane Oatley studerar flamenco som förkroppsligad och rumslig, och hon undersöker vad som händer i dansen utifrån begreppet ”liminal space”. Genom att analysera flamencodansen soleá använder Oatley Victor Turners ”liminal space” i betydelsen ritual, som en passage från en livsfas till en annan. Att dansa flamenco innebär att vara i världen och genomleva kulturella konstruktioner och identitetsprocesser. Dansen soleá  har både en strukturell, linjär dimension och en rumslig energi av förkroppsligad, existentiell reflektion. Det finns, enligt Oatley, en kris, ett sår, ”it is the embodiment of that space of yearning particular to crisis that flamenco’s primary distinguishing feature – or to employ another term introduced here – the moment of its duende” (p. 96).

Susanne Ravn undersöker rum och rörelse genom improvisation i argentinsk tango.  Mer specifikt handlar artikeln om hur rörelseprocesser skapar rum. Genom att använda Doreen Masseys teoretiska begrepp space och interaction är det möjligt att kritiskt belysa öppenhet och makt som förkroppsligad i rumsliga strukturer. Ravn tar stöd av filosofen Erin Mannings idé om ”extending bodies”. Hennes förståelse av interaktionen inbegriper olika förkroppsligade nivåer i sociala relationer. Kroppen är en process och det intressanta är inte vad en kännande kropp är, utan vad den kan göra. Susanne Ravn bygger artikeln på egna erfarenheter av att dansa tango och hur improviserade interaktioner känns. ”It Takes Three to Tango”, inbegriper paret som dansar och andras blickar. Det är viktigt att understryka olikheter i praktiken och komplexiteten av möjliga interaktionsprocesser mellan kroppar i rörelse som skapar rum.

Space and artistic practice

Den tredje delen av antologin behandlar rum och artistisk praktik. Camilla Damkjær utforskar den rumsliga karaktären av cirkusdisciplinen vertikalt rep. Att vara i luften skiljer sig från andra danser, och det involverar estetiska spänningar när kroppens rörelser sker i repet och på så sätt skapar nya rum. Damkjær benämner föreställningar i repet”ropeflections” eller ”ropresentations”, och hon försöker förstå de specifika rumsliga förutsättningarna för rörelser i repet. Det finns en spänning mellan vertikala och horisontella plan i repet, och dessa har olika historiska och filosofiska bibetydelser. Vertikal sammankopplas med hierarkiska strukturer, medan horisontell hör samman med gemenskap. Damkjær har själv erfarenheter av att vara i repet, och genom texten nyanseras och fördjupas förståelse av rörelser och rum i luften.

Lena Hammargrens artikel särskiljer sig genom att belysa rörelser och rum mer strukturellt. Hon relaterar till klass, etnicitet och vad som möjliggör eller begränsar tillgänglighet till dans i ett demokratiskt samhälle.

I Leena Rouhiainens artikel diskuteras dramaturgin mellan dansare i en grupp och skapandet av en installationsmiljö. Genom etnografiskt narrativ beskrivs den öppna artistiska processen i kroppsliga erfarenheter. Några aspekter av dansdramaturgi och nya koreografiska former framträder. Rouhiainen med egna erfarenheter i modern dans deltog tillsammans med en grupp artister i det som de kallade ”participtory performance” (p. 138). I artikeln resonerar författaren att text endast delvis kan förklara det som ägde rum i gruppen. Några foton finns med i kapitlet, och Rouhiainen tar stöd av dansstudier, ”body psychotherapy” och konstföreställningar för att beskriva och analysera processen av installationen. Det kan exemplifieras med medvetenhet om andning, samt hur känslor och sinnesstämningar påverkar rörelser. Det handlar också om att ta in publikens kroppsliga erfarenheter. I en black box stod, satt eller flyttade sig publiken, vilket innebar att rummet mellan de som ingick i föreställningsgruppen och publiken suddades ut i en rumslig dramaturgi. I artikeln belyser Leena Rouhiainen hur personliga och delade kroppsliga utforskningar kan skapa ett delat rum för möten.

Paula Kramer diskuterar rum när dans förekommer utomhus, för att förstå rum som ”alive and happening”. I detta rum har människan en decentraliserad position. Det ger ett förändrat perspektiv om hur vi lever i världen. I arbetet med utomhusdans används begreppet nature space som ett sätt att använda naturen som rum för konst. I linje med Doreen Massey förstår Kramer space som en pågående och multipel process. Ett sätt att förstå kroppens materialitet är att ligga ner i naturen och placera stenar på, samt ta bort dem från, kroppen. Kramer argumenterar för att denna ”decentralisering” hjälper till att förstå rörelser och människans plats i världen. Ett problem som lyfts i artikeln är den begränsande akademiska skrivprocessen när det gäller en del av dansforskning. I ett försök att överbrygga distansen till text gjorde Kramer en installation med poesi, fotografier, intervjumaterial, ritningar från rörelser etc. Publiken fick ett block där de kunde notera vad de såg och upplevde, och syftet var att möjliggöra för dem att kliva in i forskningsprocessen.

Space and embodied competence

Den fjärde och avslutande delen i antologin handlar om rum och kroppslig kompetens. Charlotte Svendler Nielsen använder ett hermeneutiskt fenomenologiskt perspektiv för att undersöka vad ett artistiskt undervisningsrum kan vara på grundskolans lågstadium. Empirin till kapitlet utgörs av två berättelser med en musiklärare i Danmark som deltog i ett sex månader långt projekt tillsammans med en danslärare. I forskningsprocessen ger Svendler Nielsen plats för sina egna kroppsliga upplevelser. I linje med andra fenomenologiska forskare, såsom Van Manen och Todres, försöker Svendler Nielsen förflytta sig mellan närhet och distans till det som hon undersöker. Genom att lyfta fram två berättelser från läraren visas betydelsen av att ha kinestetisk empati för att kunna urskilja olika dynamiska kvaliteter. Vikten av att se och känna vad som händer i rummet lyfts fram, samt en lärares förmåga att beakta verbala och icke-verbala processer. För att kunna skapa en öppen och kreativ atmosfär för lärande måste det därtill finnas rum för känslor och undran. I artikeln argumenterar Svendler Nielsen för att en förkroppsligad och erfarenhetsbyggd pedagogik tar sin utgångspunkt i förkroppsligade processer.

I antologins avslutande kapitel diskuterar Shantel Ehrenberg att dansare förkroppsligar flera perspektiv, det inre och det yttre, samtidigt. I artikeln ges den individuella dansaren en röst för att uttrycka de egna erfarenheterna av dans. Med en fenomenologisk utgångspunkt består empirin av semistrukturerade intervjuer och filmer av en professionell dansares rörelser. Merleau-Pontys begrepp reversibilitet används för att diskutera den levda kroppen. Dansaren ger uttryck för att rörelsen ska kännas på det sätt som koreografen ser ut att göra den. Kinestetisk empati handlar om att kunna delta med någon annans erfarenheter och upplevelser av rörelser. Videoobservationer av egna rörelser kan erbjuda den professionella dansare självreflektion i efterhand, medan en väggspegel ger omedelbar återkoppling på rörelser. Artikeln fäster uppmärksamhet på den professionella dansarens inre och yttre rum, och vad det innebär att bli och vara dansare.

Avslutande ord

Antologin Dance Spaces: Practices of Movement samlar flera dansforskares texter som på olika sätt beskriver, analyserar och diskuterar rum och rörelser i relation till dans. Det finns ett behov av att förstå rum och rörelser i ett vidare perspektiv. Antologins artiklar handlar om dans, men idéerna och tankarna kan överföras till andra rörelseaktiviteter. Flera av artiklarna har en fenomenologisk utgångspunkt, vilket är förståeligt eftersom det perspektivet erbjuder en uppfattning av upplösta gränser mellan subjekt och objekt, mellan det inre och det yttre, mellan natur och kultur. Eftersom alla texter utforskar relationer mellan rörelser och rum hjälper fenomenologiska begrepp till i analysen. Några av artiklarna är svårtillgängliga om man inte är inläst på de teorier som används. Jag upplever att det finns ett slags kanon i antologin och de flesta artiklarna ligger i linje med varandra. Lena Hammargrens artikel särskiljer sig genom att belysa rörelser och rum mer strukturellt. Hon relaterar till klass, etnicitet och vad som möjliggör eller begränsar tillgänglighet till dans i ett demokratiskt samhälle. Genus behandlas inte specifikt i något bidrag i antologin. Dans betraktas ofta som någonting feminint, och jag konstaterar att samtliga artiklar i denna antologi är skrivna av kvinnor.

Jag har haft stor behållning av att läsa antologin och anser att den är ett viktigt bidrag till förståelse av olika aspekter av relationer mellan rörelser och rum. Boken riktar sig till alla som ägnar sig åt eller intresserar sig för dansforskning. Men den borde även intressera idrottsforskare som vill få en djupare kunskap i vad rörelser kan vara annat än som funktion eller till nytta. Dance Spaces: Practices of Movement kan ge nya insikter om vad det innebär att vara en människa som rör sig i rummet både som process och i process.

Copyright © Torun Mattsson 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message