Svensk damfotboll – de formativa åren

Tags:

Print Friendly, PDF & Email
Ingela Kolfjord
Hälsa och samhälle, Malmö högskola


Jonny Hjelm
Amasoner på planen – svensk damfotboll 1965–1980
328 sid, hft.
Umeå: Boréa Bokförlag 2004


Historikern Jonny Hjelm har kartlagt en epok i den svenska damfotbollen. Perioden som behandlas är åren 1965–1980 och i fokus står fem föreningar och distrikt, Djurgården (Stockholm), IFK Malmö (Skåne), Jitex (Göteborg), Sandåkern (Västerbotten) samt det välkända laget Öxabäck (Västergötland). Hjelms studie kan betraktas som en rekonstruktion av ett idrottsfenomen som delvis förlöjligats eller osynliggjorts i den massmediala diskursen. Studien utgörs av bl a intervjuer, massmedia, verksamhetsberättelser och protokoll. I de inledande kapitlen får läsaren ta del av ett flertal lag och dess spelare, av matchresultat och tabellplaceringar. En berättelse om hur lagen uppstod, hur de arbetade mot fördomar samt för sitt existensberättigande och hur lagen, tränare och andra intressenter genomdrev seriespel på olika nivåer involveras i beskrivningen av de olika föreningarna.

Hjelm delar in perioden 1965–1980 i fyra kategorier där damfotbollen den första perioden (1965–1967) bestod av isolerade och lokala initiativ. Perioden 1968–1970 beskrivs som en Öxabäcksinspirerad tillväxt. Öxabäck deltog i både distrikts- och nationella tävlingar. Laget nådde stora framgångar och uppmärksammades i rikstäckande nyhetssammanhang. Trots damfotbollens snabba expansion (år 1970 fanns det 728 kvinnor med tävlingslicenser och två år senare fanns det så många som 9 387) så var distriktsförbunden både ljumma och t.o.m avvisande när det gällde att stödja damfotbollen på samma villkor som stöd och organisering riktades mot pojk- och herrfotboll. Perioden 1971–1975 skedde en integrering av damfotbollen i SvFF. Detta var en följd av 1971 års damfotbollsutredning. Antalet licensierade spelare ökade men lagen kämpade ändock mot fördomar, dåliga träningstider och mindre bra fotbollsplaner. Under den här perioden minskade både publikens och journalisternas intresse för damfotbollen. Ett samband som inte ska underskattas, då mediabevakning och publikintresse kan ses som fenomen skapade ur varandra. Under perioden 1976–1980 utkristalliserades en nationell damfotbollselit och flickfotboll etablerades i alla distrikt. Missnöjet mot att makthavare inom fotbollen inte tog damfotboll på allvar resulterade i att man 1978 bildade Elitföreningen damfotboll (EFD). Tidigare hade också damsektioner/damkommittéer bildats inom några distrikt för att realisera bevakningen och utvecklingen av flick- och damfotbollen.

Hjelm urskiljer fem kategorier damfotbollslag utifrån spelarnas bakgrund: studentlag, korpfotbollslag, handbollslag, flicklag och de s k fotbollsänkorna. Studenter initierade damfotbollstävlingar och rekryterade därmed fotbollsspelare. Korpens målsättning att rekrytera fler motionärer och deras korpserier i damfotboll var en annan inkörsport för fotbollsintresserade kvinnor. Ett annat fält som kvinnor kom från var handbollen. Många aktiva inom handbollen valde att också spela fotboll. Flicklagen uppstod i olika ungdomssammanhang, det kunde vara arrangemang från fritidsgårdar men också idrottsföreningar som satsade på ungdom och breddverksamhet. De s.k fotbollsänkorna var makar, fästmör, systrar eller vänner till män som spelade fotboll och som blivit inspirerade av männens fotbollsengagemang. På sextiotalet uppstod flera lag som var kopplade till arbetsplatser, i Öxabäck kom många av spelarna från närbelägna textilfabriker. Kvinnorna/flickorna som organiserade sig i lag hade ofta erfarenhet av att i oorganiserade former ha spelat fotboll med pojkar. Innan ett seriöst seriespel utvecklades förekom också ett antal jippobetonade matcher där kvinnorna mötte herrlag. Media var inledningsvis med och ordnade såväl seriösa fotbollstävlingar som mer jippobetonade/sexistiska sådana.

Boken Hjelm har skrivit är detaljerad och är ett viktigt bidrag till damfotbollens historia; dock hade innehållet kanske blivit mer levande om de intervjuade fått större plats i texten. En teoretisk analys av fotbollsskeendet och intervjuerna i kapitlen hade också höjt kvalitén på boken. Nu får man vänta i 240 sidor innan en teoretisk ansats börjar skönjas. Om den litteratur som presenteras i litteraturförteckningen hade fått vara mer verksam i texten hade också den könsteoretiska analysen kunnat bli djupare än vad som nu är fallet. I boken ges en beskrivning av en verksamhet där kvinnor på många sätt motarbetats och exkluderats. Hjelm menar dock att det inte bara handlar om könsdiskriminering och tar innebandyn som ett exempel på en verksamhet som också mötte motstånd när idrotten skulle etableras. Innebandyn konkurrerade om träningstider och lokaler på samma sätt som damfotbollen konkurrerade om tider och spelplaner. Den fråga jag ställer mig är om denna liknelse håller om man kontextualiserar de båda idrotterna i ett kulturellt och strukturellt sammanhang. Jean Williams (2003) och Hong & Mangan (2004) belyser i sina böcker hur just kön har haft en avgörande betydelse för damfotbollens utveckling. Hjelm belyser också könsdiskrimineringen men jag upplever att denna diskriminering tonas ner i analysen på ett sätt som inte harmonierar med empirin i bokens sex första kapitel.

Jag ställer mig också lite undrande inför bokens titel. På sidan 203 skriver Hjelm, ”Matchreferaten var 1968 skrivna i en positiv ton där uttryck som ’amazoner’, ’fotbollstöser’ och ’älvorna’ användes.” I en damfotbollshistorisk kontext tolkar jag snarare uttrycken som ett sätt att reproducera könsdikotomier och har därmed svårt att se den positiva laddningen. Hjelm skriver att ”[d]et är vanligt att kvinnor som går in i traditionellt manliga verksamheter, inom och utom idrotten, tillskrivs maskulina egenskaper. På det sättet misstänkliggörs deras motiv och deras sexualitet. Men det kan också ligga ett positivt värde i att tillskrivas manligt kodade egenskaper om verksamheten har hög status och det är mannen som är normgivaren” (s 268-269). Också här ställer jag mig frågan om hur positivt det är för jämlikheten när flickor upplever det som positivt att vara en pojkflicka då samhällsdiskursen värderar pojkar högre än flickor. Beskrivningen av kvinnor som manliga har främjat både homofobin och diskrimineringen av kvinnor inom fotbollen. Jean Williams (2004) beskriver hur man i den engelska pressen beskrev kvinnorna som ”butch” eller ”girly”. Också Sine Agergaard (2004) såg liknande tendenser när hon studerade mediahanteringen av det danska kvinnolandslaget i handboll vid EM 2002 och VM 2003. Agergaard menar att medias kommunikation om de danska handbollskvinnorna är en av de faktorer som medverkar till att reproducera genusordningar och nationalism inom idrott och samhälle. När kvinnorna hade stor framgång under EM 2002 beskrevs de som ”maskulint” starka och erfarna kvinnor. Beskrivningar av handbollslaget verkade som ett rituellt bidrag till produktionen av en diskursiv gemenskap där kvinnorna hyllades som hjältar av nationen och upptogs i en nationalistisk anda. När kvinnorna inte gjorde lika bra ifrån sig under VM 2003 beskrevs de som ”feminint” svaga och unga handbollsflickor. Eunha Koh (2004) beskriver även hon att acceptansen av koreanska kvinnors fotboll efter internationella segrar var mer ett nationalistisk projekt än ett jämlikhetsprojekt. I Sydsvenskan den 21 augusti 2004 rubriceras Åke Stolts krönika med att ”Klüft stal showen – nu kommer Sverige!” men i ingressen läser vi följande ”Älgakliv, taktfasta som i en vaktparad, kroppen liksom studsande fram mot träplankan och så bom-bom-bom, tre hopp i perfekt rytm och stil och vi hade sett den främsta svenska prestationen hittills i Aten”. En genusanalys av mediahanteringen under OS skulle säkert ge oss intressanta bilder av reproducerande tekniker när det gäller nationalism, maskulinitet och femininitet. Men kanske också bilder av genus i förändring (se Fasting, Pfister & Scraton 2004).

Jag var själv fotbollsspelare under den epok som Hjelm beskriver och har haft stor behållning av att läsa boken. Hjelm beskriver hur informanterna i hans studie tar avstånd från feminism, det är också något som framkommer i Jean Williams (2003) intervjuer med fotbollsspelare. Men att fotbollskvinnornas kamp för jämlika villkor skulle vara opolitisk är svårare att hålla med om. Visserligen var inte kvinnornas kamp knuten till kvinnorörelsen, och att inte vilja identifiera sig med feminism vid en tidpunkt då den massmediala diskursen attackerade feminismen hårt är inte svårt att förstå. Det är inte heller svårt att förstå att alla svenska partiledare gick ut i media för ett par år sedan och beskrev sig som feminister, då var mediadiskursen en annan. Kanske är det så att definitionen av begreppet politik är androcentrisk, något som feministisk teoribildning inom politisk sociologi hävdar.

Jag är enig med Hjelm om att kvinnors fotbollsinträde inte enkelt kan förstås som ett emancipationsprojekt (hur många småflickor på landsbygden var medvetna om kvinnorörelsen?). Det kanske kan vara så att motståndet mot kvinnornas spel medvetandegjorde den samhälleliga könsstrukturen för de spelande kvinnorna. När jag själv började spela fotboll som fyra-femåring med bröder och grannpojkar och gick med i ett flicklag som nioåring, då var det naturligtvis fotbollens egenvärde som styrde. När jag efter att ha flyttat från en liten by in till samhället Mellerud i Dalsland, och som 15-åring tillsammans med en inflyttad målvakt från Bengtsfors uppvaktade kommunen för att kunna starta ett damlag, så har säkert det nekande svaret varit ett av bidragen till att jag tolkar sociala fenomen utifrån ett genusperspektiv. Vårt önskemål var att få tillgång till fotbollsplan, idrottshusets omklädningsrum samt fotbollar, vi hade två tränare, ett lag och vi skulle själva betala våra dräkter. Svaret vi fick år 1975 var att det inte var passande för flickor att spela fotboll. Dock förekom de s k jippomatcherna i Mellerud, där herrfotbollslagets partners visade upp sig på plan en gång om året. Det var naturligtvis provocerande för oss som tvingades lifta flertalet mil varje vecka för att komma till träningar och matcher.

Referenser

Agergaard, S. (2004)”Dansk kvindehåndbold i medierne – fra ’jernhårde ladies’ til småpiger ” Fasting, K., Pfister, G. & S Scraton (2004) ”Kampen mot kjonnsstereotypene – En komparativ studie av kvinnlige fotballsspilleres oppfattelse av maskulinitet og femininitet” i Sociologi, Tidskrift udgivet af Danska Sociologforening Nr. 2/15. Årg.- juli 2004
Hong, F & J.A Mangan ed. (2004) Soccer, Women, Sexual Liberation – Kicking Off a New Era London: Frank Cass Publishers
Koh, E. (2004) ”Chains, Challenges and Changes: The Making of Womens’s Football in Korea” i Hong, F & J.A Mangan ed. Soccer, Women, Sexual Liberation – Kicking Off a New Era London: Frank Cass Publishers
Williams, J. (2003) A game for Rough Girls? A history of Women’s football in Britain London: Routledge
Williams, J. (2004) ”The Fastest Growing Sport? Women’s Football in England” i Hong, F & J.A Mangan ed.Soccer, Women, Sexual Liberation – Kicking Off a New Era London: Frank Cass Publishers

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message