Välkommen träningslära

Oskar Krantz
Institutionen för Hälsa, vård och samhälle, Lunds universitet 



Kennet Fröjd & al
Träningslära för rullstolsåkning
289 sidor, inb., ill.
Bollnäs: Svenskt Utvecklingscentrum för Handikappidrott (SUH) 2007
ISBN 978-91-631-9973-8


En bok om träningslära för rullstolsåkning? Redan boktiteln får rättstavningsprogrammet i mitt ordbehandlingsprogram att sparka bakut, då det enda ord som synes vara rättstavat är ”för”. Huruvida bokens innehåll har lika mycket nytt att tillföra i övrigt är en av de frågor jag kommer att försöka besvara i denna recension. Jag börjar med att ge en något utvidgad bakgrund till ämnet, eftersom rullstolsidrottens bidrag till konstruktionen av dagens moderna rullstolar är tämligen stort. Därefter diskuterar jag bokens disposition och innehåll, för att sedan avsluta recensionen med en diskussion kring boken och dess bidrag till området. Jag börjar dock med ett nedslag i terminologin.

Boken handlar således om hur man på bästa sätt kan träna för att köra så snabbt som möjligt med en tävlingsrullstol. Vad som synes motsägelsefullt är termen ”rullstolsåkning”, eftersom ”åkning” i detta sammanhang kan tolkas som att idrottsutövaren passivt sitter i en rullstol och åker med, t ex nedför en backe eller liknande. I andra sammanhang talas t ex om ”tävlingsrullstol” då denna idrott avses, och om ”körning” då det gäller dess utövande. Själv anser jag att omtalandet av utövandet såsom körning vore mer i konsekvens med idrottens aktiva utövande. Således skulle det gå att tala om att köra tävlingsrullstol, eller kanske rullstolskörning. Men, för att inte förvirra med införandet av ny terminologi, använder jag fortsättningsvis termen ”rullstolsåkning” då utövandet av idrotten i fråga avses.

Historiskt sett är rullstolen som förflyttningshjälpmedel känd sedan 1680-talet, då en tysk målning visar en prydlig och välklädd man sittande i en trehjulig kärra som framförs med hjälp av vevar på framhjulen (Handikappinstitutet, 1990). Den idag normala konstruktionen med två större hjul (ibland avsedda som drivhjul) och ett eller två något mindre hjul placerade fram eller bak, uppkom under 1800-talet senare del, i tid sammanfallande med amerikanska inbördeskriget 1861-65 och tysk-franska kriget 1870-71. De första konstruktionerna kan närmast sägas vara gungstolar där hjul ersatt medar. Nästa steg var att förse de större hjulen med drivringar, för att på så sätt ge brukaren viss möjlighet att själv styra sina förflyttningar, åtminstone inomhus om några mattor inte fanns i vägen.

Nästa steg i utvecklingen kom 1932 i Kalifornien. En gruvingenjör, Henry Jennings, hade blivit förlamad efter en gruvolycka 14 år tidigare, och var, minst sagt, missnöjd med den svårhanterliga rullstol i trä han då använde. Tillsammans med ingenjören Herbert Everest började han 1927 arbetet med att designa och bygga en rullstol av metallrör av samma typ som flygindustrin då använde. Everest och Jennings öppnade 1932 sin första fabrik för rullstolstillverkning. En tidig reklamslogan för den nya rullstolen var ”Work! Play! Go anywhere! Without that invalid look!”. (Tremblay, 1996). Det revolutionerande med Everest och Jennings rullstol, den sk kryssramrullstolen, var att rullstolen gick att fälla ihop genom längsgående axel via en krysskonstruktion av ramen (Karp, 1999). Vikten kunde genom detta sätt att konstruera rullstolen sänkas till endast ca 25-30 kg, en vid denna tid låg vikt. Kryssramrullstolen var den första modell som möjliggjorde för brukaren att något mindre ineffektivt förflytta sig på egen hand, och att kunna göra detta även utomhus. Dessvärre råkade lanseringen av Everest och Jennings nya modell sammanfalla med depressionen i USA, och modellen blev inte allmänt spritt förrän efter andra världskriget (Tremblay, 1996). Kryssramsstolen finns kvar än i denna dag, dock mestadels för patienttransporter och på äldreboenden.

Nästa steg i rullstolens utveckling var den sk fastramrullstolen, dvs en rullstol vars ram är fast och inte går att fälla ihop. Detta steg togs i mitten av sjuttiotalet, och inleddes med att en kvinnlig hängflygare i USA bröt ryggen vid en kraschlandning. Hon kom efter ett tag fram till det orimliga i att som brukare själv förflytta sig i 25 kg rullstol. Därför konstruerade hon tillsammans med några hängflygskollegor en lättare rullstolsmodell av samma typ av rör som användes i de vingar som användes vid hängflygning. De kom fram till att en konstruktion med fast ram gav fördelar genom att den blev lättare och mer stabil. Konstruktionen kom att kallas fastramrullstol. Denna utveckling blev grunden till företaget Quickie som kom att dominera marknaden under ett antal år (Karp, 1999). I Sverige var kryssramrullstolarna vanligast längre tid än i USA, och först i början av 80-talet kom de första svenska fastramrullstolarna (Handikappinstitutet, 1990). Idag domineras den svenska marknaden av svenska aktörer (Arnell, 1999). Värt att notera är också att rullstolsutveckling är ett område där användare själva har stått för en stor del av produktutvecklingen. I Sverige kan t ex nämnas företaget Panthera, idag störst på den svenska marknaden för aktivrullstolar, som startades av Jalle Ljungnell, själv rullstolsanvändare.

Fastramrullstolarna har utvecklats kontinuerligt sedan 1970-talet, och Hjälpmedelsinstitutet (1999) anger ett exempel på detta som att vikten reducerats från ca 16 kg för de första aktivrullstolarna till under 8 kg för en modern stol, och att dagens aktivrullstolar även är kortare, ca 15 cm, än de tidiga modellerna. Under de nästan tio år som gått sedan detta beskrevs har vikten fortsatt nedåt med ytterligare ett eller två kilo, främst genom introduktionen av nya och lättare bakhjul (t ex Spinergy Spox), och ökad användning av lättare material som t ex kolfiber, kevlar och höggradig titan. Pantheras senaste modell, U2Light, har t ex bakaxel och sidoskydd av kolfiber, och andra delar av titan, medan ramen fortfarande är byggd (hårdlödd) i krom-molybden. En viktig drivkraft bakom utvecklingen av lättare och mer körbara vardagsrullstolar har varit idrotten, varifrån många konstruktionsidéer hämtats. Introduktionen av Spinergy Spox för vardagsrullstolar är ett resultat av en direkt överföring från rullstolsidrotten.

Rullstolar avsedda för tävling har utvecklats väldigt mycket. Från 70- och det tidiga 80-talens ”gör-det-själv”-svetsade ombyggnader av standardrullstolar av kryssrammodell, gick utvecklingen mot specialkonstruerade modeller med styrda framhjul istället för de tidigare pivoterande. Framhjulen blev också större, och antalet minskade från två till ett. En modern tävlingsrullstol kan enkelt beskrivas som en cykel fram och en rullstol bak. Även sittställningen har förändrats. Från att tidigare ha varit ungefär samma som i en vardagsrullstol, utvecklades i huvudsak två stilar, där den första innebär att man sitter med benen under sig (”kneeling”, för idrottare med mer bålmuskulatur) och den andra att man sitter med benen framför sig, möjligen uppdragna med knäna nästan mot hakan (bl a för åkare med mindre bålmuskulatur). Individualiteten är dock stor, och andra generaliseringar än dessa är svåra att göra. Som i många andra rullstolsidrotter är avsaknad av ben en taktisk fördel genom att idrottaren slipper denna extra vikt och volym. Det finns dock även andra, mindre drastiska, steg som kan tas för att maximera sina fördelar i rullstolsåkning, och många av dessa beskrivs i Träningslära för rullstolsåkning.

Detta är en på många sätt angelägen bok, eftersom en samlad genomgång av ämnet tidigare saknats på svenska. Vissa teknikråd och träningsråd presenterades av Båvestam & Nauclér (1994), en jämförelsevis översiktlig redogörelse. Tidigare hade en del material om rullstolsåkning och träning publicerats i samband med det av FN proklamerade internationella handikappåret 1981, men då teknik och utrustning utvecklats så mycket sedan dess har detta material idag mest ett historiskt intresse.

Författarna representerar ett brett urval av personer med kunskaper i träning och rullstolsåkning. Bland dem kan nämnas Tim Johansson som själv är aktiv rullstolsåkare med ett flertal Paralympicsmedaljer, EM-medaljer och världsrekord. Han är idag också aktiv som tränare för några av Sveriges främsta rullstolsåkare.

Vem av bokens fyra författare som är ansvarig för vilken del framgår klart och tydligt i inledningen till varje delkapitel. Bokens struktur är traditionell, med inledning och därefter fyra större delar: (1) Allmän grund, (2) Praktisk tillämpning och konkreta träningsråd, (3) Teoretisk grund – specifika områden, och (4) Innovationer och praktiska redskap. Målet med boken anges i inledningen som ”en mycket god grund att stå på när man vill berika sig i hur träning i rullstolsåkning är beskaffad. Vi hoppas också att den är en bra utgångspunkt för framtida forskning inom området” (s 9). Huruvida författarna lyckas nå detta mål eller ej återkommer jag till i slutet av denna recension.

I bokens inledning argumenterar Johansson för att rullstolsåkning är en idrott för alla, en idrott vars redskap är tävlingsrullstolen. Han ställer frågan om varför idrottsredskapet tävlingsrullstol ska vara reserverat för en mindre krets av idrottare, nämligen idrottare med funktionshinder, jämfört med t ex idrottsredskapen kanot eller cykel. Uppdelningen i klasser efter styrka/vikt förekommer även inom t ex brottningen och boxningen, precis som inom rullstolsidrotten. Skillnaden är att alla får lov att tävla inom brottning och boxning i någon klass, men alla får inte tävla inom rullstolsåkning. Detta är, enligt Johansson, ”ett politiskt och administrativt beslut som inte har mycket med idrott att göra överhuvudtaget” (s 16). Själv är jag benägen att instämma i denna argumentation; rullstolsåkning är en idrott som ställer minst lika stora krav på utövaren vad gäller t ex uthållighet och styrka som andra idrotter. Redan 1982 segrade rullstolsåkaren Åke Norsten i Stockholm Marathon, den förste rullstolsåkaren någonsin som passerade mållinjen på Stockholms Stadion före loppets snabbaste löpare, och 1988 var rullstolsåkning med som uppvisningsidrott i OS i Seoul (Båvestam & Nauclér, 1994). Andra exempel är att världsrekordet för herrar på 800 m har förbättrats från 2.26.88 (1984) till 1.32.17 (2001), och att hastigheter på över 9 m/s uppmätts i rullstolsergometer (s 23).

Rullstolsåkningen är idag indelad i fyra klasser, vilka kallas T1-T4 (s 32-3) och/eller T51-54 (s 46). Vilken av benämningarna som bör gälla framgår dessvärre inte, och läsaren lämnas ovetande om eventuella anledningar till klassernas olika benämningar. I fortsättningen använder jag den ensiffriga nomenklaturen. Klass T1 är för idrottare med mest omfattande funktionshinder, och funktionshindrets omfattning minskar sedan genom T2 och T3, för att i T4 vara minst. Det argumenteras i boken för att klass T4 borde öppnas även för idrottare som helt saknar funktionshinder, något som torde öka såväl konkurrens som antal idrottare. För min egen del har jag svårt att finna några hållbara argument mot detta sätt att resonera.

Men, i idrottslig mening, vad är det då som enligt författarna skiljer rullstolsåkning från andra idrotter? Först och främst fastslås att rullstolsåkning tidigare influerats av löpning då det gäller träningsupplägg, men att detta inte ger optimal träning. Andra influenser som nämns är skridskoåkning, cykling, skidåkning och kanot, och t o m trav då det gäller taktik och spårval osv. Den främsta skillnaden mellan rullstolsåkning och löpning är möjligheten för rullstolsåkaren att s a s ligga på rull, dvs vila mellan tagen i längre lopp. Av naturliga skäl finns inte denna möjlighet för löparen. Vad som i övrigt kännetecknar rullstolsåkningen är ett extremt och i tiden utsträckt kraftuttag från armaktiviteten, men även biomekaniken och tekniken för redskapet. Det fastslås: ”Således bör vi inte titta alltför mycket på andra idrottsgrenar utan istället vidareutveckla och förfina de erfarenheter och den kunskap som redan finns inom rullstolsåkningen” (s 20).

I boken kommer sedan en genomgång av olika funktionshinder under rubriken ”Grundläggande handikappkunskap och tävlingsklassificering”, dvs helt enkelt vad olika funktionshinder ger för tekniska och träningsmässiga förutsättningar för rullstolsåkning. Sedan följer en allmän genomgång av för den träningsintresserade centrala begrepp som prestationsförmågans olika delkapaciteter, och hur dessa samverkar för just rullstolsåkning. Här ges en del avancerade råd avseende optimering av olika delar i träningsupplägget på ett mer teoretiskt och övergripande plan, vilka sedan i bokens andra del, ”Praktisk tillämpning och konkreta träningsråd”, omvandlas till hur praktiken kan byggas upp utifrån de teoretiska grunderna. Här ges också verktyg för analys av nuvarande prestation på olika områden, samt möjligheter att förbättra denna, och dessutom en längre diskussion om analys av körteknik för olika syften och i olika system av faser. Redogörelsen är synnerligen teknisk-praktisk och innehåller en av de främsta redogörelserna jag någonsin sett. Jag är mycket imponerad över författarnas sätt att redovisa komplexa mekanismer på ett lättförståeligt sätt. Detta gäller även de konkreta träningsråd för personer i rullstol som ges. Ett exempel är att samtliga träningsråd som ges visas schematiskt och bildmässigt exemplariskt, och har, som jag upplever det, stor bärighet även för andra personer i rullstol som vill träna. Eftersom jag själv är rullstolsanvändare provade jag en del av de övningar som redovisas, och jag har sällan känt att jag fått sådan precision i de övningar jag genomfört, dvs att det är precis de avsedda musklerna/muskelgrupperna som arbetar. Det är i de små detaljernas betydelse för de stora dragen i varje övning som denna precision återfinns.

I bokens tredje del ges en fördjupad teoretisk grund för specifika områden, t ex neuromuskulär funktion, EMG-aktivitet och olika sätt att beräkna och optimera kapacitet med hjälp av dessa teoretiska verktyg. Detta är för motionsidrottaren kanske inte det allra mest centrala, men är ändå områden som bör finnas med i bakhuvudet vid träningsplanering. För elitidrottaren torde genomgången vara synnerligen betydelsefull för träningsupplägg och utvärdering.

Den fjärde delen i boken tar upp innovationer och praktiska redskap vid träning och utvärdering. Här redovisas praktiska metoder för kadensmätning och wingate-test, men även funktionell testning i rullstolsergometer. Denna del ger en god sammanfattning av nyare kunskaper för träning och testning på elitnivå, och vissa delar känns igen från elitidrottens forskningscentrum på Bosön, där stor kunskap finns om olika testmetoder.

Så, sammanfattningsvis, lyckas boken med den uttalade målsättningen att vara ”en mycket god grund att stå på när man vill berika sig i hur träning i rullstolsåkning är beskaffad” och ”en bra utgångspunkt för framtida forskning inom området”? Personligen är jag beredd att betrakta den första målsättningen som med marginal uppnådd. Boken erbjuder breda och unika möjligheter för rullstolsåkaren, såväl på elit- som träningsnivå, att förbättra sin träning. Genom handfasta råd och tips om allt från teknik till träningsupplägg kan den som vill lägga upp ett varierat och optimerat träningsprogram. Själv kommer jag t ex att använda bokens praktiska råd om träning i vissa delar, även om jag inte specifikt sysslar med rullstolsåkning, eftersom det är en god sammanställning av intresse för många personer i rullstol som vill lära sig träna mer effektivt. Då det gäller bokens andra mål, utgångspunkt för framtida forskning inom området, anser jag att författarna till viss del lyckats med detta. Tidigare har det t ex saknats en adekvat svensk terminologi för vissa moment, en brist författarna undanröjt. Däremot är det mer en presentation av tidigare forskning än vad det är nya forskningsrön som presenteras. Som review betraktat saknas en del systematik i redovisningen, men författarna säger sig inte heller vilja göra en review, varför min kritik på detta område delvis faller. Som bakgrund och presentation av analysverktyg fungerar boken bättre genom sin redovisning av olika verktyg för träning och tävling i rullstolsåkning.

Skall några brister påpekas, så märks det att det är flera författare inblandade. Vissa saker tas upp på flera ställen, vilket leder till att boken delvis känns mer som en antologi än en samlad redogörelse. Vidare råder också viss brist på konsekvens i framställningen, t ex då det gäller huruvida klasserna heter T1-T4, T51-54, eller kanske både och, beroende på sammanhang? Jag hade också gärna sett en noggrannare korrekturläsning, eftersom det i nuläget finns en del mindre slarvfel som lätt kunnat undanröjas.

Avslutningsvis, även om det finns en del faktorer som drar ner helhetsintrycket, är det inget som hindrar att jag ändå vill utropa detta till en av de viktigare böckerna i ämnet som kommit ut under senare år, främst eftersom en samlad redovisning tidigare saknats. Boken ger en synnerligen god grund att stå på för den som vill lära sig mer om hur träning och tävling kan läggas upp för bästa resultat. Främst gäller detta naturligtvis rullstolsåkning, men de mer generella diskussionerna kring träningsupplägg och praktiska råd och tips har stor bärighet även för en bredare målgrupp.

 

Referenser

Arnell, J. (1999) Hjälpmedelsmarknaden i Sverige – En översikt. Stockholm: Hjälpmedelsinstitutet.

Båvestam, U. & Nauclér, M. (1994) Maratonmännen. Linköping: Sigma Förlag.

Handikappinstitutet (1990) Rullstolsboken – Om den manuella rullstolen och dess användning. Uppsala: Handikappinstitutet.

Karp, G. (1999) Life on Wheels. For the Active Wheelchair User. Sebastopol, USA: O’Reilly & Associates.

Tremblay, M. (1996) Going Back to Civvy Street: A historical account of the impact of the Everest and Jennings wheelchair for Canadian World War II veterans with spinal cord injury. Disability & Society 11(2)149-69.

 

 

 

© Oskar Krantz 2008


Köp boken från Bokus.se
Kjøp boken fra Bokus.se
Køb bogen fra Bokus.se

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.