Forskning som sätter barn och ungdomar i centrum

Mikael Londos
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Mary O’Sullivan och Ann MacPhail är redaktörer för boken Young People’s Voices in Physical Education and Youth Sport som ingår i serien ”International studies in physical education and youth sport” från Routledge. Richard Bailey som är redaktör för hela serien har knutit upp idel välrenommerade forskare till att bidra. David Kirk är en, med Physical Education Futures, Richard Tinning en annan, med Pedagogy and Human Movement, är en annan. Även forskare som till exempel Whitehead, Wright och MacDonald har bidragit med böcker i serien både som författare och redaktörer. Jag får säga att Routledge verkligen satsar på denna bokserie och här är Young People’s Voices in Physical Education and Youth Sport ett utmärkt bidrag. Boken behandlar en rad viktiga frågor: Hur upplever och förstår barn och ungdomar idrott och fysisk aktivitet? Hur värderar de fysisk aktivitet och skolämnet idrott och hälsa? Ledande forskare inom områdena idrottsvetenskap och utbildningsvetenskap har bidragit med kapitel med varierande metodologiska och teoretiska perspektiv på hur vi bättre kan förstå barns perspektiv inom idrott. Dessutom presenteras ”case studies” från (den anglosaxiska) världen, med pojkar och flickor i olika mångkulturella miljöer.

De olika bidragen i antologin fokuserar barn och ungdomars utsagor och intresset riktas mot de erfarenheter, den förståelse och de värden som barnen och ungdomarna ger uttryck för att idrottsutövandet rymmer. Utmärkande för boken är att den genomgående sätter de unga i centrum och bidrar till att lyssnandet på unga människor blir allt mer inskrivet i den offentliga politiken och politiska debatten för att uppmärksamma ungas villkor, särskilt under idrottsutövandet som i många fall är en stor del av deras vardag. Young People’s Voices in Physical Education and Youth Sport är en viktig bok för studenter inom idrottsvetenskap och idrottslärarutbildning på grundutbildnings- eller avancerad nivå, men även för professionella med ett intresse för utbildning, särskilt skolämnet idrott och hälsa eller ungdomsarbete, med barn- och ungdomsidrott och fysisk aktivitet i fokus. Jag ser boken som ett värdefullt bidrag till den pågående svenska idrottsforskningen kring barns och ungdomars perspektiv på idrott och jag rekommenderar även boken till forskarutbildningarna inom området.

Jag hade förmånen att träffa de båda irländska (bokens framsida är såklart grön) redaktörerna Mary O’Sullivan och Ann MacPhail i Birmingham under en specialkonferens för idrottspedagoger i våras. Värd för konferensen var Kathleen Armour, som också författat ett av kapitlen i boken. Professorerna Armour och O’Sullivan höll utmärkta föredrag, väl genomtänkta och engagerande. Det märktes hur de båda brinner för idrottspedagogik med särskilt intresse för barns idrottande. Mary O’Sullivan har en oerhörd erfarenhet, hon har varit många år i USA men återvände till Irland för några år sedan. Hon talade på konferensen med ett lugn och utifrån egen erfarenhet som väckte publikens intresse samtidigt som hon var vass i kommentarerna och förhöll sig kritisk till området. I boken hörs hennes röst tydligt i inledningen.

Boken ger en kort introduktion till varje kapitel är väl strukturerad. Inledningen innehåller en utmärkt introduktion som ger en orientering till varför det är viktigt att lyssna till barn och ungdomar i samband med utövandet av skolämnet idrott och hälsa eller idrott på fritiden, och att aktivt agera tillsammans med dem. Därefter kommer tre delar som var och en innehåller tre till fyra kapitel skrivna av seniora eller disputerade forskare, i några fall tillsammans med deras doktorander.

Del ett tar upp frågor som belyser och lyfter fram elevers röster i olika skolsammanhang inom ämnet idrott och hälsa. Första delens kapitel handlar om att utveckla elevers mening och erfarenhet av idrott, att lära sig lyssna till och tillsammans med flickor i aktiva undervisningsdelar, och hur elever värderar och upplever idrottsundervisningen i skolan. Jessica Lee tar i ett av dessa kapitel upp hur ungdomars mönster av fysisk aktivitet ändras över tid när det kommer förändringar i deras liv, som att flytta hemifrån, sluta skolan och börja jobba eller fortsätta på college osv. I ett annat kapitel berättar Kimberly Oliver om 13 års aktionsforskning med flickor från mångkulturella miljöer i USA. Hon använder sig av innovativa metoder och tar precis som Lee utgångspunkt i intersektionella perspektiv.

I första delens avslutande kapitel tar Donetta Cothran upp hur elever försöker forma innehållet i idrottsundervisningen utifrån vad de tycker om och trivs med tillsammans med skolkamraterna. I och med att kursplanen i idrott och hälsa blivit kunskapsbaserad har Cothran identifierat tre olika värderingssätt som elever reagerar på undervisningen. Det första sättet riktar sig till den största gruppen elever som kan kallas ”motsträvarna” – de reagerar med fasa. De säger att det är undervisning precis som i ett vanligt ämne och är inte villiga att bli lärda något. Nästa sätt avser den grupp som kan kallas ”sorterarna”. De accepterar undervisningen men sorterar känslomässigt bort allt som inte är kroppsligt tränande. Det tredje sättet gäller en liten grupp elever,”kopplarna”, de som inser att de kan ha glädje av undervisningen i ett livslångt perspektiv. I Cothrans diskussion framgår det att elevers värderingar är en viktig ingrediens för att utveckla inkludering och förståelse för och bland elever. I ett svenskt perspektiv med införandet av nya kursplaner i ämnet idrott och hälsa kan artikeln vara intressant då den behandlar övergången från en kursplan till en annan.

Del två handlar om olika identiteter bland ungdomar. Dess kapitel tar upp missnöjda ungdomars röster vid idrottsliga interventioner, en etnografisk betraktelse av en elev som har andra undervisningsbehov i ämnet idrott och hälsa än den strömlinjeformade undervisningen, hypermaskulinitet inom lagbollspel och slutligen tas, retrospektivt, pinsamma och diskriminerande händelser i idrottsundervisningen upp avseende sexualitet, genus och kropp. Sandford, Armour och Duncombe tar i det femte kapitlet upp en möjlig väg att engagera missnöjda ungdomar genom att involvera dem som medforskare i utövandet av fysisk aktivitet för att de lättare ska kunna kommunicera och arbeta tillsammans. Fyra större program har studerats och en slutsats är att när programmen blir för hårt strukturerade kan åsikter från ungdomarna lätt gå förlorade.

Del tre belyser olika teoretiska ramar samt metodologiska angreppssätt. Kapitlen här handlar dels om vad ett poststrukturellt teoretiskt perspektiv kan bidra med i studiet av hälsa och fysisk aktivitet, dels om hur deltagande aktionsforskning kan genomföras, och slutligen hur fotografier kan användas för att beskriva idrottshändelser. Enright och O’Sullivans kapitel är mycket intressant läsning och ger ett teoretiskt perspektiv på deltagande aktionsforskning som kan kännas igen på olika sätt som en röd tråd genom många av bokens kapitel. Pope presenterar en metodologi för att använda foton som ett sätt att återkoppla till tidigare händelser när barn och ungdomar beskriver vad som händer på bilderna. I somras besökte jag TGfU-konferensen (Teaching Games for Understanding) på Loughborough University, England, där flera presentationer innehöll forskning utifrån detta fotometodologiska tillvägagångssätt. Bland annat visade en av David Kirks doktorander hur det gick till när man använder bilderna för att lyfta fram barns röster i bollspel. Det är inga märkvärdiga bilder, men det är vad som ligger i barnens berättelser om bilderna som blir viktigt och det framkom att det fungerade bra.

Avslutningsvis i boken skriver Jonathan Long och David Carless en epilog som anlägger ett kritiskt perspektiv på bokens innehåll i det mycket läsvärda och tänkvärda kapitlet ”Hearing, listening and acting”. I valet av ordet hearing ligger mycket av hur författarna lägger fram texten. På svenska kan hearing översättas med flera betydelser som är vitt skilda men i detta sammanhang ändå kan ”höra” ihop. Hearing betyder prövning, förhör, utfrågning, behandling, hörhåll och hörsel. Detta får mig att tänka på hur vi som forskare kan närma oss de barn och ungdomar som vi vill ge röst åt. Precis som Long och Carless måste vi tänka på vilka vi är som ställer frågor och hur vårt eget förhållande till idrott är. Detta påverkar vad barn och ungdomar säger och ger sin röst till. Med andra ord, det får inte bli ett förhör utan situationerna måste komma under behandling med väl genomtänkt strategi. Hörseln kan inte bara vara inställd på den frekvens som vi vill lyssna på. Det är detta som kan bli en stor prövning för forskare med för idealiserande tankar om vad idrott är och kan åstadkomma. Det kan då bli en för begränsad utfrågning och forskaren kan vara helt utom hörhåll för de riktigt angelägna berättelserna som barnen och ungdomarna kan förmedla. Häri ligger den riktiga prövningen för oss forskare. Long och Carless tar i epilogen upp epistemologiska frågor om hur vi kan veta något om andra människors liv och hur vi är inblandade i forskningsprocessen. De lyfter fram olika anledningar till varför barns och ungdomars röster hörs eller inte hörs och hur deras berättelser förmedlas. Problem att barn inte blir hörda kan bero på klass och etnicitet, kommunikationsproblem, svårighet med berättarbarheten i forskarens form och slutligen att forskaren själv inte uppfattar nyanserna i berättelsen på grund av förväntningar och förförståelse.

När det gäller författarna till bokens olika kapitel är jag överens med Long och Carless som skriver

Each contributor in this volume has presented an account of research that offered young people  – often young people who are typically ‘silenced’  – the opportunity to speak about their lives.

Hela boken har ambitionen att inte bara lyssna på marginaliserade barn och ungdomar utan att även flytta in problematiken i centrum, något som den lyckas bra med.

Copyright @ Mikael Londos 2013