Historien upprepar sig, i bidrag efter bidrag, i annars ganska läsvärd antologi om Paralympics

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Oskar Krantz
Hälsa & Samhälle, Malmö Högskola


David Legg & Keith Gilbert (red) Paralympic Legacies 242 sidor, hft. Champaign, IL: Common Ground 2011 (Sport and Society) ISBN 978-1-86335-896-5

David Legg & Keith Gilbert (red)
Paralympic Legacies
242 sidor, hft.
Champaign, IL: Common Ground 2011 (Sport and Society)
ISBN 978-1-86335-896-5

En bok om arvet efter paralympiska spel, till på köpet en antologi, verkar vid första påseendet vara en förhoppningsvis givande genomgång av hur lärdomar och erfarenheter kommit till nytta – inte enbart för framtida spel, utan även inom andra sektorer i de samhällen som berörts av spelen. Den paralympiska historien är inte lång jämfört med den allmänolympiska, som kämpar med att högtidlighålla arvet från de gamla grekerna, via Råå utanför Helsingborg, och fram över de under hösten 2012 avslutade lekarna i London. Den Stora Berättelsen om de paralympiska spelen, vilken för övrigt upprepas i flera kapitel, inleddes jämförelsevis nyligen; de första något så när paralympiska spelen avhölls 1948 utanför London, organiserade av Ludwig Guttman, sedermera Sir Ludwig, vid Stoke Mandeville Hospital, ett rehabiliteringssjukhus för krigsveteraner, hemkomna efter andra världskriget. En inledande reflektion är för övrigt att tiden för rehabilitering då måste ha varit längre än idag – tre år efter att till exempel ha brutit ryggen och hamnat i rullstol har personen nuförtiden sedan länge blivit hemskickad med en hitech-rullstol (som vederbörande inte hunnit lära sig använda), personlig assistans (så att vederbörande inte ska behöva göra något själv), och SSRI[1] (för att vederbörande inte ska vara så ledsen för det…). Det är dock, förhoppningsvis, inte det sistnämnda som kan ses som kronan i det paralympiska arvet. Redaktörerna definierar för övrigt ”arv” som ”that which is left behind” (p 5), då de “feel that this definition is broad enough to cover most aspects of legacy” (ibid). Men, som de själva tillägger, “many of our authors here have used their own definitions although they are similar enough to enable appropriate comparisons” (ibid). Detta är visserligen inget unikt för denna antologi, det vill säga att olika kapitelförfattare inte alltid håller sig inom samma ramar, men eftersom det uttryckligen sägs att jämförelser är ett mål med antologin kan det vara en smula överraskande med en så relativt stor bredd som antologin ändå håller, vilket kommer att visas nedan.

I denna recension kommer jag först att gå igenom bokens struktur och innehåll, och därefter lyfta några aspekter till närmare granskning. Avslutningsvis tar jag upp vilket arv den recenserade boken kan sägas lämna efter sig.

Antologin är indelad i fyra delar, där den första delen (bestående av tre kapitel) initierar diskussionen om det paralympiska arvet. Den andra delen (13 kapitel) utgör bokens huvuddel och tar i tur och ordning upp de paralympiska spel som hittills hållits. Vinterspelen avhandlas i sammanlagt tre kapitel, övriga fokuserar specifika spel. Bokens tredje del (fyra kapitel) diskuterar olika komponenter av det paralympiska arvet, t ex skapandet av socialt kapital och hur Paralympics kan påverka dels idrottsundervisningen i skolan, dels förbättra det allmänna hälsoläget för befolkningen. Även faktorer som har med London 2012 tas upp, till exempel hur Paralympics påverkat arkitekturen till det bättre – åtminstone ur tillgänglighetssynpunkt. Den fjärde delen i boken (två kapitel) är redaktörernas avslutande diskussion.

De enskilda kapitlen i bokens andra del är lokalt upplagda och återger, vart och ett för sig och utifrån egen disposition, berättelser från de olika spelen. Det är nästan omöjligt att till exempel bestämma sig för att jämföra en aspekt och sedan förvänta sig hitta denna enligt ungefär samma disposition i de olika kapitlen, vilket försvårar för läsaren att få ett helhetsintryck. Därtill kommer att det finns en viss brist i balans mellan de olika kapitlen, där det syns väldigt tydligt att vissa är skrivna av forskare (eftersom de försöker ta ett slags helhetsgrepp och jämföra det specifika med det generella), respektive praktiker (eftersom de tar sin utgångspunkt helt och hållet i egna erfarenheter). Sammantaget gör detta att framställningen haltar, och inte förmår lyfta från att vara ett pärlband av var och en för sig intressanta små berättelser.

Det är, helt enkelt, ett alldeles för brett grepp att skriva en bok om arvet efter Paralympics, utan att använda en mer preciserad definition av arv än ”that which is left behind”.

Flertalet av kapitelförfattarna återger för övrigt den Stora Berättelsen om Sir Ludwig Guttman och Paralympics tidiga historia istället för att förutsätta viss grundläggande kunskap om den paralympiska historien, alternativt lita till att antologins redaktörer gör en övergripande introduktion till ämnet. Det blir i längden en smula tjatigt, helt enkelt. Om detta är ett medvetet inhamrande i syfte att skapa någon slags gemensam identitet genom repetitiv inlärning, eller om det är att redaktörerna inte givit sig in i de enskilda kapitlen och föreslagit förbättringar, är okänt, men det senare skulle kunna ha bidragit till ett mer enhetligt helhetsintryck.

Ett annat problem med denna antologi är att den gapar över mycket och kämpar för att hålla det kvar. Det är, helt enkelt, ett alldeles för brett grepp att skriva en bok om arvet efter Paralympics, utan att använda en mer preciserad definition av arv än ”that which is left behind” (p 5). Det finns helt enkelt för många olika tolkningar av vad detta arv är, till exempel socialt, ekonomiskt, byggnadstekniskt, pedagogiskt, stadsplanemässigt, tillgänglighetsmässigt, hjälpmedelstekniskt, idrottsligt, vetenskapligt, med många fler, för att lyckas producera någon form av underlag för jämförelser spelen emellan. Varje kapitelförfattare har helt enkelt gjort sin egen tolkning och tagit sig an detta utifrån sitt eget perspektiv. Att författarna dessutom har tämligen olikartad bakgrund, där några är akademiker, andra är praktiker, och vissa är… något annat, gör inte heller att graden av stringens blir enorm. En alternativ väg hade kanske varit att definiera vilken del av detta arv som skulle fokuseras. Å andra sidan, vilket också är en huvudsaklig invändning mot utgångspunkten för antologin: Inget sker i ett vakuum, inte ens Paralympics. Varje spel är naturligtvis framsprunget i relation till sin tid och till den politiska, ekonomiska, och sociala verklighet i vilken det äger rum. Om inte annat illustrerar detta de svårigheter som finns i att överhuvudtaget göra historiska jämförelser. Men, kanske är det dessa svårigheter redaktörerna tagit höjd för genom att inte närmare definiera vad som ställs ut för jämförelser i de paralympiska arven? En konspiratorisk tanke, och så illa är det förmodligen inte.

Enligt redaktörerna handlar det paralympiska arvet om att utveckla ”an understanding in society for the marginalised and changing cultural beliefs” (p 241). Det är kanske inte helt säkert att paralympier själva skulle hålla med om alla delar av detta, eftersom det paralympiska arvet för en elitidrottare mer kan handla om lärdomar om hur vederbörande själv (enskilt eller i sitt lag) kan göra för att bli ännu bättre i sin idrott, och att bli inspirerad i sin strävan att vinna. Det är kanske en alltför optimistisk tanke att tro att elitidrottare tänker på stadsutveckling eller socioekonomiska konsekvenser då det drar ihop sig till start. Kanske är det detta som är en del av det paralympiska arvets mest tydliga delar (som dock inte kommenteras närmare i den recenserade antologin), nämligen att Paralympics fortfarande har en aura av social verksamhet och fritidsgård över sig? Jag kan svårligen tänka mig en analys av arvet efter ett idrottsevenemang, vilket som helst, som inte skiljer mellan idrottarnas prestationer å ena sidan och samhällelig påverkan av det aktuella evenemanget å andra sidan, men när det gäller Paralympics är denna skiljelinje mindre tydlig, inte minst i föreliggande antologi. Frågan har tidigare berörts, det vill säga hur synen på Paralympics och de förberedande olympiska lekarna skiljer sig på olika sätt, vilket gör att argumenten inte behöver upprepas här.

Så, sammanfattningsvis: Bortsett från att boken helt enkelt inte har förutsättningar att leva upp till den egna målsättningen om att möjliggöra jämförelser, och kanske mer ska ses som ett gott försök att förmedla olika berättelser om olika spel, så är det ändå en läsvärd bok. Att försöka göra några jämförelser annat än på ett mycket ytligt plan baserat på de olika berättelserna är helt enkelt inte möjligt. Bortser läsaren från dessa begränsningar är det en god samling berättelser, om än av och med olika kvalitet(er), som redaktörerna samlat.

Copyright © Oskar Krantz 2013


[1] Selective serotonin reuptake inhibitor (red anm).

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message