Speglingar i den kristna evangelikala rörelsens idrottsbruk – kvinnor, erfarenheter och normativa beteendemönster

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Mikael Lindfelt
Åbo Akademi


Annie Blazer
Playing for God: Evangelical Women and the Unintended Consequencies of Sports Ministry
233 pages, paperback.
New York, NY: New York University Press 2015 (North American Religions)
ISBN 978-1-4798-9801-5

Ibland slås man av häpnad när något man trodde var bekant vid närmare eftertanke visar sig vara så annorlunda. Som skillnaden mellan europeisk/nordisk idrottskultur å ena sidan och amerikansk dito å andra sidan. Nu tänker jag inte på hur idrott/elitidrott är organiserad på lokal eller nationell nivå, och inte på vilken roll utbildningar och universitet har för idrottens inramningar eller logiker inom professionell idrott, utan närmast på vilken betydelse religiösa övertygelser har eller kan ha i förhållande till idrott och idrottsutövning.

Den gängse bild av förhållandet mellan idrott och religion som upprepas som ett mantra i våra nordiska sammanhang är att de inte bör blandas samman, liksom inte politik och idrott, eller (från tiden före professionaliseringen) ekonomi och idrott. Idrott fungerar enligt denna bild autonomt, med egna inneboende värden, förhållningssätt och praktiker. Idrott och dess värdegrund har givetvis byggts upp i sam- och växelverkan med samhällelig utveckling, men dessa band föreställs vara sekundära i förhållande till idrottens självförståelse, dess autonomi.

Att idrott, såväl elit- som annan idrottsutövning, används för idrottsexterna värden som prestige, pengar, status, framgång eller styrka, men också för bantning, social samvaro, tidsfördriv, avkoppling eller förbättring av det fysiska, psykiska och sociala välbefinnandet betvivlar inte någon. På ett individuellt plan är dessa exempel på varierande motiv för att idrotta. På ett institutionellt plan finner man motsvarande sätt att ”göra bruk av idrottslig verksamhet”. I t.ex. ett folkbildningsperspektiv kan idrottens nytta och värde lyftas fram med värden som demokrati, gemenskap, fysisk, psykisk, social och kulturell utveckling, jämställdhet, delaktighet, respekt, antirasism, ideellt engagemang, rent spel, etiskt hållbar verksamhet, god hälsa, barnens rättigheter och liknande.

Att på motsvarande sätt föra samman idrott och religion är däremot i europeiska/nordiska sammanhang varken vanligt eller oladdat. Även om såväl den antika som den moderna idrottens historia har djupt religiös-kultiska inslag och många av samtidens idrottshändelser, arenor och symboliska handlingar bär spår av denna sida av historien, värjer sig många från att alltför tydligt föra samman religion och idrott.

Hur annorlunda ter sig då verkligheten om man låter sig vägledes av Annie Blazers bok Playing for God (2015) in i de högerkristna, evangelikala kretsarna i USA, de samma kretsar som kanske mera samfällt än andra grupperingar ser Donald J. Trump som den rättmätiga vägledaren. Blazer har gjort en spännande etnografisk studie i de kristna kretsar som medvetet, tydligt och entusiastiskt använder sig av idrottskultur på alla kompetens- och prestationsnivåer för att både missionera, evangelisera och förhärliga den Gud man bekänner sig till.

Den kulturella kontext som Blazer behandlar är ingen marginell kontext. En sociologisk undersökning från 2008 beräknar att antalet evangelikala kristna i USA utgör en fjärdedel av befolkningen. Det är en kontext som sedan andra världskrigets slut utvecklat och förfinat idrott till en kanal för kommunikation, en kontext med egna organisationer för dessa syften som engagerar och når hundratusentals människor varje år, en kontext som erbjuder kristna institut, högskolor, universitet, tidskrifter, nätsidor med massiv idrottsorganisatorisk verksamhet. År 2011 kunde man bland annat räkna med över 500 professionella tränartjänster och över 100 idrottsadministrativa tjänster samt egna konfessionella hel- och halv professionella lag i de stora amerikanska idrottsgrenarna. Religiöst sett är det en kontext som fått mycket stort genomslag i bl.a. nordiska konservativt kristna rörelser, med såväl karismatiska som mera traditionella pietistiskt väckelsebetonade kännetecken.

Blazers bok är en djupdykning i dessa sammanhang. Hon arbetar etnografiskt, utan att själv vara religiös eller kristen, utan att vara idrottare eller f.d. idrottare, utan att värdera, fördöma, förlöjliga eller framhäva kontextens brister eller förtjänster. Hon är – helt enkelt – en sociolog som bearbetar ett forskningsfält. På gott och ont, givetvis.

”Det handlar inte om att genom idrottandet vittna om Gud utan om att låta den heliga Ande genomstråla dej som idrottare så att du gör det i Guds kraft”

Blazers projekt är i grund och botten väldigt enkelt. Hon utgår från en beskrivning av hur den högerkristna, evangelikala traditionen sedan andra världskriget utvecklat sitt koncept för idrottsbruk med en inneboende skiftning, från en betoning av kända idrottsstjärnors religiösa vittnande (föreställ dej Carl Lewis i bön inför ett lopp på 1980-talet) till en alltmer medveten tyngdpunkt på själva idrottsutövningen som en religiös gärning, en gåva från den Allsmäktige som enskilda individer måste förhålla sig till som en religiös plikt att förvalta och förädla för att behaga den Allsmäktige. Detta skifte i synen på idrottens och idrottsutövningens roll inom den evangelikala rörelsen i USA har haft en enorm betydelse för antalet människor som berörs av verksamheten, och för kvinnors roll, synlighet och antal i denna verksamhet. Från att ha varit en mansdominerad domän är majoriteten i verksamheten sedan 15 år tillbaka kvinnor, även om de ideologiska rösterna – föga överraskande – fortsättningsvis domineras av manliga tungor.

I den mildare varianten framstår den nya betoningen av religiös idrottsutövning som ett sätt att tolka individens egen förtjusning av idrottandets adrenalin-kickar, men Blazer drar sig inte för att även lyfta fram den variant som bland hennes informanter handlar om att i sitt idrottande markera ett särskilt kristet sätt att idrotta, att det i själva idrottandet ska synas att Gud är verksam, eller som en av denna betonings ideologiska hjältar, Wes Neal, uttrycker saken: ”Det handlar inte om att genom idrottandet vittna om Gud utan om att låta den heliga Ande genomstråla dej som idrottare så att du gör det i Guds kraft” (fritt översatt). Neals beskrivningar av det ”flöde” som han erfar i själva idrottsutövandet påminner i många avseenden om det som i Mihaly Csikszentmihalyis forskning kommit att kallas för ”flow” eller ”deep flow”, dock med den markanta skillnaden att detta flöde tolkas utifrån en andlig referensram som strävandet efter en kristus-likhet.

I min egen intervju-studie (Lindfelt 2006) bland ett tjugotal finländska elitidrottare för över 10 år sedan, där jag bland annat försökte fånga in dessa idrottares förståelse av idrottandets existentiella betydelse för dem själva, kunde jag notera en (1) elitidrottare som skulle kunna beskrivas utifrån den mildare varianten i ovan anförda mening, medan ingen var ens i närheten av den andra varianten – trots att det bland dessa elitidrottare fanns en hel del som beskrev sig själva som bekännande kristna. Jag vågar utgå från att läget än idag är detsamma i andra nordiska länder.

Blazers studie fokuseras på de idrottande kvinnorna i denna religiösa kontext, främst utifrån frågor som berör hur dessa kvinnors idrottspraktik påverkar deras sätt att dels förstå sin religiösa identitet, dels skapar förutsättningar för att förhandla med de religiösa doktriner som tas för givna i den religiösa kontexten. Närmast riktas blickarna på teman som kvinnlig identitet, sexualitet och äktenskap, teman som traditionellt är markeringar för att något betraktas som konservativt i religiösa sammanhang.

Det är i anslutning till dessa teman som bokens undertitel ska förstås, de ”unintented consequences of sports ministry”. Blazer driver nämligen tesen att utvecklingen inom den evangelikala rörelsen visavi idrottsförståelsen har gett särskilt kvinnor nya redskap att kunna utgöra subversiva krafter i förhållande till de officiella konservativa doktriner som i övrigt präglar tänkandet i kontexten.

Personligen är jag inte särskilt imponerad av vare sig tesen eller vad Blazer får ut av sitt material. För det första är den tes som drivs alltför allmän och inte specifikt unikt för idrottsutövning. Vilken verksamhet som helst kan ge möjligheter för motsvarande intellektuella utrymme. Att erfarenheter av team-tänkande från lagidrotter har gett nyanser för att hantera patriarkala könsstruktur så att den även kan sägas inkludera team-tänkande i äktenskapsförståelsen är knappast nyanser som enbart idrottsutövning kan erbjuda. För det andra utgår Blazer i sin tes från att alla religiösa traditioner definieras på ett likartat sätt, nämligen att lärobildningen alltid är primär och att idealet alltid är att människor som bekänner sig till en viss religiösa tradition kännetecknas av en enkelspårig underdånighet visavi bestämda doktriner. Att från en sådan utgångspunkt mena sig kunna urskilja nyanser i förhållningssätt är inte heller idrottsutövandets förtjänst, utan finns helt säkert inom alla religiösa traditioner om man kontrasterar officiell läronivå och ett s.k. ”lived experience”-perspektiv. Det är främst på denna punkt som Blazers brist på religionsvetenskaplig blick gör projektet aningen naivt i grunden. Det mest trovärdiga temat för förhandling är det om kvinnlig identitet och idrottande kvinnors subjektivitet – inom det temat rör sig Blazer mest nyanserat.

Boken är – hur som helst – en intressant djupdykning i sammanhang, där idrott och religion på ett så annorlunda sätt förs samman att den också förmår fungera som en spegelbild över våra egna för-givet-tagna utgångspunkter om idrottsbruk rent allmänt och kvinnliga idrottarens erfarenhetsvärld i synnerhet.

Copyright © Mikael Lindfelt 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message