Viktigt bidrag till förståelsen av fascismen och dess historia

Tags:

Print Friendly

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Gigliola Gori Italian Fascism and the Female Body: Sport, Submissive Women and Strong Morthers 237 sidor, hft., ill. Abingdon, Oxon: Routledge 2004 (Sport in the Global Society) ISBN 978-0-7146-8291-4

Gigliola Gori
Italian Fascism and the Female Body: Sport, Submissive Women and Strong Mothers
237 sidor, hft., ill.
Abingdon, Oxon: Routledge 2004 (Sport in the Global Society)
ISBN 978-0-7146-8291-4

Vid ett undanskymt torg i Milano, Piazza San Sepolcro, grundades fascismen. Året var 1919. Det var en söndag. Det var den 23 mars, och våren hade anlänt. Första världskriget hade avslutats bara ett år tidigare. På den europeiska kontinenten hade krigskyrkogårdarna ställts i givakt. Men såren låg vidöppna. Det blödde ur dem. Och det blödde in i den industrilokal vid Piazza San Sepolcro där ungefär trehundra personer hade samlats för att skapa en ny politisk, och radikal, rörelse. Nio av dem var kvinnor. Resten var män. Vad ingen kunde veta vid det laget, var att dörren mot det andra världskriget ställdes på glänt den där söndagen.

Den fascistiska rörelsen i Italien, under ledning av den karismatiske Benito Mussolini, kom att växa snabbt. Attraktionskraften i detta ”nya” var stark. Ett nytt land skulle byggas på ruinerna efter första världskriget, och Italien var vid den tiden ett splittrat land. Mussolini skulle ena det. Och i likhet med många andra politiska ledare i historien, tog han idrotten till hjälp.

I boken Italian Fascism and the Female Body, tecknar den italienska historikern Gigliola Gori historien om relationen mellan den italienska fascismen och kvinnoidrotten. Boken, ska sägas, kom för tio år sedan. Och det skulle naturligtvis kunna uppfattas som lite märkligt att recensera en tio år gammal bok som vore den nyutkommen. Men ser man till temat för boken, och ställer det i relation till den tid vi nu lever i, så tycks boken vara mer aktuell och relevant idag än när den skrevs. Det politiska landskapet i Europa torde vid det här laget vara välbekant för alla. I snart när varje land har den fascistiska rörelsen vunnit mark. Den har stärkts för varje år, för varje val. Och ingen kan längre ignorera den. Inte minst mot den mörka fonden utgör Goris bok ett viktigt bidrag tillförståelsen för fascismen och dess historia.

Det är alltså främst den kvinnliga idrottens relation till den fascistiska regimen som Gori behandlar. I denna mycket rika undersökning blir man snart varse att kvinnorna spelade en inte oviktig roll i det fascistiska samhällsbygget. Med fascismen växte exempelvis ett kvinnoideal fram som stod i bjärt kontrast till den för tiden traditionella kvinnoroll som kom att odlas i Nazityskland, och som byggde på en omfattande moderskapsmytologi. Det fascistiska idealet i Italien var snarare progressivt. Med andra ord fanns det emancipatoriska stråk i den italienska fascismen. Men bilden är givetvis inte entydig, visar Gori.

Under vissa perioder kunde visserligen fascistregimen stödja kvinnors frigörelseprojekt, inte minst med idrotten som medel, men denna glipa i historien täpptes igen under andra perioder. Frigörelsen var på så vis villkorad.

Gori drar i sin bok historiska linjer från början av 1900-talet och framåt genom Europas mörkaste period. Om kvinnors idrottande välkomnades under 20-talet av fascistregimen, så tog historien en annan vändning redan under 30-talet, bland annat som en eftergift för den katolska kyrkan som inte såg kvinnors idrottande med blida ögon, och plötsligt blev det svårare för kvinnor att utöva idrott. Under 40-talet ändrades attityderna på nytt, bland annat som ett resultat av att så många män var upptagna med kriget. Och precis som den kvinnliga arbetskraften uppvärderades, så uppvärderades också kvinnors idrottande.

En av de de frågor Gori ställer är om kvinnors idrottande, generellt sätt, stärktes under facisteran. Hennes svar är jakande. Idrotten under fascismen blev en utväg bort från de traditionella kvinnokulturerna som främst handlat om att vara mödrar och ansvariga för familjen. Idrotten erbjöd någonting annat, och det tycks främst ha varit den katolska kyrkans inflytande som gjorde att kvinnorna fick backa in i de traditionella kvinnorollerna igen.

Kopplingen mellan fascismen och en stärkt kvinnoidrott fick senare också andra konsekvenser, som att fysisk (ut)bildning, efter andra världskrigets slut, kom att associeras med den förhatliga fascistiska regimen. Detta innebar bland annat att utbildare i idrott, som ofta var ”fascismens barn”, snabbt förlorade sina sociala privilegier och status i samhället.

Långsamt tog dock utbildningsväsendet kontroll över den fysiska utbildningen på nytt. Men det dröjde ända till 70-talet innan kvinnors deltagande i idrott återhämtade sig mer synligt. Men då var det inte fascismens förtjänst, utan kvinnorörelsens och feminismens, och de medvetna ansträngningar som gjordes för att skapa en mer demokratisk idrottsvärld.

Copyright © Kutte Jönsson 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message