I huvudet på en elitidrottare

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Kutte Jönsson
Filosofiska institutionen, Lunds universitet

 

DET ÄR ETT AMBITIÖST projekt de genomfört, idrottsfilosofen Mikael Lindfelt och sportjournalisten Kaj Kunnas. Under några månader sommaren och hösten 2003 gjorde Lindfelt och Kunnas djupintervjuer med Finlands kanske mest lysande och uppmärksammade elitidrottare, alla världsstjärnor i sina respektive grenar. Författarna har samlat intervjumaterial från ett tjugotal elitidrottare, och resultatet har blivit boken: Time-out: Idrott som liv och sanning(Fontana Media).Det ska sägas direkt: projektet är lovvärt, inte minst med tanke på att det tillhör sällsyntheterna att elitidrottare själva får komma till tals annat än i poänglösa lägesrapporter i anslutning till en tävling eller match. Lindfelts och Kunnas ambition har varit att gå djupare än så. Vilken syn har egentligen elitidrottare på sig själva och sitt idrottande?

Frågorna som ställs i boken är många gånger av existentiell natur. Ändå efterlämnar boken en känsla av att man blivit snuvad på något sätt. För vad får man veta om elitidrottarnas villkor – egentligen? Ja, någonting får man veta. Man får en inblick i de spänningar som finns i idrottsvärlden, spänningar som också är den enskilde utövarens spänningar. Det kan handla om konflikten mellan idrottsidealism och kommersialiserad professionalism, om drivkrafter, njutning och smärta; om segrar och nederlag – såväl idrottsliga som mänskliga. Och det är visserligen inte ointressant.

Det är dock sällan det hettar till i boken. De flesta intervjuade håller ganska vanliga uppfattningar om idrottslivet. Men det finns undantag. Det är med särskilt intresse jag läser exempelvis intervjun med skidåkaren Mika Myllylä.

Myllylä blev utsedd till den största syndabocken efter den omfattande dopningskandalen som rullades upp vid skid-VM i Lahtis 2001. Från att ha varit Finlands mest hyllade kom han i ett slag att bli den mest föraktade. Idag är Myllylä, enligt Lindfelt och Kunnas, en ”skugga av sitt forna jag”. Han har fått betala ett högt pris, och fått tid över att tänka på den moderna idrottens villkor. Bland annat avvisar Myllylä, intressant nog, den vedertagna uppfattningen att kommersialiseringen skulle vara orsaken till att många är beredda att fuska. Snarare, menar han, handlar det om att folk vill vinna, och så har det alltid varit. Ja, kanske är det så enkelt. Här skiljer sig emellertid Myllylä från de mer idealistiska idrottarna. Men så har också Myllylä en unik inblick i idrottsvärldens mekanismer, just på grund av sin ”resa” från upphöjd nationalhjälte till fallen, före detta, världsstjärna. Hans ord förefaller, i det ljuset, som tyngre och kanske även mer uppriktiga jämfört med de ofta ganska banala reflektioner många av hans kollegor uttrycker.

Hur som helst. Som ett slags komplement till den teoretiska idrottslitteraturen kan Lindfelts och Kunnas intervjubok ändå fungera. Möjligen borde urvalet ha avgränsats ytterligare; kanske borde projektet löpt över en längre tid? För idén är inte dum. Elitidrottare spelar en mycket speciell roll i samhället. Och det är en roll som tål att belysas ur alla perspektiv – också ur elitidrottarnas egna

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message