Idrott och alkohol – ett gammalt strävsamt par

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Carwyn Rh. Jones
Sport and Alcohol: An ethical perspective
160 pages, hardcover.
Abingdon, Oxon: Routledge 2016 (Routledge Research in Sport Culture and Society)
ISBN 978-1-138-80797-6

Under lång tid var alkoholbruket bland aktiva idrottsutövare något av idrottens smutsiga lilla hemlighet. Framför allt i det på ytan puritanska Folkrörelsesverige. Få talade öppet om att det förekom alkohol i samband med svensk föreningsidrott, även om många visste att alkohol egentligen aldrig varit ett främmande inslag bland idrottare och deras publik. Tystnaden kring alkoholkulturen har nu sina förklaringar.

Den förmodligen mest rimliga förklaringen står att finna i de attityder som fanns i tiden när idrottsrörelsen växte fram under 1800-talet. Tillsammans med andra folkrörelser (företrädesvis nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen) som växte fram parallellt med idrottsrörelsen togs strid mot det omfattande superiet. När det kom till alkoholfrågan fanns det med andra ord en samsyn mellan folkrörelserna. Man var överens om att superiet måste få ett slut. Alltför många människor gick under, alltför många familjer slogs sönder, alltför många barn for illa av framför allt männens drickande. Så blev restriktionerna en solidaritetshandling inte bara riktad mot den faktiskt existerande befolkningen utan också en solidaritetshandling gentemot kommande generationer. Samtidigt vreds ett vapen ur arbetsgivarnas händer. Det kom allt bli allt svårare för dem att betala ut lön i form av alkohol. Kriget mot spriten blev något av en social och politisk nödvändighet. I annat fall hade flera generationer, inte minst arbetare, dukat under. Så ser åtminstone den vanliga historieskrivningen ut.

En restriktiv alkoholpolitik har alltsedan dess präglat samhället. Alkohol är alltjämt en känslig fråga, inte minst inom idrotten. Annat har det varit i andra länder. Den ”svenska” alkoholpolitiken har helt enkelt inte funnits i samma utsträckning i andra länder. Om man i Sverige beställt in kaffe i samband med idrottsevenemang så har man i andra länder beställt in öl. Detta innebär naturligtvis inte att det aldrig förekommit alkohol under svenska idrottsevenemang. Den så kallade bandyportföljen (en väska innehållandes en termos med spetsat kaffe) har kommit att bli något av en kulturell artefakt och en symbol för en dryckeskultur inom den brukskulturella sporten bandy. På sätt och vis skulle man kunna se förekomsten av bandyportföljen som ett redskap för en lågintensiv motståndsrörelse inom den litet präktiga idrottsrörelsen. ”Motståndsfickorna” har emellertid aldrig på allvar hotat idealet. Idealet om en alkoholfri idrottsmiljö har stått stadigt förankrad. Men – det har också varit något av en fasad, en fasad som dessutom alltid burit på sprickor.

Men aldrig att det kom ut att det inom Tre Kronor fanns en utbredd spritkultur.

En sådan ”spricka” kom till allmän kännedom 1994 när den före detta ishockeymålvakten Lennart ”Klimpen” Häggroth gav ut sin självbiografi Himmel och helvete: Min väg till framgång och kampen mot spriten, en bok han skrev tillsammans med författaren Bengt-Åke Cras. I boken skildras ett idrottsöde som var känt av många men som det offentligt inte talades högt om. Alla, såväl inom idrotten som bland sportjournalisterna, hade känt till Häggroths kamp mot spritbegäret. Men aldrig att det kom ut att det inom Tre Kronor fanns en utbredd spritkultur. När boken kom i början av 90-talet var det något av en sensation. Plötsligt började den präktiga fasaden rämna en smula.

Många år senare kom ytterligare vittnesmål om den utbredda alkoholkulturen inom svensk idrott. 2005 blev en undersökning genomförd av sociologen Mats Trondman uppmärksammad, eftersom han i den kunde visa att det inte bara finns intima kopplingar mellan alkoholbruk och idrott, utan också att många ungdomar introduceras till alkohol genom idrotten. Också det framställdes som något av en sensation, och undersökningen blev därför också föremål för debatt. Ännu en gång kunde man konstatera att idrotten inte är ett värn mot ”osunt leverne” utan tvärtom många gånger bidrar till ett sådant leverne – oavsett vad idealen föreskriver.

Båda dessa exempel, hämtade från den folkrörelsedrivna idrottsmyllan, ger onekligen vid handen om att det finns ett, ska vi säga, komplicerat förhållande mellan idrott och alkohol. Detta är nu inget unikt för svenska förhållanden. Liknande spänningar finns även i andra länder och i andra idrottskulturer.

Det visar inte minst filosofen Carwyn Rh. Jones, som i sin bok Sport and Alcohol: An ethical perspective på ett förtjänstfullt sätt närmar sig frågan. Jones utgångspunkt är hämtat främst från brittisk idrott. Men, inte minst mot bakgrund av mina tidigare exempel från såväl Häggroth som Trondman, upptäcker man snabbt likheterna till den svenska idrottskulturen. Alkoholfrågan, eller alkoholproblematiken, är samtidigt ett tema som märkligt nog varit tämligen obeforskat, inte minst i jämförelse med drog- och dopningsfrågan. Detta är emellertid något Jones på sätt och vis råder bot på genom sin bok. Hans syfte med boken är också att rikta strålkastarljuset mot alkoholen, och den roll alkohol spelar inom ramen för idrott. Gott så.

Det är, med andra ord, inte sällan genom idrotten många ungdomar kommer i kontakt med alkohol för första gången.

Den bild som framträder är just därför också utifrån problemen som följer i alkoholkulturens spår. Jones hävdar till och med att det finns ett ”alkoholetos” inom idrotten. Och det har, slarvigt uttryckt, alltid funnits. Och i likhet med Trondmans undersökning av svensk ungdomsidrott kan Jones konstatera att samma mönster går igen också i andra länder. Det är, med andra ord, inte sällan genom idrotten många ungdomar kommer i kontakt med alkohol för första gången. Dessutom argumenterar Jones för att idrotten spelar en nyckelroll för att normalisera alkoholbruket. Detta sker på flera sätt. Som när kommersiella företag saluför alkohol i samband med idrottsevenemang. Att dricka alkohol samtidigt som man ser på idrott har i vissa fall kommit att bli en självklar sak. Detta är någonting som förstärks i samband med att fira segrar, där alkohol är en självklar del i själva firandet. Detta åskådarperspektiv kompletteras sedan av idrottarnas perspektiv. Det är inte ovanligt att hårt arbetande idrottare också är hårt drickande personer, många gånger med tränarnas och ledarnas goda minne. Detta har i sin tur lett till att många idrottare, som gentemot sin omvärld gärna framställs som sunda, utvecklar ett missbruk under sin karriär, mycket likt det missbruk ”Klimpen” kom att utveckla under sina år i Tre Kronor.

Carwyn Jones bidrag till debatten är onekligen viktig, inte bara för att han slår hål på en av de mest seglivade myterna om idrottens förhållande till drogbruk av skilda slag, utan också för att han genom sin undersökning blixtbelyser de ideal (oftast kopplat till traditionella maskulinitetsideal) som alltid funnits försänkta i idrottskulturen. På så vis avslöjar han idrottens smutsiga lilla hemlighet. Ingen kan därför längre hävda att de ingenting visste nästa gång en elitidrottare kommer ut som alkoholmissbrukare.

Copyright © Kutte Jönsson 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message