Högaktuell studie om genus, kropp och uttryck i dansundervisningen

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Anna Lindqvist Dans i skolan: Om genus, kropp och uttryck 165 sidor, hft. Umeå: Institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet 2010 (Doktorsavhandling i Pedagogiskt arbete) ISBN 978-91-7264-968-2

Anna Lindqvist
Dans i skolan: Om genus, kropp och uttryck
165 sidor, hft.
Umeå: Institutionen för estetiska ämnen, Umeå universitet 2010 (Doktorsavhandling i Pedagogiskt arbete)
ISBN 978-91-7264-968-2

Anna Lindqvists doktorsavhandling i pedagogiskt arbete vid Institutionen för estetiska ämnen lades fram år 2010 vid Umeå universitet. I introduktionen beskriver Lindqvist en situation där elever i årskurs 5 tittar på en dansföreställning tillsammans med sina lärare. Dansarnas rörelser i höfter och bröstkorg väcker fniss hos eleverna och syftet med föreställningen var att utmana barns kreativa och analytiska förmåga. I samtalet efter föreställningen var det kommentarer såsom att pojkar inte dansar balett som fångade Lindqvists intresse och som lade grunden till att arbeta med en avhandling som behandlar genusfrågor i anslutning till dans som kunskapsområde i skolan. Avhandlingen är en fortsättning på hennes licentiatuppsats, där hon undersökte dansens tradition och utveckling i Skellefteå kommuns skolor med utgångspunkt i praktiken.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och förstå dans som uttrycksform och fenomen i skolan, vilket omfattar dansundervisningen, lärandet i dans och danslärares förhållningssätt, erfarenheter och uppfattningar. Syftet är att tolka och förstå danslärares förhållningssätt till genus samt deras syn på dansundervisning i skolan, och bryts ner i två frågeställningar:

  • Hur beskriver danslärare sina erfarenheter av och uppfattningar om genus i förskolan och grundskolans dansundervisning?
  • Vad är dansundervisning i skolan utifrån danslärares perspektiv?

När Lindqvist talar om dans är det dans som uttrycksform med betoning på dans som egenvärde som är i fokus. Såväl i licentiatuppsatsen som i avhandlingen behandlar hon danslärares uppfattningar och relationen mellan danslärare och elever. Det är med andra ord inte andra yrkeskategorier som också undervisar i dans i skolan, såsom idrottslärare eller musiklärare, som är av intresse i den här avhandlingen.

I forskningsöversikten tar Lindqvist upp undersökningar inom dansområdet med betoning på genus. Ett flertal studier behandlar dans som feminint kodat ämne med övervägande kvinnliga danslärare och främst flickor som dansutövare. Ett kapitel i forskningsöversikten tar särskilt upp relationen mellan dans och idrott. Där framkommer att det finns ett motsatsförhållande mellan dans och idrott och att dans inom idrott främst handlar om fysiska kvaliteter och inte om estetiska kvaliteter. Efter några få meningar om idrottsämnet konstaterar Lindqvist att det finns flera beröringspunkter mellan idrottsundervisningen och dansundervisningen. Hon betonar vikten av ”det roliga”, att många dansar på fritiden, samt att undervisningen ska ”flyta på”. I idrottsundervisningen och i dansundervisningen är hela kroppen involverad. Lindqvists fortsätter sin forskningsgenomgång och fokuserar på pojkars och flickors förhållande till dans. Ett flertal studier visar på skillnader mellan könen, där pojkar uppvisar en negativ inställning till dans. Den australiensiske forskaren Michael Gard har visat på faran att anpassa dansundervisningen till idrottsintresserade och tävlingsbenägna pojkar, eftersom det sker på bekostnad av de pojkar (och flickor) som tilltalas av dans men kanske inte tycker om idrott. Lindqvist lyfter även problematiken att dans är förknippat med homofobi och följaktligen att män som dansar eller rör sig feminint uppfattas som homosexuella.

De teoretiska utgångspunkterna för avhandlingen är såväl genusteorier som fenomenologi. När Lindqvist använder kön är det i en ”oproblematisk uppdelning” och den förekommer i avhandlingen i danslärarnas utsagor. Lindqvist förstår genus som en ständigt pågående process, där den levda kroppen både är kulturell och biologisk.

I den första frågeställningen har Lindqvist använt sig av genusteorier, varvid hon främst tar utgångspunkt i Connell som menar att genus formas i sociala processer mellan individer och grupper och att övergripande genusstrukturer i samhället påverkar den allmänna genusordningen och genusregimen i till exempel skolan. Lindqvist tar upp Connells uppfattning om att det finns en mångfald av maskuliniteter och föreställningar om den riktige mannen. I den logiken råder överordning av heterosexuella män och underordning av homosexuella män.

I den andra frågeställningen utgår Lindqvist från det fenomenologiska perspektivet som behandlar den levda kroppen och rörelsers olika livsvärden. Utgångspunkten i denna del av teorikapitlet är Merleau-Ponty. Han menar att vi är våra kroppar och att det sker en upplösning mellan subjekt och objekt. Kroppen tillträder och bebor sakerna och rummet, och vanor kan skapas genom att transformera erfarenheten och förkroppsliga kunskapen. När det gäller dans och dansundervisning kommer Lindqvist tillbaka till genusteorier och lyfter fram Youngs teoretiska antaganden mot bakgrund av Simone de Beauvoirs begrepp immanens (objektet i termer av upprepning, bundenhet och undergivenhet) och transcendens (subjektet i termer av att överskrida gränser, skapa och inta nya domäner) att kvinnors kroppar synliggörs i kroppars rörelser. Kvinnors kroppar tar i denna logik mindre plats än mäns kroppar. Teorikapitlet är relativt kort (9 sidor) och inrymmer både genusteorier med betoning på maskulinitetsteorier och fenomenologi. Det innebär att teorierna är relativt ytligt beskrivna och att det är svårt att sätta sig in i de olika perspektiven och begreppen utan att ha förkunskaper.

Det innebär att teorierna är relativt ytligt beskrivna och att det är svårt att sätta sig in i de olika perspektiven och begreppen utan att ha förkunskaper.

Lindqvist har en hermeneutisk ansats där hennes ambition är att förstå och tolka danslärares förhållningssätt till genus samt deras förhållningssätt till dans som kunskapsområde i skolan. Varför gör Lindqvist en enkätundersökning utifrån en hermeneutisk forskningsansats? Hon motiverar sitt val att göra en enkätundersökning med att få tillgång till ett större geografiskt område och att kunna nå så många danslärare som möjligt jämfört med underlaget licentiatuppsatsen (Skellefteå kommun). Enkäten konstruerades med både ja och nej alternativ, men även med en neutral mittenkategori. Det fanns även skalor med fem kategorier samt öppna frågeställningar. På så sätt hoppades hon kunna täcka in danslärarnas livsvärldar med meningsfält, känslor och förståelse. Enkäten var omfattande och bestod av hela 11 sidor. Urvalet gjordes genom Lärarförbundet, eftersom det visade sig att de flesta danslärare tillhörde det fackförbundet och att det på så sätt var möjligt att få tag i deras adresser. Enkäten skickades med post till 370 danslärare och Lindqvist fick 154 svar (varav 3 var män). Ytterligare empiri som ingår i avhandlingen är observationer av 10 skolklasser som gjordes i samband med licentiatuppsatsen 2006. Dessa observationer gjordes med observationsprotokoll samt ljudupptagningar (ej bild).

Den första frågeställningen handlar om hur danslärare beskriver sina erfarenheter och uppfattningar om genus i förskolans och skolan dansundervisning. Resultaten från enkätundersökningen visar att danslärare uppfattar att det är skillnad mellan pojkars och flickors inställning till dans, där de menar att flickor är mer positiva än pojkar. Danslärarna anser att det är ovanligt att pojkar eller flickor vägrar utföra rörelser i dansundervisningen. Däremot uppfattar danslärare att flickor är mer oroliga för att göra bort sig än vad pojkar är. Samtidigt uppfattar nästan hälften av danslärarna att flickor i liten utsträckning visar ovilja mot kroppskontakt. Lindqvist visar att danslärarna har en splittrad genusbild. Å ena sidan uttalar de sig om att genus inte är centralt och att ”alla kan dansa”. Å andra sidan framkommer en medvetenhet om att det finns genuskodade rörelser. Maskulina rörelser med styrka och kraft och feminina rörelser som är lyriska och lugna. En fråga i enkäten handlade om huruvida pojkar och flickor kunde efterlikna danslärarens rörelser. Danslärarnas uppfattning var att det skilde sig markant mellan könen, där flickor i högre utsträckning har den förmågan. Däremot, när det handlar om idérikedom, anser danslärare att det inte finns någon skillnad mellan könen. Studien visar att nästan samtliga danslärare (95%) anser sig arbeta med samma typ av rörelser för pojkar och flickor. Samtidigt talar de om att inte ”skrämma” pojkar med lugna lyriska rörelser, utan i stället ”lura” pojkarna med fartfyllda rörelser. Feminina rörelser som danslärarna ger exempel på är höftrörelser eller att till exempel föreställa blommor. Exempel på maskulina rörelser är hip hop och streetdance.

Den andra frågeställningen handlar om vad dansundervisning i skolan är utifrån danslärares perspektiv. Enkäten visar att dans som konstnärligt uttryck likställs med dansens egenvärde. Uttryck handlar om att gestalta idéer, tankar och känslor genom kroppen. Lindqvist menar att danslärarna har lång erfarenhet av dans och att de identifierar sig själva med dansen. Danslärarna menar att de inte arbetar med teknikträning eller särskilda dansstilar. I stället handlar det om att förmedla lust, samarbete, trygghet och mod i estetiska uttrycksformer och att kunna vara kreativ och skapande. Man skulle kunna sammanfatta danslärarnas uppfattningar om vad dans som kunskapsområde är med ”kroppen och dess uttryck”.

Diskussionen om vad dans är och vem som ska ha rätt (eller möjlighet) att undervisa i dans saknas.

Lindqvists avhandling Dans i skolan: Om genus, kropp och uttryck har en viktig plats att fylla. Det saknas forskning inom fältet och avhandlingen lyfter centrala frågor som behandlar barns rätt och möjlighet att få uttrycka sig med kroppen. Det som slår mig är att Lindqvist förutsätter att det enbart är danslärare som undervisar i dans. Ingenstans i avhandlingen problematiseras frågan om vilken sorts dans som ska presenteras för barn och unga och av vem. Det är självklart absolut nödvändigt att göra ett urval, men jag saknar resonemangen till att det just är danslärare som utgör studiens empiri. I grundskolan är dans inget eget ämne, vilket många i dansfältet har stridit för i över 30 år att det borde vara. Dans finns med i de övergripande målen i läroplanen Lgr11, men det enda ämne där dans verkligen bedöms är i ämnet idrott och hälsa. Eleverna bedöms då efter hur väl de anpassar rörelser till takt och rytm. Det behöver inte innebära att det finns ett estetiskt uttryck, men det innebär inte heller att det inte kan vara en viktig utgångspunkt. Diskussionen om vad dans är och vem som ska ha rätt (eller möjlighet) att undervisa i dans saknas.

Jag förstår Lindqvist val att vilja uttala sig generellt om danslärares uppfattningar om såväl genus som om dans i skolan, och att hon därför valde att utföra en enkätundersökning. Ändå menar jag att det är ett trubbigt instrument för att diskutera dans som främst handlar om icke-verbal kommunikation. Frågan är om Lindqvist kommer åt det hon verkligen är intresserad av att undersöka. Jag uppfattar att hon själv ställde sig tveksam till det och därför återvände till sin tidigare empiri från 2006 då hon gjorde observationer i tio skolklasser. Hon valde att göra en (ny)tolkning av observationerna för att spegla dem mot danslärarnas utsagor. Jag tycker det var ett bra grepp även om observationerna endast var i Skellefteå kommun. Kan Skellefteå representera hela Sverige? Jag tycker också att det är synd att inga videoupptagningar gjordes under observationerna och frågan som Lindqvist själv nämner är om tillvägagångssättet med observationerna kan uppfattas som en upprepning eller om det kan bidra med insikter i den nya kontexten.

Jag deltog på Dansbiennalen i Kiruna 2012 och där visades en fantastisk barndans upp för konferensdeltagarna. Barnen dansade snöflingor och istappar och de var ripor och järvar. Flickorna i föreställningen var snöflingor och ripor, medan pojkarna var istappar och järvar. Jag undrade hur barnen hade tilldelats de olika rollerna. Det verkade finnas en föreställning om att lugna lyriska rörelser är lämpade för flickor, medan pojkarnas rörelser var betydligt mer kraftfulla. Lindqvists frågor om genus, kropp och uttryck är fortfarande högst aktuella och hennes avhandling kan bidra till en större genusmedvetenhet när det handlar om dans i skolan.

Copyright © Torun Mattsson 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message