En tysk idrottshistoria

Just nu finns det flera goda skäl att skriva historiografiskt om ämnet idrottshistoria. Ett sådant skäl är att denna disciplin numera har hunnit bli så pass omfattande att olika utvecklingslinjer och positioner går att urskilja. Ett annat är mera dystert. På sina håll, inte minst i England och Tyskland, råder just nu krisstämningar. Politiska sparprogram slår i dessa länder överlag mot högre utbildning och humaniora och ämnet idrottshistoria dras med i nedskärningarna. Av bland annat detta skäl har tyska idrottshistoriker sammanställt en bred översikt över idrottshistorisk forskning i Tyskland.Arbetet med Handbuch Sportgeschichte har förvisso pågått ett tag, förklarar redaktörerna Michael Krüger och Hans Langenfeld, men nu har man äntligen kommit till publicering.

Föga förvånande har tysk idrottshistoriografi präglats av landets i allmänhet dramatiska historia under efterkrigstiden. Sportvetenskap etablerades som akademisk disciplin under 1960- och 70-talen och snart började man forska i idrottshistoria. Pionjärer på området var Hajo Bernett och Horst Uberhorst. En alltmera högljudd ungdomsgeneration ställde krav på att Tyskland måste göra upp med sitt nazistiska förflutna och med hjälp av noggrann källforskning satte dessa båda forskare igång med att analysera hur idrotten hade instrumentaliserats under nazitiden. Det visade sig att förbunden hade samarbetat med Hitlerregimen och att idrottspubliken låtit sig begeistras av densamma. I samklang med rådande forskningstrender fann Bernett förklaringen till detta i en särskilt tysk (”völkischen”) ideologi. Viktiga impulser till att bedriva idrottsforskning kom också från kalla kriget och konflikten mellan Västtyskland och DDR. I kölvattnet efter Östtysklands storskaliga idrottssatsning tillmättes i detta land idrottshistoria en viktig roll, bland annat för att skapa kontinuitet mellan den nya ”arbetarstaten” och tidigare epoker i tysk historia. Västtyska idrottshistoriker mötte utmaningen från DDR, vilket främjade det idrottshistoriska intresset och även påverkade den internationella organisationsbildningen. För att samla idrottshistoriker uppstod 1973 HISPA som en reaktion på att det året innan hade bildats en likande sammanslutning på initiativ av DDR. Efter murens fall 1989 kunde organisationer från öst och väst slås samman till International Society for the History of Physical Education and Sport (ISHPES). Det är emellertid också som en senkommen konsekvens av kalla krigets upphörande som viljan att inom tyskt utbildningsväsende satsa på idrottshistoria idag har avtagit.

Krüger och Langenfelt har sammanställt Handbuch Sportgeschichte för att visa att det finns, och har funnits, en levande och framgångsrik idrottshistorisk forskning i Tyskland. Medverkar som skribenter gör en rad tunga namn inom tysk idrottshistorisk forskning, exempelvis Christiane Eisenberg, André Gounot, Gerthrud Pfister, Hans-Joachim Teichler, Bernd Wedemeyer-Kolwe, Ingomar Weiler. Detta är bara ett axplock av de många kunniga bidragsgivare, som tillsammans presenterar flera korta inlägg om olika teman.

Det blir för läsaren något oklart om civilisationsperspektivet ges så stort utrymme på grund av dess historiografiska eller dess fortsatt vetenskapliga betydelse.

Tillsammans dammsuger författarna tysk idrottshistorisk forskning på både längden och tvären genom att granska hur idrottshistoriker har förhållit sig till såväl teorier som epoker och olika sorters forskningsteman. Kapitlet ”Teman” (Themen) innehåller redogörelser för hur tyska idrottshistoriker analyserat exempelvis olika sportgrenar, den olympiska rörelsen, skolsport, handikappsport och aristokratisk sport. Här finns till och med ett litet avsnitt om sportstatistik. I kapitlet om epoker kan man läsa om hur historiker hanterat antikens sport, upplysningstiden, sekelskiftet, Weimartiden, nazitiden, efterkrigstiden samt ytterligare några tidsperioder.Särskilt intressant är det kapitel som handlar om teorier, eftersom det på övergripande nivå presenterar viktiga strömningar inom tysk idrottshistoria. Wolfgang Decker redogör här för den debatt som förts mellan idealister och historiematerialister om sportens ursprung: står den att finna i den religiösa kulten, andra sorters ritualer eller i arbetsprocessen? Ingomar Weilers bidrag handlar om receptionshistoria, närmare bestämt om analyser av hur man under senare epoker har tagit till sig det antika idrottsarvet. Sportens instrumentaliseringshistoria tas upp som ett särskilt tema, vilket är begripligt. Under denna rubrik redogörs särskilt för de forskningsdiskussioner som förts kring hur de tyska diktaturerna (nazismen och kommunismen) utnyttjat idrotten som propagandainstrument. Ett annat tema är kroppshistoria, vilket refererar till teoretiker som Foucault och Bourdieu och handlar om sådant som kroppslig disciplinering och kroppens symbolvärde. Det framgår dock av framställningen att denna inriktning ännu bara har fått ett begränsat genomslag i tysk idrottshistorisk forskning. Noterbart är att det kroppshistoriska perspektiv som utgår från Norbert Elias civilisationsteoretiska ansats har givits ett eget kapitel. Visst har detta perspektiv varit viktigt, men redan från början utsattes det för hård kritik, och mot bakgrund av senare års konstruktivistiska forskning om etnicitet och genus torde det inte ha blivit enklare att utgå från ett begrepp som ”civilisering”. Mest anmärkningsvärt är nog att artikelns författare, Krüger, inte alls kommenterar denna kritik, vilket i sin tur illustrerar att gränsdragningen mellan historiografi och forskningsöversikt i denna volym stundtals är flytande. Det blir för läsaren något oklart om civilisationsperspektivet ges så stort utrymme på grund av dess historiografiska eller dess fortsatt vetenskapliga betydelse. Det sista delkapitlet om teorier anknyter till ytterligare ett i tysk historiografi viktigt, men inte längre purfärskt, begrepp: samhällshistoria (”Gesellshaftsgeschichte”). Christiane Eisenberg, som skrivit artikeln, har varit inbegripen i en debatt mellan social- och kulturhistoria, men hennes motståndare kommer inte till tals och vi får inte reda på hur de båda perspektiven förhåller sig till varandra, vilket leder till att argumentationen blir något svårbegriplig.

På det hela taget lyckas boken ge en sammanhållen, lättillgänglig och högst läsvärd översikt över tysk idrottshistoriografi. Det är intressant att läsa om vad tyska idrottshistoriker sysslat med och det är lätt att bli imponerad av både bredd och kvalité. Inte minst är det givande att, så vitt det redovisas, följa hur intimt tysk idrottshistoriografi korresponderat med samhällsutvecklingen. I så måtto lyckas redaktörerna med sitt uppsåt. Ja, det har under efterkrigstiden producerats mycket spännande idrottshistoria i Tyskland!

Valet att låta flera bidragsgivare skriva lite och kort har dock gjort det svårt att presentera en sammanhängande analys som tydligt kontextualiserar den idrottshistoriska forskningen. Delvis som en följd av detta sätt att organisera texten saknas i boken ofta utförliga resonemang kring vad det var som drev fram de olika perspektiven, vad i dem som levt kvar och vad inte, vilka diskussioner och konflikter som har utspelats samt i vilken mån dessa bör förstås ur internalistiska eller externalistiska perspektiv. Boken verkar inte riktigt ha bestämt sig för om den vill vara historiografisk eller bara presentera forskningsöversikter. Det pendlar lite mellan kapitlen: ibland kontextualiserar författarna historieskrivningen, ibland redogör de bara för den forskning som har gjorts.

Det är också viktigt att fundera på vilken sorts forskning som inte representeras i boken. Flera nya, eller halvnya, perspektiv saknas eller förefaller vara underrepresenterade. Genus är exempelvis något som får en tämligen styvmoderlig behandling. Temat tas inte upp under egen rubrik i teoriavsnittet utan Gerthrud Pfister bidrar på slutet av boken med ett kapitel om ”Körper, Sport und Geschlecht aus historischer Sicht”, i vilken hon dock inte redogör för någon omfattande forskningsdebatt, eller knappt ens forskning, utan nöjer sig med att ge en översikt över genusfrågans faktiska utveckling inom idrott i tysk historia. Överhuvudtaget gäller att forskningsperspektiv som brukar förknippas med den kulturella vändingen är sparsamt företrädda. Mediaidrotten behandlas inte alls och det begynnande intresset för globala och transnationella perspektiv på idrott får inte heller några genomslag i översikten. Det är dock inte givet att Tysklands idrottshistoriografi måste skrivas på detta sätt. Kay Schiller och Christopher Young har i en översikt nyligen menat att inflytandet från den nya kulturhistorien på senare tid har varit en dynamisk injektion i tysk idrottshistoria. Den bilden lyckas de teckna genom att betona och vikta forskarinsatserna lite annorlunda än i Handbuch, samt genom att tolka vissa enskilda forskarpositioner på annat sätt eller lyfta fram delvis andra och nyare titlar.[1] Så kanske är ändå tysk idrottshistorisk forskning av idag något mindre teoretiskt och metodologiskt konservativ än vad man kan få intryck av när man läser Handbuch sportgeschichte?

© Jens Ljunggren 2011.