Skåpmatigt om idrottsetiska utmaningar

Tags: ,

Print Friendly

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Dominique Bodin & Gaëlle Sempé
Ethics and Sport in Europe
195 sidor, hft.
Strasbourg: Council of Europe Publishing 2011 (EPAS – Enlarged Partial Agreement on Sport)
ISBN 978-92-871-7077-4

Idrottsetiken möter ständigt nya utmaningar. Så heter det ofta när något som uppfattas strida mot idrottens ideal och grundvärden aktualiseras. Utgångspunkten är att idrotten (vad man nu menar med idrott) isolerad är etisk, men att den ständigt riskerar att smutsar ner av hot utifrån idrotten, det vill säga aktörer som inte i första hand anses ha idrottens välbefinnande i främsta rummet utan helt andra intressen. Den typen av retorik är tämligen populär från tid till annan. Men den är, inte desto mindre, tröttsam. Det är som om idrotten skulle stå opåverkad av förändringar i samhället och kulturen, som om det till och med vore ett ideal att sträva efter. Som om idealet vore ett museum, där idrottarna själva förvandlats till stelnade skulpturer att beskåda och beundra. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas aktörer som uppenbarligen är dåliga för idrotten, som utan moraliska skrupler exploaterar och bränner ut människor i förtid, som lovar guld och gröna skogar men håller tunt. De osunda strömningarna som flyter genom idrottsvärlden behöver emellertid inte nödvändigtvis innebära idrottens död. För det är idrotten alltför stark. Och de saker som många gånger sammanflätas med idrott har inte heller med idrottsutövandet att göra utan mer med politiska, ekonomiska och kulturella faktorer att göra.

Men. Eftersom nu idrotten är sammanflätad med faktorer som inte i första hand har med idrott som sådan att göra, så blir idrotten också en tummeLplats för intressen som i idrotten ser en spelplan att agera på. Detta faktum kan man arbeta med på olika sätt.

Förra året kom exempelvis Europarådet ut med en publikation – Ethics and sport in Europe av Dominique Bodin och Gaëlle Sempé – där utgångspunkten just är att ”idrottsetiken” står inför nya ”utmaningar”. Och som vanligt består utmaningarna av ”korruption, våld, droger, extremism och andra former av diskriminering” [sic]. Det är väl knappast någon nyhet att idrottsvärlden dras med alla de problem de nämner. Men det vore fel att säga att det är nya problem för idrotten, eller för den delen idrottsetiken. ”Utmaningarna” tar sig möjligen nya former, men i grunden är de desamma som, ja, förr. Författarna slår även fast att idrottsvärlden inte kan förneka att det finns etiska värden värda att ta på allvar här, om idrott även fortsättningsvis ska ses som positivt för såväl individer som samhälle. Inte heller dessa proklamationer är speciellt nya. Även sådana uppfattningar får väl anses vara comme il faut sedan lång tid tillbaka.

Alla de ”idrottsetiska utmaningar” de olika författarna lyfter till ytan är naturligtvis – var för sig och tillsammans – relevanta att diskutera, vare sig de är att betrakta som nya eller gamla. Men sättet resonemangen förs på bidrar inte till någon fördjupning av ”utmaningarna”. Ändå har det sedan minst trettio år tillbaka förts en tämligen livlig och på riktigt problematiserande debatt kring idrottsetiska frågor, inte minst bland idrottsfilosofer. Produktionen av artiklar, böcker, konferenser, tidskrifter, och så vidare, inom det idrottsetiska fältet har kommit att växa snabbt bara under det senaste decenniet. Kort sagt har det skrivits mycket om just de frågor som tas upp i antologin. Av den numera mycket omfattande produktionen finns det – märkligt nog – väldigt lite av i antologin.

Å andra sidan var det kanske inte meningen att fördjupa några diskussioner, utan snarare peka ut fält där det finns problem

Copyright © Kutte Jönsson 2012.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message