Vem är som vem som helst? Mångfacetterad och tankeväckande studie om funktionalitet, idrottande kroppar och kön

Tags:

Print Friendly

Marie Larneby
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Elisabet Apelmo Som vem som helst: Kön, funktionalitet och idrottande kroppar 274 sidor, hft. Göteborg: Daidalos 2013 ISBN 978-91-7173-406-8

Elisabet Apelmo
Som vem som helst: Kön, funktionalitet och idrottande kroppar
274 sidor, hft.
Göteborg: Daidalos 2013
ISBN 978-91-7173-406-8

Funktionshinderforskning visar att personer med funktionsnedsättning historiskt sett har konstruerats som en ”svag grupp” i samhället. De har fått utstå disidentifikation, avsexualisering och framställts som könlösa. Med sin avhandling Som vem som helst. Kön, funktionalitet och idrottande kroppar ger sociologen Elisabet Apelmo röst åt tio unga kvinnor med fysiska funktionsnedsättningar. Studien har en uttalad emancipatorisk ambition och sammanför forskningsfälten fenomenologi, idrottssociologi, feministisk forskning och disability studies. Således är kontexten särskilt betydelsefull för att förstå Apelmos teoretiska och metodologiska val, motsättningar i kvinnornas utsagor och den mångfacetterade analysen. Begreppen förkroppsligande, andrafiering och funktionalitet genomsyrar studien. Analysen är stundtals skarp och utmanar föreställningar om kropp, kön och idrott.

Studiens syfte är att utforska unga kvinnors levda erfarenheter av kroppen; den rörelsehindrade kroppen som avvikande och den idrottande kroppen som presterande. Apelmo frågar hur subjektspositionerna avvikande och presterande förhandlas; vilka former för femininitet finns tillgängliga för dessa kvinnor och vilka motståndsstrategier utvecklar de? Deltagande observationer, semistrukturerade intervjuer samt videodagböcker utgör ett omfattande empiriskt material. Jag uppskattar att utsagorna ges stort utrymme i avhandlingen, framförallt framkommer motsättningar i kvinnornas erfarenheter och tankar om kroppen tydligt. Apelmos teoretiska diskussioner ger kvinnornas subjektiva erfarenheter och känslor legitimitet, då stereotypa föreställningar om svaghet, offerpositioner och bidragsberoende dekonstrueras. Utsagorna från videodagböckerna i synnerhet är ett spännande metodologiskt val för att levandegöra analysen. Policyprogrammen Handikappidrottspolitiskt program och Idrotten vill – en sammanfattning av idrottsrörelsens idéprogram granskas i en textanalys som bidrar till den idrottsliga kontexten, en betydelsefull analys för idrottsrörelsen att ta del av och fundera över

Apelmo reflekterar över vem hon är som forskare, med sin ”normala” funktionalitet, förutom den maktaspekt som redan föreligger mellan forskare och informant. Och hur ska hon hantera risken att (re)producera stereotypa föreställningar och undvika att inta ett normativt förhållningssätt? Apelmos strategi är att synliggöra den funktionsfullkomliga kropp som fungerar som icke ifrågasatt norm. Med begreppet andrafiering beskrivs den normerande process som marginaliserar personer till ”de Andra” och konstruerar den funktionsnedsatta kroppen som avvikande. Apelmo väljer därmed att inte beskriva kvinnornas diagnoser, istället diskuteras deras funktionalitet som föränderlig. Det är inte förlamning eller muskelsjukdom som är intressant eller relevant, utan den subjektiva erfarenheten av funktionalitet. I ett av avhandlingens sju analysteman diskuterar Apelmo teknologins roll i andrafieringen och begäret efter normalitet. Generellt framställs rullstolen som symbol för avvikelse, men för kvinnorna är den främst en symbol för aktivitet, styrka och självständighet både inom och utanför idrotten.

För att studera kroppsliga erfarenheter använder Apelmo fenomenologin som den tolkas av Merleau-Ponty och de Beauvoir. De knyter individens handlande till kroppen – det är genom kroppen som världen upplevs. Feministisk ståndpunktsteori är vidare ett verktyg för att förstå dessa tio kvinnor, deras situation och kunskap. Liksom för fenomenologin är kroppen utgångspunkten i ståndpunktsteorin. För att förklara att såväl funktionsnedsättning (medicinskt perspektiv) som institutionella strukturer och värderingar (socialt perspektiv) är relaterade till kroppen, använder Apelmo begreppet förkroppsligande. Kvinnorna erfar olika former av förkroppsligade begränsningar som de möter i sin vardag. En kvinna berättar om hur en K-märkt skola utan hissar konstruerar funktionell avvikelse för den som har nedsatt förmåga i benen. En annan kvinna blir kallad för ”miffo” av personer som upprätthåller sin position inom, samt reproducerar, normalitetens gränser och exkluderar positioner utanför dessa. Apelmo visar att begränsningarna förekommer som tre former av förtryck. Dessa förtryck benämns marginalisering, kulturell dominans och (främst verbalt) våld och är ett viktigt resultat som genomsyrar hela studien. Kulturell dominans är det mest påtagliga förtrycket som stereotypiserar och andrafierar kvinnorna och deras främsta motstånd mot detta förtryck är att aktivt sträva efter normalitet.

Detta analystema föreslår jag som kurslitteratur på idrottslärarutbildningar för att förstå känslan och vikten av att få vara med och få agens, även om inte alla elever kan göra precis samma aktivitet

Ytterligare en strategi kvinnorna använder för att förhandla den avvikande och presterande kroppen, är att aktivt placera sig vid de, enligt dem själva, positivt laddade positionerna i dikotomierna svag-stark, beroende-självständig, avvikande-normal, offer-hjälte. Utifrån dessa dikotomier diskuterar Apelmo även den positiva diskriminering, det ”trots allt”, som kvinnorna bemöts med och använder själva. Trots funktionsnedsättningen är kvinnorna starka, självständiga och normala som idrottar, tar körkort, har pojkvänner – precis som vem som helst. De beskrivs ofta av andra som ”super-individer” som klarar av ”vad som helst”. Epitetet ”super” stärker individen som presterande, men symptomatiskt nog även som avvikande då det uppfattas vara heroiskt att distansera sig från offerpositionen. Denna problematik diskuterar Apelmo väl genom hela studien. Analystemat om den levda kroppen och välfärdsstaten beskriver kvinnornas strategier för att inte kategoriseras som alltför självständiga, då nödvändigt stöd (som kvinnorna har rätt till) kan avslås. Att bekänna sina kroppsliga begränsningar och samtidigt visa att dessa är föränderliga och subjektiva upplevs som en svår balansgång.

I textanalysen av den svenska idrottsrörelsen finner Apelmo motstridiga beskrivningar av kroppen. Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) tecknar den funktionsnedsatta kroppen som beroende, i grunden svag och i behov av rehabilitering för en dräglig tillvaro. Idrott beskrivs som ett medel för att reducera detta och sätts inte i relation till resultat, prestationer eller tävling. Hänvisningar till kön förekommer inte i SHIF:s program, vilket Apelmo anser vara anmärkningsvärt, som om funktionsnedsättning reducerar könsidentiteten eller att Handikappidrottsrörelsen inte anser sig ha problem med jämställdhet. Även om kvinnorna i studien uppfattar sig som starka, självständiga och med självförtroende, har de i olika utsträckning bemötts som svaga och ”daltats” med i idrottssammanhang på grund av sina funktionsnedsättningar. Flera har utsatts för exkludering i könsmixade lagidrotter och sexuella trakasserier av män inom idrotten. Att denna underordnande syn på kropp och kön praktiseras – oavsett i vilken utsträckning – är en oerhört viktig kritik av Svenska Handikappidrotts-förbundet. Men utsagorna vittnar även om positiva förstärkande upplevelser som går i linje med Riksidrottsförbundets syn på kroppen, som betonar att kroppen är skapad för fysisk aktivitet. Den funktionsnedsatta kroppen beskrivs som hindrad av exkluderande sociala sammanhang och inte av kroppen i sig, samt att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar deras policyprogram. Diskrepansen mellan de olika programmens framställningar av kropp diskuterar Apelmo väl och är en tydlig signal till idrottsrörelsen om ett behov av reflektion runt normalitet, kropp, kön och idrott.

Kvinnornas utsagor rör även skolämnet Idrott och hälsa. Trots kvinnornas idrottsaktiva fritid berättar de om erfarenheter av exkludering från undervisningen, eller ett oavsiktligt förringande inför klasskamrater, då lärare ofta inte visste hur de skulle hantera situationen. Endast några av kvinnorna blev direkt tillfrågade vad de ville/kunde göra. Detta analystema föreslår jag som kurslitteratur på idrottslärarutbildningar för att förstå känslan och vikten av att få vara med och få agens, även om inte alla elever kan göra precis samma aktivitet (se kapitel 9)

Slutligen till kön och femininitet. Jag saknar en diskussion av hur Apelmo generellt definierar och förstår kön och genus, lik den utförliga diskussionen som motiverar teoretiseringen av kroppen. Som Apelmo presenterar fenomenologi och ståndpunktsteorin knyts handlandet till kroppen, vilket innebär att den kroppsliga situationen påverkar former för femininitet. Då förkroppsligande inkluderar kropp och omgivning, förstår jag därmed former för femininitet som biologiskt och kulturellt/socialt, även om det inte framkommer tydligt att detta är vad Apemo menar. Former för tillgänglig femininitet tyder på femininitet i pluralis, men är det någon befintlig form som åsyftas? Eller avser Apelmo identifiera nya former? Apelmo redogör noggrant för övriga centrala begrepp. Att en liknande redogörelse för kön och femininitet saknas i det teoretiska ramverket är därför förvånande, då detta är en specifik frågeställning för studien.

Apelmo gör en mångfacetterad analys. Emellanåt skrapar den bara på ytan, emellanåt är den fullkomligen briljant djupgående.

Apelmo visar att kvinnorna strävar efter en normativ femininitet, överensstämmande med vad feministisk forskning och funktionshindersforskning presenterat. Det är viktigt att framstå som (hetero)sexuell och attraktiv för den manliga såväl som för den funktionsfullkomliga blicken. ”Trots” funktionsnedsättningar är kvinnorna ”normala”, med ”friska” pojkvänner och några är mödrar. En normativ femininitet ”könar” därmed kvinnorna biologiskt, socialt och kulturellt och blir en strategi för att rikta identifieringen mot könsidentiteten och inte funktionaliteten. Är du attraktiv, (hetero)sexuell och mamma är du erkänd som Kvinna och svårare att objektifiera som könlös och asexuell. Genom denna markering gör sig kvinnorna till subjekt. Det hade även varit intressant om Apelmo diskuterade vilka former för femininitet som inte är tillgängliga för just dessa kvinnor och varför. För kvinnornas utsagor handlar nämligen om mer än femininitet. De talar återkommande om maskulina egenskaper. Är dessa mer tillgängliga än feminina egenskaper? Kvinnorna är stolta över sin styrka och självständighet, egenskaper de och Apelmo uppfattar vara maskulint präglade. Den idrottsliga kontexten är ofta på männens villkor, då flera av kvinnorna ingår i könsmixade tränings- och tävlingsmiljöer – vilket är vanligt inom handikappidrott. Muskularitet, fysisk och mental tuffhet, tävlings- och prestationsinriktning är användbart för kvinnorna, inom och utanför idrotten, för att närma sig normalitet och självständighet. Dessa maskulina egenskaper uppfattar de uteslutande som positiva, eftersträvansvärda och statushöjande. Jag frågar därmed varför Apelmo inte diskuterar att hon funnit att former för maskulinitet också är tillgängliga som (genus)position för kvinnorna, då de beskrivs som viktiga strategier i stävan efter normalitet. Möjligen är det så att Apelmo tolkar att de maskulina egenskaperna främst ses som en strategi i strävan efter acceptans av (den presterande) kroppen, och inte som en strategi i strävan efter att betraktas som kvinna före (den avvikande) funktionsnedsatta kroppen.

Apelmo gör en mångfacetterad analys. Emellanåt skrapar den på ytan, emellanåt är den fullkomligen briljant och djupgående. Men att utesluta något analystema skulle inte gynna studien. Varje tema uttrycker betydelsefulla insikter om funktionalitet och kvinnors (idrottande) kroppar för det helhetsperspektiv Apelmo föresatt sig att beskriva. Det är snarare så, att detta komplexa och laddade fält kräver flera variabler för att kunna (och få?) uttala sig om det på ett förståeligt vis och att undvika den normativa fällan. Och det är en viktig studie Apelmo genomfört. Därmed anser jag att Apelmo lyckas med sin emancipatoriska ambition. Studiens främsta bidrag är att förändra bilden av kvinnor med funktionsnedsättning som en homogent svag och avvikande grupp. Istället lyfter Apelmo fram den starka, presterande individen och visar flera tillgängliga subjekts- och genuspositioner. Trots det vittnar kvinnornas utsagor om att det finns mycket kvar att arbeta med för funktionshinderpolitiken och för (handikapp)idrottsrörelsen. Jag hoppas, nej, jag förväntar mig, att denna studie når dessa representanter, som ett vittnesmål av hur den vardagliga och idrottsliga praktiken erfars av de individer som faktiskt rör sig däri. Jag ser fram emot kommande studier av Apelmo!

Copyright © Marie Larneby 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message