Ordinär lärobok i angeläget ämne kan bota bristen på kritiskt tänkande

Tags:

Print Friendly

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Emily Ryall Critical Thinking for Sports Students 132 sidor, hft. London: Sage Publications 2010 (Learning Matters) ISBN 978-1-84445-457-0

Emily Ryall
Critical Thinking for Sports Students
132 sidor, hft.
London: Sage Publications 2010 (Learning Matters)
ISBN 978-1-84445-457-0

För första gången, så vitt jag vet, har det utkommit en bok om kritiskt tänkande där målgruppen – först och främst – är tänkt att vara idrottsstudenter. Med pedagogisk nit formulerar den engelska idrottsfilosofen Emily Ryall de bärande principerna för det kritiska tänkandet. Låt mig först säga att boken är välkommen. Böcker om kritiskt tänkande är det, och den kommer säkert att finna sin plats, åtminstone bland engelsktalande idrottsstudenter. Samtidigt är det en tämligen ordinär lärobok Ryall har skrivit, och inget fel i det. Sätten att bygga upp argumentationstekniker på, och att analysera dem på, känns igen från andra liknande böcker. Det är handfast, kanske för handfast emellanåt. Hon ställer upp modeller för argumentationer, redogör för hur man formulerar hypoteser och utvecklar dem, hon lyfter fram och beskriver väletablerade begrepp och ställer sedan riktade frågor till läsaren. Men återigen: egentligen ingenting nytt – och som sagt: det kan vara helt i sin ordning – förutom att exemplen hon tar alla är kopplade till idrott. Gott så.

Men även om syftet med boken är att lotsa studenterna in i det kritiska tänkandet, så blir det väl formaliserat, väl ”duktigt”, väl mycket av läroboksexercis. Och plötsligt blir jag påmind om den första kursen jag gick i praktisk filosofi för över tjugo år sedan. Metodboken hade gult omslag, minns jag. Och den var också ”duktig”. Kanske lite trist. Otåligheten kom krypande. Samtidigt ville vi lära oss hantverket för att genomföra de filosofiska undersökningar vi var intresserade av. Kanske sviktar minnet, men jag tror att de flesta av oss valpiga filosofistudenter var ganska lättade när kursen var över. Nu skulle vi tillämpa det kritiska tänkandet, och genom tillämpningen också hitta en väg in i det filosofiska tänkandet. Denna passus behöver inte nödvändigvis tolkas som en nedsabling av varken Ryalls bok eller boken med det gula omslaget. Däremot kan det kanske finnas anledning att fundera över hur man bäst når den punkt där man kan säga sig tänka kritiskt. På riktigt och på allvar. Och jag tvivlar på att det bästa sättet är att gå genom alltför formaliserade, och alltför visuellt röriga textkonstruktioner. Därmed inte sagt att jag skulle ha andra förslag färdiga att plocka fram.

Det jag möjligen är ute efter är den existentiella dimensionen av det kritiska tänkandet. Kritiskt tänkande är nämligen lekens raka motsats. Kritiskt tänkande är på riktigt. Men alltför ofta stelnar begreppet till ett honnörsord att ta fram vid högtidliga tillfällen.

Den existentiella dimensionen av kritiskt tänkande är något som filosofen Thomas Anderberg uttryckte väl i boken Alla är vi kritiker från 2009. Anderberg spänner bågen hårt och hävdar, att utan det kritiska tänkandet skulle vi inte ha kunnat skilja mellan varmt och kallt, eller ens mellan vad som är farligt och ofarligt. Alltså: utan det kritiska tänkandet, det kritiska förhållningssättet, skulle vi haft svårt att överleva.

På sina håll råder det akut brist på kritiskt tänkande. I det ljuset är naturligtvis även Emily Ryalls bok välkommen.

Man kan även, som Uppsalafilosofen Sharon Rider gör i en omfattande intervju i tidskriften Fronesis (nr. 36-37, 2011), dela upp begreppet i två delar: (1) en kritik som riktar sig ”utåt”, i form av exempelvis ideologikritik, och (2) en kritik som riktar sig ”inåt” i form av självkritik.

Skillnaden mellan dessa båda förståelser kan utläsas på följande sätt: Enligt den första tolkningen objektifierar man det man avser att kritisera. Kritiken förläggs därmed utanför kritikern (eller subjektet, om man så vill). Kritiken drabbar därmed aldrig en själv. För genom kritiken, enligt denna första tolkning, upprättas en distans mellan subjektet och objektet. Den här typen av kritik behöver därmed inte heller vara ett resultat av en självreflexiv process. Rimligare är kanske att den kritiken mest blir en form av bakgrundsljud, en stämma i en kör orkestrerad av någon annan eller andra. Det är en kritik som i värsta fall har stelnat i sin form redan när den artikulerats, oavsett om den är ett resultat av att man vallats omkring i skolor, föreningar, politiska partier eller andra former av politiska eller kulturella sammanslutningar. Ja, oavsett vilket så är den kritiska udden ständigt riktad utåt – eller mot – ett objekt man själv inte vill vara en del av. Den här typen av kritik har väldigt lite att göra med den andra tolkningen av kritiskt tänkande – självkritiken, eller det reflexiva tänkandet.

Den självkritiska ansatsen är mer krävande än den första förståelsen. Självkritiken börjar och slutar i kritikern själv. Med Riders ord utgår den från föreställningen att man själv är en oupplöslig del av sin tid och kultur. Och genom det finns det heller ingen distans mellan kritikern och det samhälle hen verkar i. Plötsligt, så kan man åtminstone förstå det, går det inte längre att svära sig fri från ansvar för det man kritiserar eller reflekterar över. Genom att erkänna sig som en del av sammanhanget, samtidigt som man idealt sett ska bibehålla den kritiska distansen, skulle idealet vara att man försätts i en situation där man ser på en situation med en objektiv blick, men där man samtidigt är en del av situationen. Nu tangerar ett sådant resonemang en gammal filosofisk knäckfråga, den om objektivitetens, eller vetenskapens, begränsningar i en värld bestående av värderande subjekt. Med andra ord kanske det finns något av en dubbelhet som man måste vara medveten om när man närmar sig ett ämne som kritiskt tänkande: att både slå sig från de bojor som fjättrar subjekt till en kultur, en tid, ett norm- och värdesystem samtidigt som dessa bojor utgör nödvändiga delar för att alls förstå det man avser att undersöka. Men kanske är det just genom det kritiska tänkandet som det finns möjlighet att faktiskt lyckas med en sådan balansakt. I slutändan är det kanske en frihetsfråga, eller åtminstone en självständighetsfråga.

Distinktionen Rider upprättar mellan kritik riktad utåt och självkritik saknar alltså inte analytisk relevans. Men det är samtidigt en distinktion som ofta försummas. Den försummas också konsekvent i de dokument som arbetats fram inom utbildningsväsendet.

Mot den bakgrunden råder det ingen tvekan om att alla bidrag som kan fördjupa inte bara förståelsen av kritiskt tänkande, utan också själva hantverket, välkomna. På sina håll råder det akut brist på kritiskt tänkande. I det ljuset är naturligtvis även Emily Ryalls bok välkommen. Men man skulle även önska fler.

Copyright © Kutte Jönsson 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message