Spelarna ger liv åt svensk damfotbollshistoria

Print Friendly
Ingela Kolfjord
Hälsa och samhälle, Malmö högskola

 



Jennifer Wegerup
Damelvan: Ett porträtt av svensk damfotboll
264 sidor, inb.
Stockholm: Bokförlaget Forum 2005


När jag recenserade Jonny Hjelms Amasoner på planen – svensk damfotboll 1965–1980 skrev jag att jag väntade på en uppföljare som skulle ta sig an åren efter 1980.

Nu har den kommit och det är inte bara en uppföljare. Wegerup beskriver tiden från 1960-talet och framåt och gör också historiska tillbakablickar i samband med presentationen av persongalleriet, som består av elva spelare som får var sitt kapitel i boken. Intervjuerna med spelarna levandegör forbollen på ett mycket personligt sätt. I kapitlen kommer också andra till tals. Det är tränare, förbundskaptener, familj och andra tillhörande fotbollens fält. Vi möter ”mopedfanset” som körde 24 mil tur och retur för att bevaka Öxabäcks matcher, symbolen för den plats fotbollen rymmer i mångas liv.

Wegerup som själv spelat fotboll i 17 år och arbetat som reporter på flera av Sveriges stora tidningar frågar sig i förordet ”Alla de som inte kom med då?” Det finns ju så många stora spelare i svensk damfotboll. Wegerup har valt att intervjua kvinnor som haft olika positioner i svensk fotboll under den svenska fotbollsperioden. Nej, alla skickliga medspelare hade inte kunnat få ett eget kapitel i Damelvan, men Wegerup har lyckats bra med att föra in många lagspelare, motspelare, supporters och motståndare i texten.

Motståndet mot kvinnor som spelar fotboll har varit starkt och finns där fortfarande. Villkoren har under 2000-talet och efter svenskornas internationella framgångar blivit bättre men de är inte i närhetan av deras manliga spelande kollegers villkor och positioner. I boken möter vi flera som aktivt motarbetat kvinnofotboll och många som helhjärtat stött den. Kampen om bättre villkor har drivits i decennier och de senare åren har de också uttalats i könsmaktstermer. Det var efter Tina Nordlunds uttalande ”Det är ju roligt att som damfotbollspelare få vara med i tv. Det händer inte så ofta” när hon mottog diamantbollen år 2000 som en mediadebatt om kvinnors diskriminering inom fotbollen startade.

I Umeå har jämställdhetsfrågor stått högt på dagordningen och där har man med kamp, hård träning och disciplin förädlat spelet, fått fler sponsorer, större publik och större intäkter. Det är till Umeå som en av bokens huvudpersoner Marta Viera da Silva värvas. Marta kommer från små förhållanden och mötte stort motstånd som fotbollspelande flicka i Brasilien. Hon hade dock stöd av sin mor och värvades av storklubben Vasco da Gama redan som fjortonåring. Trots dåliga villkor, dåliga planer, långa resvägar  och besvikelser har kvinnorna i boken genom kärleken till bollen blivit kvar inom fotbollen och utvecklats till professionella spelare och många av dem har haft stöd av sina föräldrar och ambitiösa tränare. Det är spelet, kampen, tävlingslusten, vinnarinstinkten, vinsten, målgörandet, visioner om att bli ”bäst” och kamratskapet som driver och drivit dem. När det inte fanns flicklag på orten spelade bl.a. Pia Sundhage och Victoria Svensson i pojklag. Pia spelade i tre år under namnet Pelle men blev avstängd då ledarna i ett motståndarlag upptäckte att Pelle var en flicka.

Förutom Marta, Pia och Victoria, omfattar Damelvan Hanna Ljungberg, Hedvig Hellén (vänsteryttern som 1934 spelade i långkjol mot Österundas ”gubbalag”), Anette Börjesson, Annelie Andelén, Malin Svedberg, Malin Moström, Josefin Öqvist och målvakten Caroline Jönsson. Kvinnorna delger öppenhjärtligt sina liv och sin spellust; om segerrus och förlusttårar; om klubbyten och internationella karriärer; om tvister och uppbackningar; om fester, resor och practical jokes. Wegerup låter historien tala genom kvinnornas munnar, texten är medryckande som ett klassiskt, hektiskt sportreferat. Passningar, skruvar, hörnor och mål i VM, OS och EM – matcher får en annan innebörd när historien berättas av kvinnorna själva. Det är svårt att lägga ifrån sig boken, jag kan nästan känna doften av gran och barr när läsaren tas med till Öxabäckstrakten, spelarnas glädjetårar smittar av sig och det fortsatta motståndet mot kvinnors fotbollsspelande upprör. Jennifer Wegerup har lyckats att skriva en historisk och personlig bok om kvinnor och fotboll. Läs den nu!

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message