Ny användbar lärobok i dans – dock saknas analys och problematiseringar

Tags:

Print Friendly

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Solvaig Løvendahl Gustafsson Dans i idræt: Øvelser og koreografier 156 sidor, hft., ill. København: Frydenlund 2012 ISBN 978-87-7887-988-2

Solveig Løvendahl Gustafsson
Dans i idræt: Øvelser og koreografier
156 sidor, hft., ill.
København: Frydenlund 2012
ISBN 978-87-7887-988-2

Solveig Løvendahl Gustafsson är idrottslärare på Ega Gymnasium i Danmark och har skrivit boken Dans i idræt – øvelser og koreografier, eftersom det finns ett behov av material till hele dansesammansettninger eller koreografier og rutiner för att idrottslärare ska kunna arbeta med dans i skolans idrottsundervisning. I Danmark har skrivningarna om dans stärkts i läroplanen från 2010 vilket, enligt Gustafsson, motiverar behovet av stöd till idrottslärare för att de ska kunna förmedla dansglädje till sina elever. Författaren utgår från Susanne Ravns förståelse av dans:

Fælles for alle disse sammenhænge er, at man grundlæggende er optaget af bevægelsens egen form og dynamik, og at der indgår et kommunikativt og æstetisk aspekt i forbindelse med bevægelserne (Ravn, 2001, p. 22).

Boken är upplagd som en metodbok där läsaren får olika lektionsupplägg presenterade med övningar, koreografier och musikförslag. Dans i idræt – øvelser og koreografier kan fungera som en utgångspunkt för idrottsundervisningen på gymnasiet (eller högstadiet), men den kan även användas på högskolor, lärarutbildningar och universitet. Gustafsson understryker att man inte behöver följa de olika övningarna i boken utan kan låta sig inspireras av dem.

Inledningsvis utvecklar författaren sin förståelse av området fria koreograferede bevægelser til musik og lyd, som täcker begreppet dans. Gustafsson avgränsar de fria rörelserna, improvisation, till att betyda att eleverna dels ska kunna imitera rörelser som andra har koreograferat, dels ska kunna skapa egna sammansättningar och koreografier. Hon motiverar detta med svårigheten att kunna improvisera i dans, eftersom det innebär en relativt stor rörelserepertoar. Progressionen av dansupplägget i boken är följande:

  • År 1: Eleverna ska ha förmåga att kunna följa rytm i ett stycke musik och att kunna utföra svängande, ledande och markerade rörelser samt att kunna leda ett uppvärmningsprogram till musik.
  • År 2: Med utgångspunkt i Rudolf von Labans rörelsespråk ska eleverna kunna anpassa rytm och stämning i ett stycke musik, kunna skapa kreativa koreografier till en bestämd typ av rörelser samt att kunna variera rörelseuttrycket genom till exempel tempo, kraft och flow.
  • År 3: Eleverna ska kunna arbeta med bestämda tekniker och stilarter samt utifrån dessa kunna arbeta kreativt och självständigt kunna skapa koreografier.

Gustafsson betonar att dansupplägget måste sammankoppla tillämpning med teori och hon ger förslag på teoretisk inramning till de olika momenten. Hon skriver även fram vikten av reflektion. Lektionsförslagen följer en återkommande mall där eleverna inledningsvis ska lära sig att imitera eller experimentera med rörelser som har en bestämd rörelsekvalitet eller teknik. Därefter lär sig eleverna en koreografi som de senare ska bygga på eller förhålla sig till när de själva ska skapa koreografier. Avslutningsvis ska de visa upp sin koreografi för resten av gruppen.

I den första delen av undervisningskonceptet presenteras undervisning i rytm, rörelsekvaliteter och uppvärmningsprogram. Lektionerna har olika teman: rytm, rörelsekvaliteter, musik och rörelser och utarbetning av uppvärmningsprogram. Till varje tema ges förslag på hur lektionen kan läggas upp med förslag på övningar samt på musik. Dansbeskrivningarna är utförligt beskrivna med text och bild.

I den andra delen av undervisningskonceptet presenteras dansens element som ska förstås som dansens språk samt dansens grammatik som till exempel rörelsens kvalitet. Grundidén är att eleverna först måste få ett ”ordförråd”, till exempel olika danssteg för att kunna formera ett dansspråk. Lektionerna i den andra delen har också olika teman: fokus på steg, tempo, rummet, balans, kroppsdelar och separationsrörelser, pararbete, grupprelationer samt att skapa koreografier.

Gustafssons indelning av dans känns inte genomtänkt och hennes val av stilarter och teorier är förvirrande.

I den tredje delen av undervisningskonceptet presenteras hur arbete med olika stilarter sker. Gustafsson delar in dans i sociala danser, pardans, individuell dans och dans som träning. I ett första upplägg behandlas fyra olika stilarter nämligen vals, cha-cha-cha, hiphop och aerobics. Tanken är att eleverna först ska lära sig vad som kännetecknar de olika stilarna och därefter ska de arbeta kreativt utifrån olika ramar. Boken innehåller arbetsark där eleverna själva kan fylla i vilken stilart de arbetar med och vad som kännetecknar den. I upplägget ingår även att kombinera olika stilarter.

Den avslutande delen av lektionsuppläggen har ryggens rörelser i fokus. Under åtta lektioner presenterar Gustafsson hur eleverna kan använda ryggen för att skapa olika koreografier med utgångspunkt i olika stilarter såsom rytmisk gymnastik, hiphop och modern dans. Även denna del avslutas med att eleverna skapar en egen koreografi som visas upp för läraren och för övriga elever.

Jag håller med Gustafsson att det finns ett behov av litteratur för att kunna undervisa i dans i ämnet idrott och hälsa (idræt), samt för att stärka dansens marginaliserade roll i skolan. Idrottslärare känner ofta en osäkerhet för att undervisa i dans och ämnesområdet dans är det som oftast lämnas över till någon annan till exempel till en extern dansinstruktör. Den expressiva formen av dans, dans som uttryck, är också den form av dans som idrottslärare undervisar minst i. Danmark är ändå ett föregångsland när det gäller litteratur inom dansområdet relaterat till undervisning och Gustafsson refererar också i Dans i idræt – øvelser og koreografier till en del viktiga böcker som har producerats de senaste åren såsom:

  • Engel, Lis (2007). Dans, dans, dans. Ideer i teori och praksis. Frydenlund.
  • Ravn, Susanne (2001). Med kroppen som materiale – om dans i praksis. Odense Universitetsforlag.
  • Winther, Helle et.al.(2001). Fodfæste & himmelskys. Hovedland.
  • Aagard, Marina (2008). Aerobic – funktionel holdtræning i teori og praksis. Hovedland.

Dans i idræt – øvelser og koreografier är skriven ur ett danskt perspektiv. Författaren hänvisar till den danska läroplanen och refererar endast till danska författare. Detta är en brist med boken, eftersom liknande problem med dansens marginaliserade roll i ämnet idrott (och hälsa) även finns i andra länder. Gustafsson har heller inga vetenskapliga anspråk med boken och hon relaterar inte till aktuell forskning inom ämnesområdet.

Jag tycker att ambitionen med Dans i idræt – øvelser og koreografier är bra och boken bidrar med praktisk kunskap och kommer troligen att hjälpa många idrottslärare in på dansens fält. Jag vill ändå lyfta fram några områden som är problematiska i boken och som skulle behöva analyseras och problematiseras.

Det första jag vill ta upp är Gustafssons indelning av dans. Hon tar upp fyra olika områden i dans och gör indelningen; sociala danser, pardanser, individuella danser samt dans som träning. Till varje grupp kopplar hon stilarter och teori. Olika stilarter kan återfinnas i olika kategorier och likaså olika teorier. Exempelvis återfinns vals både som social dans och som pardans. Teorier som till exempel motivation för att dansa återfinns under sociala danser, medan at føre og bliv ført endast återfinns under pardans. Gustafssons indelning av dans känns inte genomtänkt och hennes val av stilarter och teorier är förvirrande. En fråga som uppstår är vad författaren menar med teori. De givna exemplen på stilarter skulle också kunna placeras under andra kategorier. Vals skulle väl kunna fungera under alla rubriker? Författaren hade behövt förklara sin modell på ett tydligare sätt och motivera vad som håller de olika kategorierna samman och vad som särskiljer dem.

Gustafssons syn på kön är en annan fråga som borde problematiseras i boken. Flera gånger uppmanar författaren läsaren (idrottsläraren) att dela in eleverna efter kön när de ska dansa:

Eleverne går sammen to og to. So vidt muligt skal man danne par med en af modsatte køn (på den måde har man mulighed at bryde med de parkonstellationer, som normalt opstår når man frit må vælge makker) (s. 77).

(…) Ideelt set skal hvert par bestå af en dreng og en pige (…) (s. 79).

Författaren argumenterar inte för denna indelning i kön. Bilderna i boken talar däremot ett helt annat språk, eftersom det enbart är kvinnor på samtliga bilder. Är dans endast för flickor? Eller är det enbart när det kommer till pardans som pojkar nämns och då när det gäller fördelning av hur eleverna ska organiseras? I Dans i idræt – øvelser og koreografier blir det underförstått att det är män som för och kvinnor som följer i pardans, medan övriga danser främst är för flickor.

En avslutande kommentar är att begreppen ”imitation” och ”improvisation” borde analyseras på ett djupare plan i boken. Gustafsson konstaterar i bokens inledning att det är svårt för elever att improvisera i dans och att det därför som hela bokens upplägg utgår från detta antagande. Jag saknar dock en mer djupgående analys om vad detta innebär i förhållande till reproduktion och produktion av rörelser. Hur motiverar författarens sina val? Varför dessa stilar, rörelser och övningar?

Gustafsson har skrivit en välbehövlig och användbar bok för att stärka dansen som kunskapsområde i skolans idrottsundervisning och för att få idrottslärare att våga undervisa i dans. I Dans i idræt – øvelser og koreografier saknas dock analys och problematisering av till exempel indelning av dans, begreppen imitation och improvisation samt av genus. Ett tydligare stöd i tidigare forskning hade stärkt bokens intentioner.

Copyright © Torun Mattsson 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message