Idrott i Weimarrepubliken

Tags:

Print Friendly
Jens Ljunggren
Historiska institutionen, Stockhoms universitet


Erik N. Jensen

Body by Weimar: Athletes, Gender, and German Modernity
184 sidor, inb., ill.
Oxford: Oxford University Press 2010
ISBN 978-0-19-539564-8


Den 19 augusti 1919 hände något som skapade en mindre skandal i den nya Weimarrepubliken.Illustrierte Zeitung publicerade på omslaget ett foto av republikens förste president, socialdemokraten Friedrich Ebert, där han tillsammans med försvarsministern, Gustav Noske, uppträdde i badbyxor. Många blev upprörda över de bådas slappa och hängiga kroppar. Så här fick inte en politiker se ut. Deras lönnfeta figurer motsvarade inte idealbilden av stålsatt manlig styrka och estetisk skönhet. Debatten som följde blev hätsk och omfattande.

Erik N. Jensen inleder sin bok Body by Weimarmed att berätta denna historia. Den illustrerar att efter krigsförlusten sökte Tyskland en ny kropp. Jensen analyserar ur ett genusperspektiv den ”moderna” idrottens genomslag i Tyskland under mellankrigstiden och menar att landets idrottsstjärnor levererade denna nya kropp: stram, vältränad, prestationsstark. Gymnastik och militärisk drill hade tidigare värderats högre, men nu slog sporten igenom på bred front, vilket gjorde det möjligt för tyskarna att erövra inte bara en ny kropp utan också en ny modernitet. Tävlingsidrottaren framträdde som en människa bortom både traditon och konvention, stark koncentrerad på sig själv och sin egen personliga utveckling samt aggressivt hängiven i tävlingsidrott för att vinna. Den positionen gjordes, enligt Jensen, tillgänglig också för kvinnor. Sporten bekräftade att en kropp med muskler fortfarande betydde något trots att samhället hade mekaniserats. Samtidigt förmedlade den ett meritokratiskt ideal, vilket överensstämde med den nya Weimarrepublikens anspråk på att prioritera talang och idogt arbete framför medfödda privilegier.

Att Jensen lägger så stor vikt idrottens betydelse för att utarbeta nya moderna identiteter i Weimartidens Tyskland är en givande och intressant vinkling. Han kommenterar själv att idrotten som forskningsobjekt allt för ofta hamnat mellan stolarna när s.k. vanliga historiker ignorerat dess betydelse och idrottshistorikerna inte tillräckligt förmått greppa dess samhällsbetydelse.

Body by Weimar skall läsas mot bakgrund av nya forskningsperspektiv på Weimartiden, som sedan en tid vuxit sig starka och som nyligen sammanfattats och vidare utarbetats i antologin Weimar Culture Revisited, (2011; red. John Williams)där Jensen för övrigt medverkar. I nazismens antiliberala berättelse demoniserades Weimartiden och utmålades som dömd till undergång av sin egen politiska svaghet. Delar av denna berättelse har reproducerats av högst moderata politiska kommentatorer och även fortplantats i historieskrivningen, inte minst i teorin om den tyska särvägen, enligt vilken nazismen i Tyskland, till följd av en missriktad moderniseringsprocess, var mer eller mindre förutbestämd. Efter det att särvägstesen sedan 1990 talet tappat mark har också synen på Weimarrepubliken förändrats och historiker har i högre grad kommit att uppmärksamma att det under denna tid pågick moderniseringsprocesser samt att perioden bar på många positiva utvecklingsmöjligheter. Under rubrikenAlltagsgeschichte har historiker också börjat söka sig nedåt i tidens kulturlager. Inte bara den avancerade avantgardekulturen är viktig utan också masskulturen, dvs. den kultur som de stora befolkningsskikten konsumerade. Dit hörde bland annat sporten.

Vid sidan av den mjuke tennismannen tog samtidigt de kvinnliga spelarna plats genom att framträda som engagerade, allvarliga och målinriktade tävlingsmänniskor.

Jensen visar att det tyska samhället efter krigsförlusten var mycket upptaget av ”genusfrågor”. Det talades vitt och brett om hur kvinnor och män borde vara och idrotten var en arena där nya och gamla roller kunde prövas, utformas, förhandlas och torgföras. Jensen har valt ut tre sporter för sin undersökning: tennis, boxning och friidrott. Sådana urval kan alltid diskuteras. En uppenbar fördel med att välja just dessa är att var och en av dem representerade ganska olika ideal. Jensen kan därför belägga en större variation i det sätt på vilket Weimartidens föreställningar om manligt och kvinnligt konstruerades än vad som kommer fram i exempelvis George L. Mosses inflytelserika analyser av ”den manliga stereotypen”.Inte minst tennisen visade upp ett helt annorlunda manlighetsideal än det som brukar förknippas med frikårssoldater och tysk militarism. Tennis var en överklassport som under mellankrigstiden spreds till medelklassen. Den hade av hävd koppling till umgänge och sällskapsliv och här fanns det rum för både dandyliknande manér och en playboyartad manlighet. Den mediala representationen av tennisspelaren var en njutningssökare, inte en stoiskt disciplinerad pliktmänniska. Vid sidan av den mjuke tennismannen tog samtidigt de kvinnliga spelarna plats genom att framträda som engagerade, allvarliga och målinriktade tävlingsmänniskor. Tennisarenan blev en plats där man både sökte och fann den nya kvinnan: aggressiv och självtillräcklig, hård i kroppen snarare än mjuk.

Boxningen skapade andra manlighetsideal. Efter det att den nya författningen införts försvann förbud som tidigare försvårat sportens spridning och den blev under mellankrigstiden en publikmagnet. Sporten marknadsföredes som ett manlighetskapande korrektiv till den förslappning som sades prägla landet. Inom boxningen erotiserades manskroppen samtidigt som denna sport tycktes kunna belägga att var och en genom hårt arbete kunde ta sig fram i samhället. ”Self-madeness” var ett viktigt ideal i nästan all mediesport under denna tid, inte minst inom boxningen. Under 1920-talet blev också den kvinnliga boxningen allt mera mainstream och den kvinnliga boxaren en typ som gjorde anspråk på en offensiv offentlig kvinnoroll.

Även friidrotten användes som en projektionsyta för att komma tillrätta med Weimartidens nya samhälle. Här förbands ”traditon” med ”modernitet” genom att friidrottaren förkroppsligade å ena sidan självuppoffring för något högre, å andra sidan Tayloristisk specialisering och effektivitet. Som manlig friidrottare var det ärofullt att kämpa till kollaps, men när kvinnor gjorde detsamma uttrycktes oro för vart samhället var på väg. Under mellankrigstiden förändrades emellertid synen på den kvinnliga friidrottaren och det etablerades en ny konsensus om att moderskap och tävlingsidrott inte skulle behöva utesluta varandra.

Jensens analys ger en högst intressant bild av Weimartidens idrottsliv. Idrottens genuskonstruktioner framstår inte bara som mångskiftande utan också som relativt emancipatoriska, detta trots att det fanns ett betydande motstånd mot kvinnors idrott. Om man jämför med vad exempelvis Susan Chan, i sin gedigna analys Coming on strong: gender and sexuality in twentieth-century women’s sport (1994), skriver om USA under samma tid framstår Tyskland som nästan mer progressivt. Detta skulle kunna vara en både tanke- och uppseendeväckande slutsats, men det är också här som de kritiska frågorna börjar hopa sig. Som så många andra anglosaxiska historiker är Jensen tämligen ointresserad av att diskutera kring sina teoretiska och metodologiska utgångspunkter, vilket gör det ytterst svårt för läsaren att bedöma resultatens hållbarhet. Jensen förhåller sig till en analytisk position som söker det moderna i Weimarrepubliken och tydligt ställer han den nya tävlingsidrotten mot den ”traditionella” gymnastiken och militärdrillen. Samtidigt vill jag påstå att han använder sig av en mindre sofistikerad genusteoretisk anlysapparat än exempelvis Chan. Man frågar sig därför om Jensen kanske överbetonar idrottens moderna, progressiva och emancipatoriska drag. Utifrån den befintliga texten kan jag inte påstå att Jensen har fel, men problemet är att undersökningen är svår att förhålla sig till. Modernitetsbegreppet ges otydlig belysning och Jensen gör inte någon systematisk analys av idrottens moderna respektive icke-moderna kvaliteter utan nöjer sig med att plocka de moderna russinen ur kakan. Oklart är också hur hans undersökning förhåller sig till tidigare forskning om mellankrigstidens idrottsliv, t.ex. Christiane Eisenbergs gedigna “English sports” und deutsche Bürger: eine Gesellschaftsgeschichte 1800-1939 (1999). Något undrande blir man dessutom över hur Jensen ser på relationen mellan de mediala representationerna och den faktiska idrottsutövningen: Vad en karikatyrteckning visar motsvarar inte nödvändigtvis hur en sport i praktiken bedrevs. Sålunda är Body by Weimar en bok som uppvisar en del oklarheter vad gäller det analytiska tillvägagångssättet, men som samtidigt ger ett spännande och tankväckande bidrag till vår förståelse av Weimartidens historia.

 

© Jens Ljunggren 2012.


Köp Body by Weimar från Adlibris.se
Kjøp Body by Weimar fra Adlibris.no
Køb Body by Weimar fra Adlibris.dk
Buy Body by Weimar from Amazon.co.uk
Buy Body by Weimar from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message