”Two left feet” eller ”tough guys don’t dance”?

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Torun Mattsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Maxine Leeds Craig Sorry I Don’t Dance: Why Men Refuse to Move 230 sidor, hft., ill. Oxford: Oxford University Press 2014 ISBN 978-0-19-984529-3

Maxine Leeds Craig
Sorry I Don’t Dance: Why Men Refuse to Move
230 sidor, hft., ill.
Oxford: Oxford University Press 2014
ISBN 978-0-19-984529-3

Om du vill lära dig något om maskulinitet så kan du fråga en man om han vill dansa. Den amerikanska genusforskaren Maxine Leeds Craig diskuterar mäns relationer till dans utifrån genus, klass, ras och sexualitet i boken Sorry I Don’t Dance: Why Men Refuse to Move. Det framkommer redan i förordet att dans inte är något naturligt eller någonting som vissa kan, och andra inte kan. Dans handlar om relationen till den egna kroppen och hur du interagerar med andra människor. Uppfattningar om dans bör inte betraktas som personliga, utan de är beroende av historiska, kulturella och sociala strukturer. Boken visar hur vi kan förstå maskulinitet och genom hela texten löper en röd tråd som försöker reda ut och förklara varför så många (normala) män inte dansar. Eller rättare sagt varför dansar vissa män och inte andra. För att kunna analysera dans och maskulinitet använder Craig arkivmaterial, intervjuer och deltagande observation. Sammanlagt är 50 män intervjuade och Maxine Craig har även deltagit på Dance 101, som är en tio veckors danskurs på universitetsnivå.

Maxine Leeds Craig har flera teoretiska utgångspunkter i boken som bygger på Bourdieu, Connell, Messerschmidt, West & Zimmerman och Wacquant. I analyserna finns det alltid ett intersektionalitetsperspektiv som involverar genus, klass, ras, sexualitet och även ålder. I ett svenskt perspektiv känns det ovant med ras som begrepp. Craig är från USA och i analyserna är ras ett betydelsefullt begrepp för att förklara olika sätt att röra sig. I demografin över de män som är intervjuade i boken finns förutom ras också ålder, sexuell identitet, yrke och övrig information angivet. Jag kommer att återkomma till hur Craig analyserar de olika kategorierna, för att förklara varför vissa män inte dansar. Jag vill betona att kontexten är amerikansk, men att bokens bidrag kan överföras på andra västländer.

Boken består av olika delar och i varje del finns flera teoretiska perspektiv och internationell forskning används i analyserna. Den första delen av boken är en historisk tillbakablick och Craig undrar om det fanns perioder i USA när en majoritet av människor antog att vita män kunde dansa. Den historiska tillbakablicken startar i början av förra seklet med rubriken ”Who killed that new man?”. Under 1910- och 20-talet kom det nya dansstilar som tillät kvinnor att röra sig friare och en bit ifrån sin partner. Det var en explosion av dansintresse och Craig ger exempel på ”animal dances”, som var ett uttryck för expressiva maskulina uttryck. Tarzans dans med apor ges som ett exempel på ett maskulint ideal. Dans var också tidigt ett moment i idrottsundervisningen i skolan, men det var främst folkdanser och huvudsakligen var dans en aktivitet för flickor. Vilka var männen som dansade? Under tidigt 1900-tal var det viktigt för en man från de övre klasserna att kunna leda kvinnan i pardans. En god dansare var vit, gift, tjänade pengar (räntor) och dansade med en kvinna ur den egna klassen. Ett par som blev känt under denna tid var Irene och Vernon Castle. Men Craig konstaterar att:

Irene Castle embodied the new woman… Vernon Castle was able to establish new norms for dancing, but not for masculinity (s. 41).

En intressant berättelse handlar om de kvinnor som på 1910-talet hade möjlighet att dansa under dagtid. De besökte dansställen och kunde få dansa med ”tango boys”. Männen var av lägre klass, de hade en annan etnicitet och de behövde försörjas av kvinnorna. Men de kunde dansa! Dans kopplades samman med klass och etnicitet, men även till ålder och var någonting som huvudsakligen unga människor kunde ägna sig åt.

Fred Astaire var den mest firade dansaren på 1930-talet. Han var elegant, med strålande dansteknik, artistisk kontroll och han var vit och heterosexuell. Maxine Craig understryker att Fred Astaire sågs som en fantastisk dansare, men att han inte var maskulin. Ett annat exempel på manliga dansare var en känd dansgrupp som turnerade runt i USA på 1930-talet under ledning av Ted Shawn. Dansarna var extremt vältränade och de dansade maskulina danser med kraft och aggressivitet.

Under andra världskriget blev dans en symbol för heroisk manlighet. Den nya dansen jitterbugg var atletisk med olika lyft och kast av danspartner. Craig diskuterar män och dans under Andra världskriget och hon menar att soldater i uniform kunde dansa utan risk att betraktas som feminina. Maxine Craig argumenterar i kommande kapitel i boken att det var 1950- och 60-talens konservatism och homofobi i USA som skapade vita män som inte dansar.

Dans är någonting som flickor gör, men det hör även samman med ras. Vita heterosexuella män bör vara reserverade och de bör inte vara kroppsligt expressiva.

I början 1950-talet försvann dans som en vuxen arena, men dansen blev viktig på high school-balerna. Det var ”in proms” som det var möjligt att komma nära det andra könet. Samtidigt kom televisionen och förändrade allt. Gene Kelly var exempelvis en dansstjärna från Hollywood som deltog i TV för att få män att dansa. Maxine Craig diskuterar manlighet utifrån idealen som var en heterosexuell familjefader. Det var en homofob period i USA, och att dansa innebar en risk för en man att bli betraktad som homosexuell. Elvis Presley skulle radikalt komma att bryta mot detta mönster. Han var sensuell och tusentals kvinnor skrek när han skakade på sina höfter. Enligt Craig var det möjligt eftersom han var ”a simple American boy” (s. 86). Elvis Presley kunde dansa på det sensuella sättet eftersom han var ung och rebellisk. På 1970-talet kom discoeran i USA. Det fanns möjlighet för olika grupper att träffas på disco, men det skapades också olika sorters diskotek. Afroamerikaner ville ha soulmusik och homosexuella ville gå på särskilda gayklubbar. Det bildades också anti-disco, eftersom diskotek av en del grupper ansågs alltför kommersiella.

I ett kapitel diskuterar Craig relationen mellan dans och sexualitet. Hon visar att heterosexuella män inte vill vara objekt och att de inte vill bli tittade på. De vill särskilt inte att andra män ska betrakta deras dans. Om en vit man rör på höfterna riskerar han att bli uppfattad som feminin. ”Men of color can perform sensuality and still be recognized as masculine by other men” (s.113). Dans är någonting som flickor gör, men det hör även samman med ras. Vita heterosexuella män bör vara reserverade och de bör inte vara kroppsligt expressiva. I intervjucitaten återupprepas att vissa former av danser är mer maskulina, som exempelvis hip hop och breakdance. När män dansar i par är det för att träffa kvinnor. Det verkar däremot som om kvinnor vill fortsätta att dansa i en parrelation. Det kan bli ett problem eftersom hon vill dansa på fester men inte han. Mark (59 år) säger:

I tell my wife I only dance at weddings (laughs)…She always wants me to go dancing…It’s not what I want to do, but it makes her happy so I’ll go do it for a little while (s. 124).

Men vilka män dansar då? Flera män som inte är vita (African Americans. Latinos, Filipinos) berättar att de har lärt sig att dansa hemma. Ofta är det en syster som har berättat för dem att de måste kunna dansa. Dans har också varit någonting som fanns i deras uppväxt och att alla dansade (i kyrkan, på fester). Det finns en uppfattning om att svarta män måste kunna dansa. Charles (32 år):

There’s an expectation as far as African Americans dancing in that people say or expect you just be able to dance…You born, you pop out, you got curly hair, and guess what else? You dance (s. 170).

Samtidigt innehåller boken många berättelser om män som har lärt sig att inte dansa. Stan (55 år) berättar att han kände obehag och att han valde sociala tillställningar där han inte behövde dansa. Eller Neil (54 år) som gick på dansskola och lärde sig att han inte kunde dansa. Flera män talar om att de tycker om musik, men att de vill lyssna på musik och inte dansa till den. Maxine Craig diskuterar uppfattningar om att dans är naturligt för vissa män, men hon menar att det handlar om strukturer:

As men move they perform identities, establish meaning, embody masculinities, and bolster or trouble and thus rearticulate categories of belonging (s. 168).

Det finns föreställningar om att svarta dansar sensuellt och är kroppsliga och svettiga, medan en vit man bör dansa som Fred Astaire med cool elegans och med kontroll.

Alla män kan dansa, men de vill inte dansa. Craig visar att män som vill dansa tar en risk och att de har många skäl att hålla sig undan från dans. Dans kopplas samman med homosexuella, flickor, svarta eller latinamerikanare, män av lägre klass, kroppslighet och inte med intellekt. Varför skulle män vilja dansa?

Maxine Leeds Craig har skrivit en viktig bok för alla som vill förstå maskulinitet. För mig som älskar att dansa, undervisar i dans för idrottslärarstudenter på högskolan och som forskar om dans och lärande i skolan ger Sorry I Don’t Dance. Why Men Refuse to Dance viktiga insikter. När jag startade ett dansmoment för mina idrottslärarstudenter i april 2015 fick alla säga något kort om sig själva och om dans. Samtliga av de manliga studenterna uttryckte någonting negativt som exempelvis ”jag kan inte dansa” eller ”jag tycker inte om dans”. Maxine Craig visar genom historisk analys och en mångfald av nutida exempel att dans hör samman med bilden av mannen. När män säger att de inte vill dansa, eller när de uttrycker sig negativt om dans, är det mycket mer komplext än bara ett uttryck för personlig smak. Om du vill lära dig om maskulinitet kan du fråga en man om han vill dansa. Om du vill lära dig mer om dans och maskulinitet läs Sorry I Don’t Dance: Why Men Refuse to Dance.

Copyright © Torun Mattsson 2015

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message