Viktigt bidrag till forskningen om idrottslärarens övergång från student till fullgången praktiker

Tags: , , ,

Print Friendly

Mikael Londos
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Tony Rossi, lisahunter, Erin Christensen & Doune Macdonald Workplace Learning in Physical Education: Emerging teachers’ stories from the staffroom and beyond 160 pages, inb. Abingdon, Oxon: Routledge 2015 (Routledge Studies in Physical Education and Youth Sport) ISBN 978-0-415-67365-5

Tony Rossi, lisahunter, Erin Christensen & Doune Macdonald
Workplace Learning in Physical Education: Emerging teachers’ stories from the staffroom and beyond
160 pages, paperback.
Abingdon, Oxon: Routledge 2015 (Routledge Studies in Physical Education and Youth Sport)
ISBN 978-1-138-20835-3

Tony Rossi, lisahunter, Erin Christensen och Doune Macdonald är författarna bakom boken Workplace Learning in Physical Education som ingår i serien Routledge Studies in Physical Education and Youth Sport. David Kirk är redaktör för hela serien som nu är uppe i 23 utgivna böcker med intressanta teman inom forskningsområdet och skrivna av välrenommerade forskare. Routledge gör verkligen en satsning på denna bokserie och den här boken fyller en lucka inom ett område som inte är särskilt omskrivet eller tidigare utforskat. En upprinnelse för att bedriva detta projekt finns i studenters berättelser om idrottslärarrumsområdet som beskrivs som en miljö de känner sig fjärmade från med en air av testosteronstinnhet, sexism, homofobi och elitism.

Richard Tinning står inte som en av författarna bakom boken, men är den som ligger bakom att forskningsprojektet inleddes och finns med på en del av de publicerade artiklarna som författargruppen har producerat. Boken bygger bland annat på material från sex tidigare publicerade forskningsartiklar. Tinning initierade ett pilotprojekt redan 2005 inom området som sedan utvecklades till ett mer omfattande forskningsprojekt 2008. Resultatet från detta projekt finns nu sammanfattat i denna bok som tar upp hur lärarrum och andra rum tillhörande idrottslärarna på skolor fungerar som lärandemiljö i ett utvecklande av en läraridentitet för lärarstudenter/nyblivna lärare inriktade på ämnet idrott och hälsa.

Boken behandlar följande fem dimensioner:

  • sociala uppgifter av undervisning och att lära sig undervisa,
  • prestation och praktik,
  • identitet/subjektivitet och yrkesprofessionen,
  • rum och plats för ett professionellt lärande, och
  • mikropolitiken i vad det innebär att vara en ny arbetstagare.

Bokens empiri kommer från skolor i Australien och forskningsprojektet som redovisas består även av data från ett pilotprojekt samt ett doktorandprojekt (Erin Christensen). Det är med intresse som jag tar del av dessa problembeskrivningar som är mycket snarlika mellan Australien och Sverige. För min egen del har boken betydelse då jag forskar inom området, är programansvarig för idrottslärarutbildningen på Malmö högskola och även är ansvarig för idrottslärarstudenterna under praktikperioderna ute på skolorna. Dessutom besöker jag och mina kollegor studenterna under praktikperioderna.

Boken beskriver ett projekt som inledningsvis utgick från Wengers sociala lärandeteori, Billetts arbetsplatsteori och Doyles uppgiftssystem. När projektet utvecklades bar dessa teoretiska utgångspunkter inte längre utan Toni Rossi bidrog med perspektiv om praktiken som en plats för prestation hämtad från Goffman, lisahunter bidrog med hur de blivande lärarnas identiteter och subjektivitet utvecklas med perspektiv från Bourdieu och Butler. Erin Christensen bidrog med perspektiv från en mikropolitisk kontext. Här kan det tyckas att det blir en hel del perspektiv som ska täckas in särskilt när det även tillkom rumsliga teoretiker som Lefebvre och Soja samt självidentitet och prestation från Giddens. Tinning skriver i förordet att det ger en robust utforskning av lärandet på arbetsplatsen för blivande/nya lärare i idrott och hälsa. Författarna reserverar sig själva när de säger:

We are conscious that we could be severely criticized for taking the approach that we did. Other readers may prefer a theoretical purity that rests on fidelity to epistemological practise (s. 56).

Författarna säger även att de kunde skrivit boken utifrån enbart en av dimensionerna och det hade varit säkrare, men det hade varit oärligt då alla dimensionerna har spelat stor roll för att utvidga förståelsen. Dessutom bidrog de olika forskarna med olika dimensioner och det hade inte känts rätt att utesluta någon. Resultatet, skriver de, är unikt och ett ambitiöst bidrag till litteraturen. Jag återkommer med att kommentera de val författarna gör.

Praktiken betraktas ofta som en ”storlek som passar alla”, men den bör granskas ordentligt och ingående

Vad är det då som studeras? Det är det lärande som sker på arbetsplatsen dels för studenter under ”praktiken” – som vi numera i Sverige kallar VFU (verksamhets förlagd undervisning) – dels för nyutbildade idrottslärare. Det möte och de situationer som uppstår ger upphov till ett informellt lärande vid lärarstudenternas/de nyblivna lärarnas umgänge med skolans sedan länge anställda idrottslärare, i de rum där idrottslärarna vistas och har sin ämnesinstitution. Det är den sista praktikperioden såväl som det första tjänstgöringsåret, introduktionsåret, det så kallade ”rookieåret”, som är i fokus för studien. I Sverige är det under den sista VFU-perioden som studenten förväntas agera som en professionell lärare och sköta undervisningen så gott som en färdig lärare och det verkar vara på detta sätt även i Australien. När studenten är färdigutbildad och fått en första tjänst påbörjas rookietiden. En del personer i studien följdes genom hela denna processen. Det görs dock inga poänger av detta viktiga spår i boken. Det finns ingen tydlig röd tråd från de studenter som har följts från utbildningen till första året som nybliven lärare. Det nämns inget om vilka miljöer de har vistats i och hur dessa samstämmer/skiljer sig åt från det ena till det andra stället. Är det rent av någon student som har fått anställning på samma skola som de har gjort praktiken på? Anställning på den egna VFU-skolan efter utbildningen är något som förekommer rätt ofta i Sverige, då skolan inte ”köper grisen i säcken” utan vet vad de får för lärare. Detta kan givetvis ha betydelse för en studie om lärandet på arbetsplatsen. Praktikmiljöerna och miljöerna som skildras från det första arbetsåret redovisas i boken i stor utsträckning var för sig och blir till en nackdel utifrån mitt resonemang ovan.

En vanlig inställning bland studenter på lärarutbildningar och lärare på skolor såväl i Sverige som i Australien är att det behövs mer praktik i lärarutbildningen, och detta anses som det enda och bästa sättet att lära sig bli en lärare. Jag ställer mig bakom författarnas ord när de skriver att det beror helt på vilken typ och kvalitet på praktiken som studenterna kan få för att det ska vara givande. När det gäller den avsevärda tid som studenterna lägger ner på VFU är det av stort intresse att se hur arbetsplatsen och lärarkollegerna påverkar studenten. Författarna skriver att det inte bara finns positiva erfarenheter av praktiken och att den är värd att studera närmre. Praktiken betraktas ofta som en ”storlek som passar alla”, men den bör granskas ordentligt och ingående. Självklart finns det motsättningar här, som att lärarna på en lärarutbildning har egna erfarenheter från en utbildning som kan ligga mer än 30 år tillbaka i tiden, vilket kan bidra till att cementera ett gammaldags system. Det är då än mer viktigt att med utgångspunkt i forskning göra en kritisk granskning av utbildning och undervisning som sker på lärarutbildningarna. På samma sätt kan det förhålla sig med de lärare som har vistats ute i skolmiljön, ofta utan stimulans till fortbildning genom åren. Det blir påtagligt i bokens kapitel som handlar om de nyblivna lärarna. Deras berättelser synliggör i hög grad en avgörande problematik som ger upphov till meningsskiljaktigheter i idrottslärarnas arbetsrum. Det handlar om tolkningen av läroplanen och sättet att göra bedömningar inför betygssättningen. Detta skildras i boken som tämligen oproblematiskt om lärarna i arbetsrummet och den nyblivna läraren är uppdaterade med de nya och gällande direktiven i läroplanen. Hindrar och försvårar arbetsplatsmiljön den nyblivna läraren att göra arbetet enligt gällande läroplan tvingas de nyblivna lärarna mer eller mindre in i de andra lärarnas gamla rutiner. Det blir en kollision mellan de nyblivna lärarnas strävan att följa läroplanens bedömningsinstruktioner och lärarna med många år på nacken som gör sina bedömningar på ”magkänsla”.

I Sverige uppdaterades läroplanen 2011 och då gjordes även betygssystemet om. De senaste fem åren har diskussionen kring studenternas sista VFU-period till stor del kretsat kring hur betygsättningen går till på skolorna. Den ovan beskrivna problematiken för nyblivna lärare vittnar även studenter om som utbildar sig till idrottslärare på Malmö högskola. Det är särskilt påtagligt när studenterna gör den sista perioden på VFU och själva blir inblandade i bedömningar av de moment som de undervisar i. Hur idrottslärare, som även är handledare till studenter på VFU, resonerar kring bedömning och betygssättning enligt de nu gällande bestämmelserna skildras även i forskning inom området, se t ex Londos 2016.

Författarna säger i boken att det inte går att helt standardisera kraven på en praktikplats för idrottslärarstudenter. Det blir snarare utbildningen på lärosätet som måste stå för att studenten reflekterar kring sin utbildning och den miljö som studenten vistas i. Härvidlag verkar det finnas samma problematik i organiserandet av praktikplatser i Australien och i Sverige. Det är svårt med tillgängliga platser för studenterna och det går inte att vara kräsen. Samtidigt ska studenterna ute på praktik bli bedömda utifrån centralt bestämda mål oavsett under vilka omständigheter och hur arbetsplatsmiljön ser ut och fungerar.

Det ena kapitlet griper inte nämnvärt tag i nästa och ibland refereras det till studenter som finns omnämnda i tidigare och annorstädes publicerade artiklar.

Hur upplever idrottslärarstudenterna praktikplaceringen på lärarrummet? Författarna påpekar att många av studenterna blir utsatta för ojämlikhet, orättvisa och exklusion i idrottslärarrummet. Studenterna får ständigt förhandla för att passa in. Hur detta görs förklaras med olika begrepp från ett flertal teoretiker. Studenterna idealiserar den egna prestationen utifrån Giddens idé om att upprätthålla en skillnad mellan självidentiteten och prestationen. När resultaten tolkas med hjälp av Goffman, spelar studenterna teater och upprätthåller en ”front stage” i lärarrummet och en ”back stage” för att planera och spela en roll. Resultaten kan även ses som försök att utnyttja ett visst kapital enligt Bourdieu för att få tillgång till en mer framskjuten position i lärarrummet. Detta utnyttjades ofta av de studenter som var tävlingsinriktade och hade stor erfarenhet av framförallt bollspel. Författarnas resultat på denna punkten stämmer överens med hur idrottslärare i Sverige förhåller sig till och värderar liknande kapital (Londos 2010). Beteenden reproduceras, omhuldas och bevaras i idrottslärarrummet. Ett exempel som omnämns i boken är slankhetsidealet, som Tinning uppmärksammade redan på 1980-talet. Studenterna har själva svårt att identifiera doxan och än svårare att bryta dessa starka mönster själva. Det kan ta generationer att ändra detta, varnar Bourdieu, en doxa som konstaterats gälla även på idrottslärarutbildningar i Sverige, Norge och i England, där det dessutom kan finnas viss tröghet att hjälpa studenterna med reflekterande uppgifter (Larsson 2009, Dowling, Fitzgerald and Flintoff 2015).

Avslutningsvis vill jag summera mina intryck av boken och även göra några små kommentarer samt återvända till citatet, i början av recensionen, om de val författarna har gjort. Bokens bidrag till forskningsområdet är betydelsefullt och visar på en mängd sätt att närma sig problematiken kring praktiken inom idrottslärarutbildningen. Om det ska vara en renhet i det teoretiska valet eller som här en mångfald av teoretiska perspektiv och begrepp finns det ingen anledning att gå närmare in på här, utan jag vill snarare titta på hur författarnas val har satt avtryck i boken. Det är många teoretiker och begrepp att hålla reda på genom kapitlen. Författarna delar därför upp kapitlen om teori, resultat och även diskussion i fem dimensioner som var och en lyfter fram viktiga delar av det arbetsplatsförlagda lärandet, samt även överlappar varandra till vissa delar. Detta gör att inledningskapitlen kan kännas lite väl framtunga, och dessutom upprepas en hel del av de teoretiska begreppen i resultatdelarna. Resultatkapitlen, uppdelade i de olika dimensionerna, utgår inledningsvis från korta citat från olika idrottslärarstudenter som ofta säger ungefär samma sak. Budskapet är viktigt men överbetonas och bredden av uttalanden blir inte tydlig. Här ställer jag mig frågor som:

  • Vilka studenter klarar sig och vilka blir utsatta negativt i arbetsplatsmiljön? Vad beror det på?
  • Klarar vissa studenter av att reflektera och överleva trots en uppenbar utsatthet?
  • Finns det studenter som avtäcker doxan och hur klarar de då av detta?
  • Hur anknyter studenterna till de olika lärarna som finns i lärarrummet i de första kapitlen?

De första fyra dimensionerna har ungefär likadant upplägg. Problemet som uppstår är att mycket känns igen och överlappningen är påtaglig. Det ena kapitlet griper inte nämnvärt tag i nästa och ibland refereras det till studenter som finns omnämnda i tidigare och annorstädes publicerade artiklar. Detta hjälper inte mig som läsare då jag inte får reda på vad just denna studenten har sagt tidigare. Det sista resultatkapitlet har en tydligare narrativ karaktär och berör problemen som uppstår för de nyblivna lärarna. Berättelserna är lättlästa och ger en god insikt i problematiken. En starkare sammankoppling mellan studenter och nyblivna lärare hade underlättat läsningen i resultatkapitlen. Jag ställer mig en hel del frågor som t ex vilka de studenter var som följdes upp som nyblivna lärare och hur deras såg lärande ut på arbetsplatsen. Det finns inte tydligt redovisat vilka de var och hur många som kunde följas upp eller om det var helt andra personer.

Den avslutande tredje delen av boken består av två kapitel, där det ena handlar om regleringen av lärarutbildningen utifrån regler, dokument och förordningar. Det är inte helt lätt att bli insatt i det australiska systemet och hur det fungerar, dock känns det mesta ändå till en hög grad igen som resonemang som även finns i Sverige. I kapitlet nämns också system som förekommer i England och får en del utrymme. Det kan ifrågasättas då det blir än svårare för en läsare från ett annat land att ta del av jämförelser länder emellan eftersom England inte har ingått i studien som sådan. Jag kan däremot se en vits med att i en framtida forskningsinsats samla in empiri från olika länder och göra en jämförande studie.

Det avslutande kapitlet sammanfattar många tänkvärda delar och diskuterar de fem dimensionerna var för sig. Detta grepp känns upprepande då det redan har varit diskussioner om begrepp och teorier i resultatkapitlen. Jag hade hellre sett ett kapitel som diskuterade de viktigaste delarna i lärandet som försiggår i idrottslärarrummet och överlappningen i de olika dimensionerna för ett skapande av begrepp som kan underlätta diskussionerna på idrottslärarutbildningar och mellan dessa och praktikskolornas handledare. Jag håller nämligen helt med i de avslutande orden i boken, att det inte är genomförbart att alla studenter på praktik och nyblivna lärare ska få samma erfarenhet. Däremot ska det lärande som görs möjligt på idrottslärarrummet vara av hög kvalitet, leva upp till etiska principer och utgöra en professionell lärmiljö. Boken slutar lämpligt med följande ord.

At such point, then, workplace learning might at least align with international policy standards of teacher development within the context of a safe and healthy learning environment. We look forward to such a development (s.138).

Sammanfattningsvis – och utan att bortse från mina kritiska synpunkter ovan – är detta en bok som jag har haft stor nytta och nöje av att läsa och som är viktig för kunskapsutvecklingen kring lärande på arbetsplatsen samt för kopplingen mellan VFU för studenterna och idrottslärarutbildningen. Den bidrar även till förståelse för hur skolor idag kan jobba med mentorssystem för nyblivna lärare.

Copyright © Mikael Londos 2016

Referenser

Dowling, Fiona. Fitzgerald, Hayley & Flintoff, Anne (2015) Narratives from the road to social justice in PETE: teacher educator perspectives, Sport, Education and Society, 20:8, 1029-1047, DOI: 10.1080/13573322.2013.871249
Larsson, Lena. (2009) Idrott – och helst lite mer idrott. Idrottslärarstudenters möte med utbildningen. Stockholm. Stockholms universitet.
Londos, Mikael. (2010). Spelet på fältet – relationen mellan ämnet idrott och hälsa i gymnasieskolan och idrott på fritid. Holmbergs. Malmö.
Londos, Mikael (2016). Idrott och hälsa – resultat, ingår i Vallberg Roth, Ann-Christine (ed.) Lärares förtrogenhet med betygssättning. Malmö University
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message