Meningarna med idrottslivet

Tags:

Print Friendly

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö höhskola


Randolph Feezell Sport, Philosophy, and Good Lives 272 sidor, hft. Lincoln, NE: University of Nebraska Press 2013 ISBN 978-0-8032-7153-1

Randolph Feezell
Sport, Philosophy, and Good Lives
272 sidor, hft.
Lincoln, NE: University of Nebraska Press 2013
ISBN 978-0-8032-7153-1

Härförleden läste jag Lars Gustafssons roman Tennisspelarna från 1977. Den hade stått oläst i bokhyllan i flera år. Gustafssons korta roman med det vackert gulskira omslaget är en undersökning av förhållandet mellan Europa och Nordamerika. Ramhandlingens huvudperson, påfallande lik författaren själv, befinner sig i ett soligt Austin, Texas. Han har en professur i germanska språk och europeisk filosofi vid stadens universitet. Det är hans utsiktspost mot världen. Det är också i den miljön han reflekterar över världens tillstånd i ett politiskt omvälvande sjuttiotal. Men det är – faktiskt – också en bok som vidrör några av de mest grundläggande idrottsfilosofiska frågorna. Framför allt den om idrottens mening. Professorn är nämligen inte bara filosof, han är också tennisspelare, om än på hobbynivå. Tennisspelandet ger honom impulser att reflektera över alltings mening och värde.

En eftermiddag, under ett av träningspassen, finner han bilden att nagla fast det existentiella drama som befinner sig i idrottens undervegetation vid: tennisserven. Tennisserven är ett mysterium. En boll kastas upp i luften, svävar fritt för en stund. Under den korta tid bollen befinner sig i luften är det omöjligt att veta var den kommer att landa. Tennisserven är svår, oberäknelig till dels. Den ställer människan naken inför sin litenhet, ibland förväxlad till storhet. På en enkel rad fångar Gustafsson själva essensen i detta mysterium: ”Tennisserven är ett fönster till det okända.” Det är en vacker bild. Det innebär också att det i denna, till synes banala, handling, finns en påminnelse om att världen hade kunnat vara annorlunda, att allting hade kunnat vara annorlunda. Den ena tanken leder till den andra. Gustafsson påminns om Gunnar Ekelöfs dikt ”Tag och skriv!” från samlingen Färjesång (1941), i vilken omkvädet ”I verklighet är du ingen” upprepas rytmiskt genom den långa dikten.

I verklighet är du ingen.

Det är denna enda mening som serven i tennis får representera. Det obestämbara, det nyckfulla i livet – ett liv utan inneboende mening eller mål. I Ekelöfs dikt slår det existentiella mörkret sina lovar kring människan. Gott så.

Och med inspiration från såväl en Schopenhauersk pessimism som buddhistisk filosofi, närmar sig författaren ämnet för boken.

Nu till saken. Lars Gustafssons korta inpass till den ständigt pågående idrottsfilosofiska diskussionen om idrottens mening är inte alls dålig. Mer mångordigt närmar sig den amerikanske filosofen Randolph Feezell i boken Sport, Philosophy, and Good Lives. Boken är en uppföljare till hans föregående bok Sport, Play, and Ethical Reflection från 2006. Och man känner igen Feezell. Med varsamhet går han i clinch med de största av frågorna, och framför allt den ständigt akuta frågan om idrottens mening. Hans utgångspunkt är pluralistiskt. Med andra ord avvisar han idén om att det skulle existera en och endast en mening med livet (idrottslivet inkluderat). Om man ändå envisas med att ställa just den frågan, så måste man påminnas om att frågan är felställd. Eller som Feezell mer rakt på sak uttrycker saken: Frågan är dålig! Den kan egentligen inte leda någonstans, utan kommer sannolikt bara att stanna i frågeställarens mer dunkla medvetandeskikt. Då finns det bättre frågor att ställa. Som den om vad som skapar meningsfullhet i livet. Och det är en helt annan fråga; den riktar sig utåt, bort från frågeställaren, och kan (i bästa fall) även leda till självreflexiva slutsatser värda att ta på allvar.

Att på djupet försöka förstå idrottens väsen blir samtidigt ett sätt att belysa dess beståndsdelar. Kanske är idrott först och främst en flykt undan vardagens ständigt molande existentiella smärta? Förslaget är Feezells. Och med inspiration från såväl en Schopenhauersk pessimism som buddhistisk filosofi, närmar sig författaren ämnet för boken. Och han gör det på största allvar. Han skämtar inte bort den, eller kamouflerar den bakom ironiska blinkningar, en inte helt ovanlig strategi i västerlandet så snart de största frågorna pockar på uppmärksamhet. I själva verket är frågorna om såväl livets som idrottens mening alltför allvarliga för att överlämnas till självhjälpsböcker och new age-filosofier (två saker som för övrigt många, förmodligen i brist på annat, konsumerar i riklig mängd, att döma av diverse bestsellerlistor).

Enkla svar finns inte, det tål att konstateras. Förvisso är det ingen nyhet. Men det innebär också att frågan om vad som ger mening åt livet, där idrott kan vara en av flera beståndsdelar, kräver just ett pluralistiskt förhållningssätt. Att erkänna att olika personer kan ha olika förhållningssätt till idrott och idrottstävlingar är en sak, men de som engagerar sig, och tillskriver spelet ett värde, gör det som om spelet hade ett inneboende värde, vilket det dessutom också har under spelets gång. Så säger Feezell, som därmed genomför en intrikat balansakt mellan att å ena sidan inse det ytterst meningslösa med exempelvis ett spel samtidigt som man, å andra sidan, tvingas att erkänna det meningsfulla i spelet medan det pågår. Det meningsfulla kan ytligt sett förefalla trivialt, men utifrån ett inifrånperspektiv framstå som något annat. Den typen av resonemang öppnar dessutom för att se något så vardagligt som en tennisserve som en bild av inget mindre än ett existentiellt drama.

Copyright © Kutte Jönsson 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message