Den gode, den onde, den fule – idrottens många ansikten

Tags:

Print Friendly

Ingela Kolfjord
Hälsa och samhälle, Malmö högskola

 

But even as sport excites and inspires, it has problems. Let´s not get rid of  sport. Let´s make it better. For me, that means sport should be more fun, more inclusive, more humanized, and more ethical. (Eitzen 2003:174)

 

I boken Fair and Foul: Beyond the Myths and Paradoxes of Sport skriver D. Stanley Eitzen att han försökt visa på sportens både positiva och negativa sidor. Dock har de mörka sidorna av sporten fått en framträdande plats i hans text. Eitzen har en politisk målsättning med sitt arbete, en så kallad utvägspolitik, som skulle kunna leda till en förbättrad sport där kommersialism, elitism, exkludering, rasifiering och sexism är praktiker som ska motarbetas. Han ser sporten som en social konstruktion, inte något naturgivet, sporten är konstruerad i en historisk kontext och utifrån valda handlingspraktiker. Därmed kan också sporten förändras. Författaren pekar också på några förändringar som genom aktörers handlingar omdanat sporten. Bland annat så har politiska aktioner lett till en  integrering av vita och färgade inom sporten, flickor och kvinnor har genom aktioner fått ökad tillgång till sportens arena och det var också genom protester och aktioner som professionella idrottsutövare undkom den livegenskap som spelarkontraktens reserveringsklausul innebar.

I boken lyfts sportens paradoxer fram. Samtidigt som den förenar nationer och grupper världen över så exkluderar den grupper utifrån kön, klass och etnicitet. Idrott och sport är hälsobefrämjande men baksidan av hälsoidealet/praktiken är skador, anorexi, doping etc. Sporten anses fostra goda samhällsmedborgare med ”rätt” moral men det sker i en kontext där tränare misshandlar och förnedrar spelarna, där våldet inom sporten och på läktarna ökar samt där fusk kan ses som ett helgande medel i strävan mot målet/vinsten. Sportens sociala kontroll koloniserar utövarens lek, frihet och kreativitet och den odlar vit maskulin hegemoni som alltför sällan ifrågasätts.

Innehållet i boken tar sin utgångspunkt i amerikanska förhållanden, omständigheter som är svåröversättbara till de svenska/nordiska. Vi har tex inte den college-idrott som existerar i USA och våra lag är heller inte organiserade utifrån ett ägandeskap som kan innebära att en person eller ett företag kan äga ett lag och därmed sälja det. Trots dessa nationella, ekonomiska och organisatoriska skillnader pekar bokens innehåll på en intressant problematik som också existerar i Sverige. Både Redelius (2002) och Fundbergs (2003) avhandlingar visar på den stratifiering och hegemonisering/maskulinisering inom idrotten som Eitzen belyser i sin bok. När det gäller kvinnors deltagande i idrotten skymtar samma mönster fram i båda nationerna. Kvinnor har sämre villkor, sämre möjligheter, de är med andra ord inte representerade i de övre hierarkierna inom idrotten. Kvinnor tränar huvudsakligen  flickor. Män tränar både flickor och pojkar. Det finns samma tendenser mellan nationerna också när det gäller ålder, kvinnor som ledare befinner sig i större utsträckning bland de yngre barnen. Både kvinnliga tränare och kvinnliga utövare har en ekonomiskt situation som starkt understiger deras manliga motsvarigheter. Detsamma gäller för afro-amerikaner i USA; inom vissa idrotter (främst lagsporter) kan de svarta vara i majoritet men bland tränarna och i den administrativa organisationen lyser de med sin frånvaro.

Eitzen försöker slå hål på en del myter som existerar inom och om idrotten. Det är en viktig målsättning och utgångspunkt i hans arbete då han anser att dessa myter reproducerar, fattigdom, sexism och rasism. Bilden av sporten som en möjlighet till större social mobilitet för svarta är starkt överdriven. Eitzen visar genom statistiska undersökningar att det är ett fåtal som ”lyfter sig från slummen” med hjälp av idrotten. Men bilden och myten om detta lyft gör att svarta barn (med stöd av deras föräldrar) drömmer om en sportkarriär istället för en karriär genom studier som faktiskt skulle höja deras levnadsstandard. Collegesportens krav på hård och intensiv träning gör också att de svarta som kommer in på college väljer kurser som inte är för betungande med tanke på deras intensiva träningsscheman och dessa kurser har visat sig exkludera dem från arbetsmarknaden istället för att införliva dem. Det är ett fåtal som blir professionella och de som blir det (inom främst lagsporter) har i genomsnitt en aktiv period på ca fem år. Detta innebär att den andra myten om att de som lyckas inom idrotten ekonomiskt kan säkra sin framtid (till viss del) faller. Lyckas idrottsutövarna att investera rätt kan denna ekonomiska förvaltning  stödja deras livsföring en längre tid. Men studier som Eitzen refererar till visar att många inte förvaltar sin ekonomi så att den ackumuleras, många idrottsutövare har också kommit i kontakt med professionella svindlare när det gäller ekonomisk förvaltning. Investering i en yrkesutbildning säkrar framtiden bättre även om man lyckas bli proffs inom en idrott.

Sporten som social mobilitetsmöjlighet är mycket begränsad för färgade män och så gott som utesluten för fattiga färgade kvinnor. När det gäller kvinnor har de större möjlighet till framgång i individuella sporter utifrån de villkor idrottsvärlden är organiserad idag. Individuella sporter såsom tennis, golf, skridsko, skidåkning, bowling, cykling etc. är i USA mycket kostsamma att utöva. Därmed stängs de fattiga ute. Deras talanger/prestationer kommer aldrig att synliggöras genom denna utdefiniering. Drömmen och bilden av den svarta grabben  från slummen som tar sig ur fattigdom genom att bli idrottsstjärna reproducerar den amerikanska ideologin om att alla kan ta sig upp. Att sammankoppla ekonomisk soliditet med hårt arbete osynliggör de strukturella villkor som upprätthåller rasism och fattigdom i landet. Att framhålla de svarta som lyckas inom idrotten ger också en skenbar bild om en integrering/harmoni som inte existerar. ”For every black Superstar, there are thousands of blacks behind bars” [1]

Eitzens bok är intressant att läsa och kan i vissa stycken också appliceras på svenska förhållanden. Ideologiskt  så har både idrottsrörelsen och den svenska staten en stark tro på idrotten som förebyggande av sociala problem och som en möjlighet till integration av etniska grupper, flickor och handikappade. Utifrån denna ideologi har också det så kallade Handslaget vuxit fram, vilket innebär att staten kan erbjuda projektmedel till föreningar som bl a går ut på skolorna och försöker implementera denna idé. Eitzens bok ger ett intressant bidrag till den svenska idrottsdiskursen och den svenska forskningen och boken kan med fördel användas som kurslitteratur inom svenska idrottsutbildningar.


[1] Jim Nadell, recension av Darwin´s Athletes: How Sport Has Damaged Black America and Preserved the Myth of Race, av John Hoberman, Z Magazine 10 (December 1997):54.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message