Kvinnor och fotboll i Storbritannien

Tags:

Print Friendly

Ingela Kolfjord
Lektor i socialt arbete, Malmö högskola

Williams har utifrån sin studie om damfotboll försökt förstå gestaltningen av sporten så som den utvecklats sedan slutet av 1800-talet. Damfotbollen som kulturell konstruktion står i centrum och analysen bygger på ett empiriskt material bestående av officiella rapporter, media, fotografier, och personliga minnen såsom spelares klippböcker. Enkätfrågor och intervjuer med spelare, tränare och andra nyckelpersoner samt observationer bildar också underlag för den drygt 100-åriga resa Williams tar med sina läsare på. Williams analytiska fokus ligger på genusdifferentieringen inom fotbollen och hur såväl konstruktionen av maskulinitet och femininitet som uppdelningen i damfotboll och (herr)fotboll reproducerar genusmaktstrukturer. Hon visar i sitt arbete hur damfotbollen inte bara är ekonomiskt och geografiskt marginaliserad utan också kulturellt stigmatiserad.

Kvinnorna i England utdefinierades från lagsporten genom att de reglerades bort från de offentliga spelplanerna mellan 1921 och 1972. De utestängdes också från fotbollsorganisationerna, media förlöjligade eller osynliggjorde sporten, och läkarvetenskapen understödde uppfattningen att kvinnor inte borde spela fotboll genom att definiera dem som hälsosvaga. Svag ekonomi och avsaknad av sponsorer försvårade och försvårar för kvinnorna. Fotbollen var för pojkar en del av skolverksamheten, medan fotboll för flickor i skolan inte var att tänka på förrän så sent som under 1900-talets senare hälft. Kvinnorna i fotbollen avfeminiserades av omgivning och media och denna avfeminisering har följt kvinnliga spelare ända in i nutid. Avfeminiseringen består av att omdefiniera kvinnorna till manhaftiga och/eller lesbiska. Det är komplexa samband som bidragit till att fotbollen ser ut som den gör idag och William skriver att trots att kvinnors deltagande i sporten ökat, samt att damfotbollen genomfört några större internationella tävlingar, är de i realiteten utestängda från fotbollssamfundet. Kvinnors spel betraktas som något annat än mäns spel och det är männens spel som är norm för vad som är bra fotboll. Denna norm har blivit så stark att också kvinnor har svårt att se en utveckling med mixade lag eller fotboll på lika villkor. Även om kvinnorna i studien upplevt marginalisering beskrev de sig själva inte som politiskt aktiva eller som feminister. Det faktum att damfotbollen står vid sidan av (mans)fotbollen har institutionaliserats som common sense.

I England – men också i många andra länder, även om motståndet mot damfotboll där ses som mer kompakt jämfört med t ex Tyskland, Sverige, Danmark och Norge – är det voluntarism eller semiprofessionalism som gäller för kvinnorna. William menar att det går att skönja samma mekanismer inom fotbollen som tidigare inom traditionellt manliga yrken rörande utdefinieringen av kvinnor. Utdefinieringen föklaras utifrån att kvinnor som grupp är artskilda männen, och därmed skyddas också de manliga privilegierna. Williams studie är ett viktigt bidrag till synliggörandet av kvinnors fotbollspraktik och kan förhoppningsvis bidraga till en politisering av fotbollen som idag med hjälp av ekonomisk globalisering diskriminerar kvinnors deltagande. En intressant fråga att ställa sig är varför det betraktas som viktigt (även om det inte fungerar så i praktiken) att kvinnor och män har samma villkor på arbetsmarknaden men att det accepteras att kvinnor ska segregeras och nedvärderas inom fotbollen och inom annan idrott?

Studien visar också på den styrka och det engagemang som funnits hos kvinnliga fotbollspelare. Trots stigmatisering och utestängning har kvinnorna fortsatt med spelandet som betytt mycket för deras identitetsblivande. Fotbollen intar en stor och viktig plats i kvinnornas liv och medvetande, och de som slutat med fotbollen har sparat sina diplom, medaljer och klippböcker. Kvinnorna i studien berättade att de spelade för nöjes skull, av hälsoskäl, för samvaron, för ett ökat oberoende och för att uppnå personliga prestationer. William säger avslutningsvis att ”[t]he derision of women in sport, football particularly, does little to normalise physical activity for females and also ignores some of the positive sporting values including mutual respect, engagement and collaboration” (s. 187).

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message